på en avsides väg i Uppland hade han smitit undan. den tunga grå decemberhimlen sjönk ned emot honom medan gatlyktorna silade strilande sken i fjärran. stängslet stod högt vid sidan av vägen. längre bort kunde han se industrilokalernas planjaplåtskal. de liknade en gigantisk hög med våfflor. han var hungrig och funderade på om han kunde snart nå fram till ett samhälle. kanske en villa där det såg mysigt ut. där skulle han ringa på dörren och be att få låna toaletten. sedan skulle han lägga ett gott ord för sig själv och be om en bit mat och vatten...

på krogen satt hon kvar. efter deras framträdande på biblioteket med sin poesi hade hon velat gå dit. nu satt hon och funderade på vart han tagit vägen. hela sinnebilden av henne själv var upphöjd i dyrkan. hybrisdarren hade satt in och hjärtat och kroppen hade glömts bort av huvudkontorets uppblåsthet. vem kunde väl ana att hon inte var vem som helst. såg ingen att det var en stor poetissa som satt här. jo för det kände hon att hon var. jag är någon speciell det kände hon i sig att hon kunde stå för. men dessa uppblåsta bilder av jaget hade överskuggat hennes instinkter att känna på sig förändringens vind...

nu var det oåterkalleligt för dem båda. de makade sig längre och längre ifrån varandra. hon nådde botten av ölglaset medan han kom längre och längre in i sin bekvämlighetszon. naturen slöt om honom med naturkrafternas jubel. han kände sig vara i sitt rätta element. hon satt på en krog långt ifrån sina hemmakvarter i Stockholm. sista tåget hade gått och ingen bussförbindelse fanns. nog var hon ännu i sitt egocentriska rus. men förlusten av sin älskade hade börjat kännas på allvar nu...

en kvinna ur publiken från biblioteket kom fram till henne. det visade sig de varit gamla studiekamrater. men mer än sådant kom inte samtalet att handla om. de talade istället om vädret en del för att sedan jämföra olika länders väderförhållanden och mentalitet hos folkslag. men så kunde främlingen inte hålla sig och ställde den där frågan som inte skulle ha ställts. vart tog din man eller sambo vägen? det var ju så oskyldigt i sig men med en djup berördhet i tonfallet som vittnade om att främlingen på något sätt var bekant med honom. hon ryggade direkt och frågade vad det var för fråga. han är bara på toaletten avfärdade hon. sedan reste hon sig och gick.

främlingen satt kvar och funderade över det hon kände till om försvinnandet. hon hade känt honom och visste hur dan han var. det hade hänt i hans tidigare livsrum att han övergivit allt. sedan hade han bott i skogen i en jordkula i Finland för att återhämta sig ifrån världens larm. var detta en sådan situation eller skulle hon lägga sina misstankar på hans nuvarande sambo?...

krogägaren sa att nu var det sista beställningen. men även han hade kännedom om poetens flykt ifrån förr. han frågade främlingen om det var som han befarade. de nickade emot varandra. främlingen hon svarade krogägaren att det fanns något annorlunda i detta försvinnande. erfarenheterna av honom och henne säger mig att det är som en smältugn emellan dem. det bränner av all kreativitet att leva under en allt för  kontrollerande partner. de enades om att det inte var han som var den. däremot såg de hennes uppenbarelse som en dominant stelbent hänsynslös personlighet. men vad visste de. hon hela arton år äldre än honom. ja vilka var de att döma egentligen?...

pendeltåget var fullsatt därför möttes de gamla bekanta ifrån föreningen. de kom att tala om poetens mystiska försvinnande. vart var han och varför hade han gett sig av den här gången? några år tidigare hade de samtalat om oro för honom för han levt i en jordkula under en bro utanför en av Stockholms förorter. men var detta ett sådant utbrytningsförsök från samhället liksom då? ... tiden skulle snart ge svar. liksom då hade kollektivet sökt honom och fångat upp honom innan det hela hade slutat i förskräckelse. nu var han längre bort och ingen av de omkring poetens vänner tycktes veta vart han tagit vägen...

medvetenheten om poetens försvinnande spred sig till de yttre kretsarna. ännu ingen offentlig efterlysning som sänts ut via media. men dock hade en liten förklaring om ett eventuellt försvinnande skrivits av poetens själv via socialamedeier. dock var versionerna vitt skilda från det nu verkliga försvinnandet. dock väckte det frågor beroende på hans sambos reaktion och till synes förvirrade irrationella beteende. vem kunde ana vart hennes sambo var. hon visste inget och kändes inte misstänkt. här låg verkligen ett frivilligt avlägsnande verkligheten bakom. det tycktes så i alla fall...

dagen hade nu upplyst hans vandring på den ensliga grusvägen. då och då hörde han suset ifrån E18. självklart ville han så långt bort ifrån all ära och redlighet det bara gick. han gick på måfå men kände sig inte vilsen. som om en inre karta ritades stadigt allt medan han närmade sig okända trakter. detta var hans styrka och det gav en inre frid och känsla av frihet. att klara sig på egen hand var stärkande för hans natur. han började höra hundskall och röster ifrån några hus. direkt bytte han plan och insåg att han inte ville be om hjälp. han ville klara sig så långt det gick på egen hand.

hon kom hem till deras gemensamma krypin. det var både skönt och smärtsamt, där satte hon sig på en stol. men genast for hon upp och började plocka med saker. allt från foton till papper till räkningar samtidigt som hon for runt med en städtrasa och torkade av här och där. blommorna fick lite vatten. hon tittade ut genom fönstren då och då. den där känslan när man hoppas att någon skall komma. telefonen ringde vilket skrämde vettet ur henne. det var en gemensam bekant till dem båda som redan hört nyheten... samtalet blev kort för sådant fiskande efter information det hatande hon mest av allt. misstänksamheten om vem som egentligen bryr sig och vill väl infann sig. sedan slutade hon att städa, plocka och ordna med papper och fotografier abrupt...

utanför fönstret fick hon syn på en av hans bekanta. nu mindes hon att de stämt träff denna dag. fan tänkte hon. hennes sambo gillade inte ens den här mannen på väg upp. men så emottog hon honom med ett leende. en krypande känsla spred sig där efter mellan dem. de sade inte mycket. ingen fråga om hans försvinnande ställdes. så hon antog att det var något gästen redan kände till. kanske var det för pinsamt att fråga med tanke på att hon kände sig ansvarig. deras gemensamme bekant visste hur de som par inte alltid höll en god ton emot varandra. i det kändes anklagelsen och skulden hon lade på sig själv. snabbt vändes den känslan i ilska och förakt och den tog hon omgående ut på gästen och kastade ut honom ned för trappen. efter följde en harang en ordsalva som hon omedelbart ångrade. men då var det redan försent.

livet skulle fortsätta på den smala vägen. fel århundrade var han helt säker på att han fötts in i. en luffare av nutid kände han sig inte som. i hans fantasi var han en missionär. någon som var född att gå från by till by med sitt budskap. naturens resurser sinade stadigt men samtidigt sinade också människornas förmåga att inse och förstå allvaret. ingen ville ha påhälsning vid dörren för att tala om jordens undergång längre. innan tv kom till byn hade det annars befunnits upplysande och spännande hos byborna. men nu i denna moderna tid av intermediala kommunikationer världen över trodde folk på vad de tyckte verkade mest sant. inte som sant ur ett vetenskapligt sant perspektiv. utan sant som i att samvetet kunde stillas av falska fakta. för vem kunde veta vad sanning egentligen var. allt gick ju att redigera i dessa tider...

nu såg han fram emot att gillra en fälla. av några rep och metalltrådar hade han snittsat ihop en. hare kanske kunde komma till pass till morgondagens middag. så länge gjorde han en slangbella och sköt ned en ekorre. han gjorde upp en eld med en tändare han hittat. sedan flådde och grillade han sin lunch. därpå åt han några rötter, lite stensöta, lite granskott och några karameller han hade i fickan. vatten fanns obegränsat från träden då det regnade...

på ett café i Gamlastan satt några vänner till den försvunna poeten och grubblade. någon tyckte det var helt normalt ur den kontext han visste poeten levde i. vem tappar inte kraften och behöver rymma iväg sade en annan. nej... det kan inte vara en frisk människa som då och då bara måste försvinna i protest sade en tredje. men att leva sitt liv som man vill och ta avstånd från samhället är var mans rätt sade en främling vid intilliggande bord. och sedan var diskussionen i full gång. eftermiddag blev afton och kyrkklockan ringde till mässa. de beslöt sig för att gå. gemensamt som i prossition vandrade till Storkyrkan men det var fullt.

där mötte de några bekanta från tisdagsgruppen och slog följa med dem. de gick ned några våningar till en närbelägen krog. sedan följde några timmar av upplysande konversationer behandlande den världsliga ordningens förfall. samtalen växlade vilt. varje talare hade fem minuter till att framföra sin idé. det var disciplinerat och givande. den annars så kaotiska tillvaron många av dem levde fick en större mening här. vänskaperna var flytande och de hjälpande händerna var många. ett eget litet samhälle i  samhället. deras bekantskaper hade varat genom åren och några utvecklats till symbios...

amomrism förespråkades och gemensamt ansvar för varandra med idkade de solidarisk fördelning av ordet. där de skildes åt kunde vissa vara borta från gruppen i åratal, medan andra stadigt uppvaktade sällskapets träffar. en grupp i gruppen som hade trådar in och ut ur andra gruppkonstellationer landet över. allt från vetenskapsmän, butiksarbetare, sjukpensionärer, pensionärer, arbetslösa, arbetsvägrare, föreningsmänniskor och kategorin vem som råkade titta förbi. antalet av onämnbart inom kretsen för så många var de. och alla kände de på ett eller annat sätt till den försvunna poetens öde. hur? jo för han var också en av dem...

men hon hade inte tålamod att vänta på honom. en månad och sorgen oron förtvivlan i ett enda ord skrek inom henne. hon ville kunna inkommendera honom. utlysa en skallgång och ta honom tillbaka. men sedan insåg hon att hon redan visste det skulle vara en tidsfråga inte om utan när han åter skulle ge sig av. hon hade förstått men förnekade den verkligheten. hon hade tagit sig vatten över huvudet kanske. nej så skulle ingen annan än hon bedöma det. de flesta förstod henne och ville henne väl. fast att hon inte hanterade det eller kunde överleva med det. all hjälp de som kände henne ville ge såg hon sig inte förtjänt av. det var självförvållat tänkte hon. att veta vad man ger sig in i och veta att det har ett pris. nu var detta priser...

han fångade flera harar och vädret var kallt så hela skogen blev hans skafferi. på nyårsafton plockade han kantareller, kokade en soppa på dem. sedan serverade han sig en stekt hare med örter som han plockat. under träden växte ännu harsyran och flera förvildade trädgårdsörter så som timjan, rosmarin, mynta och citronmeliss. det fanns lite mat  här och där. ingen nöd kunde han kännas vid. dock var nätterna kalla. men även detta hade han löst. folk slänger all sköns bråte i skogen och med det hade han byggt ett litet provisoriskt skjul. en gammal stomme av en soffa, lite granris, övergivna flisfiltar och markduk utgjorde bädden. därför kändes han inte vid ensamheten. för det var fullt upp med att lösa problem. detta utgjorde grundstenen i hans filosofi. ju mer att göra ju mindre att grubbla på...

men där hos henne växte smärtan till en vulkanisk kraftuttömning. flera av de gemensamma vännerna drog sig undan. det borde de inte och skulle de inte. i en sådan situation skall solidaritet alltid ges. oavsett individens reaktion och hur irrationell den än kan tyckas vara. klart att hon blev oregerlighet. hon var rädd att bli övergiven. så rädd att förlora. detta blev vad hon i självuppfyllande profetsia skapade gentemot andra. hon klandrade sig själv och detta var beviset. alla stöttes bort. med ett irrationellt beteende är det heller inte orealistiskt att andra flyr. där bevisade hon för sig själv, titta bara, ingen tycker om mig. hon levde kvalen, glömde frågorna och förnekade svaren i samma andetag. självdestruktiviteten blev samtidigt motorn för hennes kreativitet...

där slutade sedan alla engagera sig. som om de lämnade allt åt sitt öde. att en person just innan varit viktig för dem hade glömts. solidariteten hade bleknat bort. utbytta var nu känslorna mot att se till att stänga allt ute. inte känna efter för mycket och framför allt inte grubbla. de visste dock inte hur lika de alla omkring den försvunna poeten tänkte. de vara alla en och samma det vill säga en människa som flyr...

på en stenig kulle satt han ensam. i alla fall vad han trodde. han visste inte att en hund hade nosat sig till honom. inte som i en jakt. hunden hade sökt en herre. någon som han kunde ty sig till och följa. poeten upptäckte hunden och hunden poeten. det blev en omedelbar förälskelse. nu skulle bara två munnar mättas. fast de skulle också ge varandra skydd och värme.

ljuden ifrån några hus fick dem att byta miljö än en gång. och när de hörde en bil rivstarta sprang de hastigt in i den tätbevuxna terrängen. de sprang en halvtimme och där kände de åter lugnet sänka sig. de vilade och pustade ut. tog en bit mat ur det som han packat ned i filtarna. sedan upptäckte de en övergiven gruva. de såg på varandra som två gamla gubbar. är det sant?... sedan kontrollerade han säkerheten innan hunden fick komma med ned. där skapade de ett underbart läger för en tid framöver. 

bergrummet var som en smältugn. värmen från berget var hälsobringande. förkylningen släppte liksom febern och nu kunde han känna ro...

där i Stockholm fortsatte livet. poetissan återhämtade sig sakta. vännerna hade redan glömt och gått vidare. nu skulle vardagen börja efter jul och nyårshelgen... februari nalkades...