Jag hör döden viska mitt namn och livet överge mig.
Människorna försöker putta ner mig och jag hör historiens röster viska mitt livs mörka stunder. Jag känner tårar rinna på mina kinder och ser tårarna börja lysa när de faller mot marken.
Jag faller på knä och ser bitar av min glädje ligga på marken som krossat glas. Jag sätter ihop bitarna och kollar på masken som tittar tillbaka på mig i mina händer. Jag sätter på masken och på ett hjärtslag försvinner stupet, jag ställer mig upp och kollar på tomheten runt mig.
Jag ser något som lyser och går till det, när jag kommer fram ser jag en tv där mitt liv spelas upp. Jag ser mig själv le och skratta men jag känner ingen glädje. Jag känner den sista biten av mitt hjärta falla och känner hur min kropp spricker. Jag betraktar mina händer och ser hur de krossas som glas och faller mot marken. Jag sträcker mig mot tv:en men jag känner hur jag har tagit mitt sista andetag.

Det ända som är kvar i det tomma rummet, är en tv som spelar upp vad kopian, som har ett leende på sina läppar gör i mitt ställe.