inget som du väljer

inget som någon gett

inget som du blir skyldig

att vakna med ångest... känslan av kramp i hela ens inre... svetten som rinner fram... flödande pulserande ångestretande... ansiktet som drar ihop alla muskler... hjärtat som dunkar så hårt... ögonen som tåras... och man undrar hur man ska orka ännu en dag... himlen som är blå... gardinen som dras för... hjärtat som knyter sig... händerna som hårdnar... skickas till minnescentret i huvudets boning... det är inte bilderna som sköljs upp... det är ren skär fysisk smärta... huden skrynklas ihop och gåshuden flyttar sig runt... obehaget briserar mellan tuggorna och kaffeklunkarna... tröttheten bankar och bankar... nattsömnen upphackad i microdelar... vakna somna vakna somna vakna somna... vändorna upp och fram till fönstret... ett steg ut och vänd på balkongen... vädrar och får in den friska klara nattluften...

ljuset börjar stiga över horisonten och sedan börjar kampen... somna om nu då... snälla kan jag somna om nu då... somnar om men vaknar lika fort igen... svetten dryper och lakanet blir klibbigt... hjärtat rusar och dunkar hårda slag om vart annat... tankarna är inte på något speciellt... detta nu är tillräckligt... konstaterar att... jag sover inte... jobbar fram bilden av sommarängen... andas så där perfekt... pang pang smäller det i huvudet så fort jag håller på att somna om... och så börjar det om och om igen... har målat en vacker sjöutsikt i större format... satt tavlan så att jag ser detta sköna sceneri... måsarna som flyger i flock över fjärdens vattenspegling... björkarnas vajande trädkronor som mjukt rundar och ramar in vattnets spegel...

jag söker ännu en gång upp ljuden av sommar och underbara minnen... somnar om och vaknar med ett astmaanfall... hostar så att jag kräks... pojkvännen hämtar fram näsdukar och astmamedicin... sedan enligt rutin kokar han vatten och häller i en skål med havssalt... han hämtar en linneduk och jag stapplar till kökssoffan... han lägger duken över mitt huvud och jag andas in djupa lugna andetag... stannar stilla i det vara jag är i...

omtanken och omsorgen från kärbon omfamnar... sakta möter jag upp mina andetag... hostar upp och fortsätter med att ta inflammationsdämpande medel från inhalatorn... kärbo åker till jobbet... tröttheten maler sönder jagets inre ork... självkänslan sjunker samtidigt som självtilliten minskar... ändå kämpar man på och får andra att må bra, bli mätta och tillfredsställda i själ och hjärta... för man vet att det inte hjälper att gömma sig under täcket... ingenting blir bättre av det.. istället gör man allt i sin makt för att hitta ljusglimtar åt sig själv eller fånga dem för att skänka till behövande... hela dagar av ansträngningar... kämpande fram meningsfulla aktiviteter... barn och barnbarn liksom vänner med barn tangerar ens kök... de fikar och de skapar med mig... vi skrattar och pratar och har det trevligt... 

men ångesten rider och ryster i mig... den framkallar bilder och känslor som är öronbedövande smärtfyllda... kroppens signalsystem är överkänsligt... fingrarnas leder sväller upp och trycker sönder blodkärlen i fingrarna... knäet går sönder av överansträngning på en vårpromenad... själen försöker hämta krafter i naturen men kroppen säger hela tiden ifrån... den vill ligga och vila bara... där sitter jag nu på kökssoffan och återtar krafterna ur pennans skapade mandala... allt medan telefonen ringer och samtalen avlöser varandra... sonen tittar in och vi rings upp av en av döttrarna... vi fikar med henne på tråden och livet är ljust och mörkt om vart annat... lika för dem som för mig... men jag säger att jag är trött och att astman bråkar men att jag klarar mig...  

sedan när kärbo ringer gråter jag ut och erkänner smärtan... därefter andas jag djupt några minuter... nästa samtal blir med väninna och guddotter... de ska titta in en stund och pyssla senare... stekta äpplen med kanel och vanilj ska vi återupprepa... väninnan har glömt hur man gör... gör allt för att fånga motivation via ombud... det vill säga att genom samvaron finna meningar och sammanhang som annars fallerar... när jag sitter här och skriver känner jag tårarna inne bakom ögonen...

känner värken i mitt knä och erkänner mig besegrad... depression det är vad som kommit över mig... anledningen eller den utlösande faktorn är att hur jag än försöker bli hörd och få hjälp med min hälsa så lyssnar inte vården... de skickar runt mig... de säger emot mig... de remitterar mig än hit och än dit... vart jag än hamnar säger de att det är fel och undrar vad jag gör hos dem... så då slutade jag söka för mina besvär helt... coronatiderna ger mig ändå en respit... nu får jag ändå ingen hjälp och kan heller inte gå dit... det skulle leda till större risk för att smittas av corona... att sitta i väntrum har redan fem gånger gett mig lunginflammation av olika slags virus och baciller... jag har kapitulerat inför känslan... det som är det är... jag får roa mig själv och se till att andra har det bra... leva på uppfinningsrikedomen...

tvättar min tvätt och köra en diskmaskin... bakar och lagar mat och vilar på soffan då och då... sedan får jag ta att tårarna kommer... uppleva maktlösheten över att andras barn inte får vad de behöver från sina föräldrar och därför söker mig... och trots skadat knä och kamp inom uppbådar jag krafter i regnigt väder och cyklar hem en tonåring på vift... alltså varför har dessa föräldrar som inte har ont eller är deppiga inte någon energi att själva understödja och hämta sina egna barn... känslan att vara utelämnad till sitt öde jag står inte ut med den...

om någon annan känner så då gör jag allt jag kan för att denne ska veta att livet kan vända och innefatta en ny energi... denna kan jag bistå med, denna känsla, att få känna sig stödd... för de föräldrar som gör så där emot de sina har ju inte mina barn hos sig som får skjuts på deras pakethållaren en regnig eftermiddag om jag skulle lägga ned... det är dessa föräldrar som schappat och shoppatloss på gallerian... då har de kraft och energi som när de ska "rymma" till IKEA... medan mina muskler tar spjärn i uppförsbacken och trampar på...

knäet värker ordentligt och på natten får jag astmaanfall... kärbo lovade dammsuga men sköt upp det... och då krockade utmattning, överansträngning med dammråttornas lort som nådde mina luftrör precis när jag hade somnat... så då undrade jag när ska jag få bli hämtad på pakethållare och bli skjutsad till ett spa... skulle behöva det när jag innerst inne inte känner mig så bra... så jag ger mig inte utan stålsätter mig varenda varenda dag... jag är inte ensam... jag har vänner... jag har en familj... jag är en viktig person...

jag har värk men jag är inte min värk... jag är trött men jag är inte min trötthet... jag har ett liv och jag är mitt liv... jag ger mig krafter och tar inte eller stjäl dem ifrån andra... jag finns till och gör min tillvaro till det bästa det går... jag kan och jag fortsätter kämpa... mitt liv är inte i andras händer... men det händer att jag skulle önska en hjälpande hand... för när så många tror att det är så lätt för mig... för att jag kan och uppbådar energi för att finnas där för andra betyder det inte att jag har superkrafter... det betyder faktiskt att mycket ofta stjäl dessa oaktsamma och hänsynslösa mina krafter genom att försummad sina egna familjemedlemmar... detta sörjer jag och gråter över mer än jag fäller tårar över min egen situation...

smärtan jag känner är över obalansen som råder... att de med krafter är snåla och jag med lite kraft i deras tänk enligt dem ska dela med mig så de kan spara på sin... priset vi andra får betala är att kroppen skriker stopp... bara därför att deras själar har grus i maskineriet och de har kastat hela sitt ansvar på andra... jag är stolt över att barnen söker mig... stolt över andra vuxna som har kraft att finnas till och stiga in och vara där... vårt samhälle är inte alla dessa som konsumerar, förbrukar och tar... vårt samhälle är alla vi som vet de verkligt viktiga att ta fasta på... och som mitt i allt av sin egen nöd kan ge bröd och vara till stöd genom att vara riktiga medmänniskor... men om alla vi slutar att fungera då faller allt samman och många ungas framtid blir bara mörker... det är inte familjehem som behövs det är föräldrautbildning till fler borttappade vuxna... vuxna som förskjutit sin egna barn och tycker det är någon annans ansvar att cykla dem hem en regnig eftermiddag...

mitt hjärta går sönder inte för min egen situation... utan för att jag undrar hur ska jag räcka till... då uppenbarar sig en kastrull som puttrar med stekta äpplen som väntar att bli fika åt ett barn och hennes närvarande mamma på min kökssoffa... och allt vänder och hoppet återvänder och allt för en stund, om än en liten stund känns livet lite hoppfullare... men jag kastar en känga åt slöa slappa själviska föräldrar som inte förstår att jag och andra blir sårade... vem tar då hand om oss...

vi får inte ringa dessa sk bekanta och beklaga oss ens för minst krämpa... de svarar en "måste du bara prata om dina krämpor"... nej faktiskt så skulle jag vilja prata med dig om en viktigare sak... men då slår du dövörat till då... och när jag eller ditt eget  barn behöver lite tid är du alltid så himla upptagen eller tycker samtalsämnet inte passar dig... sådant har dragit ned mig i sorg hur du prioriterar... sorg över hur människor kan vara så otroligt utsugande och bara ska ha mer... samtidigt när de har allt och dessutom nekar sina barn det enda de ber om, tid med sina föräldrar... de barnen ber inte mig om pengar eller tjatar på sina föräldrar att de ska ha saker hit å dit...

dessa barn önskar bara en enda sak och det är närvaro och samvaro i en liten stund för att få bli sedda för dem de är... världens finaste människor är dessa barn... och jag minns nu i mig själv varför jag ser detta... för vi tillsammans söker varandra vi som bara kan vila i detta nu utan att ha minsta behov att hävda det... vi är världens finaste människor tillsammans utan minsta önskan om mer... vi är lyckliga att få finnas till... och allt annat blir obetydligt...

en värkande kropp blir lindrad av insikten att ha funnit vännen i en annan... men dock att gå en promenad eller cykla hem fler ungdomar kommer jag nog inte kunna göra på ett tag... mitt knä är trasigt men mina besvär faller utanför vårdkön i alla fall... coronatider ni vet... astmaanfallen kommer då och då och sveken kommer dugga tätt... det är bara att fortsätta leverera till mig själv dessa postade meddelanden... men du suger så som du är... jag vet dock att jag duger så som jag är... önskar att flera av dessa ovan nämnda föräldrar kunde uppfylla sig själva genom att finnas där för sina barn... så att vi som vuxna tillsammans kunde gemensamt dela samhörigheten dessa barn så mycket längtar efter...

jag har känt mig som ett försummat barn...

jag har sökt i dimhöljda landskap riktmärken...

jag har funnit dem och håller kursen rakt i mål...