Vinden vänder öknen på nytt i varje stund
sveper spåren med sig
Ensamheten är tyngdlös

hon rör sig i någon mening framåt
litar på karavanen som gång på gång reser sig under tyngden av färdens ärende

Där under stjärnmyriaderna
talar någon till henne om melankolin som världens ände; viskar om det som finns bortanför

Den olåsta portgången vid resans slut
De välkända dofterna och ljuden
Hissen upp genom det välbekanta huset