Jag övat redoboget på rim och versens fot
ur pennan flöt daktyler och trokéer
och jamben blev mig trogen när allt gick mig emot
där märktes att det mesta blev succéer

Och länge var sonetten min härligaste vän
ty ämnen fick jag famnande min Musa
hon tömde hela spannar, förväntade sig sen
att allting skulle läsaren berusa

Men först av alla synder som prövades med svikt
kom texterna som fångat sköna toner
Likt Pegasus jag lyfte, ej tyngdes jag av vikt
då flög jag till Parnassens högre zoner

Jag tadlades förvisso - det där är ingen dikt!
poeter yngre skreko, fåvitskt kloka
Då tänkte jag på alla de skalders melobikt
som djupt i själen eka tills de koka

Nu frågar jag retoriskt, är Hambe ej poet
är Taube måhända blott en melodislok
är Bellman blott en klåpare som bara sjöng om det
som hände i hans hemstad, likt en sprittok

Men ilskan må sig lägga ty inom var domän
man önskar trampa banas egna stigar
Ej aktas på nåns slägga, blott ignoreras skrän
den trilska som på skalden dystert bligar

Jag kallade på Musan som tigit långan tid
hon skulle skapa tröst på diktarbordet
Och har man sett på tusan! Hon kom med sinnesfrid
så dikten blev förlöst med sista ordet