skeppet ett nötskal på öppet hav
mörkgröna kastbyar
båtens bergochdalbana
utom varje uns av kontroll
vita fingrars krampaktiga tag
om relingens mahognystång
övermäktigt oväsen äter upp
min viskande bön
ändå där mellan hackande tänder
i djupet av min mages gungbräda
väcks och växer
tålamod ur förtvivlan
tankelöst kaos
tills båten möter stiltje
och blicken vilar ut i
hamnens lugn