Så jag satt där under stjärnhimmlen.
Jorden är visst platt förresten... om den hade vart rund så hade jag sett runt \"hörnet\".
För fälten sträckte sig några tusen kilometer åt varje/alla håll. Lite vrakrester bakom ett stenröse. Maskingevär från andra världskriget syntes inte till, de flesta är nog på museum och... så.

Jag såg inga clowner eller trädgårdstomtar eller marsmallows-stinkande lägereldar där jag-vill-boosta-mitt-ego falsktsjungande amatörtrubadurer spelade falskt och sjöng än falskare.
Och det var bra. För det skulle ha stört stämmningen.

Jag spanade över natthimlen, såg inga stjärnfall. Då spanade jag vidare, utan resultat.
Det slog mig att om jag skulel se ett stjärnfall så skulle jag önska att ett till kom, och sedan hålla på så tills alla stjärnor på himlen fallit ner på jorden och bildat en sober jävla röra som skulle ha hetat duga, som det så snitsigt heter i past-pretence-form.

Nej nu spårar jag ut, tänkte jag då. Om man tänkter tillräckligt krångligt så kanske man kommer på sig själv med att inte förstå.
Då återstår förstås den ultimata, och \"yttersta\", frågan: Tappade jag bort mig för att jag koncentrerade mig på att kontrollera om jag förstod min egen tankegång?
Det vore i så fall dumt. Riktigt slarvigt dumt.

Är man galen bara för att man sitter på ett fält och tänker dumma tankar?
Är man galen om man på samma fält och under samma himmel konverserar med sig själv?
Och sina andra jag?
Och får smartare svar från sina andra jag än från en själv?

Jag fryser om röven. Nu går jag hem. Återigen har den vresiga naturen och den illvilliga, bitchiga Miss Slump förstört en would-be perfekt tanke. Och ett perfekt geni.
Van Gogh, galen av öronvärk.
Bethoven, döv.
Undertecknad, kallbrand i sätesmuskeln.

Måste sluta skriva nu så jag inte snubblar på en jordkockla, det vore droppeeeeeeeeeeeeeeeeeeen... aj!