utåt sett har allt svalnat,
Jag har slutat bry mig om dig,
förlåtit att du dömde alla mina fel och brister,
insett att jag inte alls var omtyckt,
accepterat att jag inte ens var din vän...
jag har tillsynes gått vidare..kanske tom mognat....
men inom mig skriker saknadens rop,
Inombords svider det där djävla såret,
men smärtan jag vill vråla ut,
göms i ett avslappnat, charmigt leende.

Utåt sett har jag börjat leva igen,
med samma sprudlande energi och med blicken riktad framåt.
Jag har slutat gråta nu,
insett att det inte hjälper,
accepterat att allt var självförvållat.
har nästan glömt hur du ser ut, hur du lät........ och jag tänker inte lika mycket på de där sista orden du sa.
Men inombords stirrar jag apatiskt ner i avgrunden,
sökandes efter en anledning att inte dränka mig i sorg.....
Stundtals undrar jag om nånting i mitt liv varit äkta...
Stundtals undrar jag om jag berikat någon, någonsin....
Det är så du fått mig att känna......

Utåt sett så lever jag i verkligheten igen,
men min själ söker ständigt nån slags bekräftelse från dig.
Det är så förnedrande att inse att du fortfarande påverkar mig,
att du, utan att ens finnas i mitt liv, fortfarande gör mig svag.
Du är bara ett avlägset minne,
nån som fanns där en tid, men som aldrig funnits där för mig.
Mitt ältande går likt en tickande klocka.
Varför....varför......Varför...varför!!
all styrka jag en gång bar är som bortblåst,
all energi går åt till att längta och sakna.....
men inför omvärlden bär jag stolt och stark min fasad,
och aldrig ska någon få den att rämna igen.

Utåt sett så finns det inget mer att säga,
har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas...
Men i mitt hjärta finns allt kvar,
min hjärna tillåter mig ständigt att minnas
och i mitt sjuka begär efter ett svar,
söker jag fortfarande efter din trygga röst,
som ska ta mig till sans.
i min omättliga iver att få finnas för dig,
dör aldrig hoppet om att något var äkta,
men dock så småningom jag.....