Jag hamrar och spikar,
jag bygger mitt slott.
Jag målar och målar, men allting blir grått.
Jag vrider om nyckeln, för allt som bestått.
Jag öppnar nu dörren, men du har ju gått.

Som en barnvisa från förr,
letar förgäves, lite som att knacka dörr.
Jag kan vara allt du inte ville ha,
och du kan vara allt, lite som att ge och ta.
Ett ögonblicks sekund så blir allt bra.

Le mot solen för där fanns det,
allt som lämnades då ord inte längre var fina.
Som allt som aldrig kommer ske, som ögonen dina.
Som en känsla som inte går att tina,
fastfrusen i en evighet då jag går där på lina.