pennskaftet

rör sig fram

trots allt

huvudbry

utkristalliseras

ett huvud

på skaft

smärtan överröstar tankarna... förgör motivationen och inspirationen... förbrukar allt tålamod... förskjuter skrivlusten i mörker... släcker ned allt vad kreativitet skulle kunna vara... förintar all uppbådad energi och får en att vilja rulla ihop sig under täcket... knäet bara värker och värker tills jag inget annat märker... sedan börjar ryggen, nacken, händerna och huvudet värka... det skär ut små stansade figurer av blixtar... så som från en klar himmel ljusblixtrar det... men bara framför mina ögon... solen som nu är så varm och så skön... knäet gör att jag inte kan gå ned för trappan och ta mig ut... nacken skriar och pannan kraschlandar i läsplattan...

diktatorn smärta tar allt ifrån mig... rör mig försiktigt över golvet... tar så normala steg det går... men om jag gick snabbt skulle värken få mig att snubbla... det började efter en promenad, en helt normal en... fast utan kängor... har sedan fyra veckor outhärdligt ont... i söndags och igår svällde knäet upp och smärtan gick ut i hela mig... då bröt jag ut i gråt för det hjälpte inte med någonting... sitter nu med benet utsträckt på en stol... det värker och värker så jag bara kan tänka på det... trots att jag är världsmästare på att inte känna efter...

jag brukar alltid ignorera kroppens signaler för att matcha familjens behov... barn, barnbarn, föräldrar eller partners behov får mig alltid att gaska upp mig... flyger upp som en lärka för att hjälpa till, glädjas tillsammans, pyssla eller finnas till hands för dem... men detta har jag aldrig smakat på att inte kunna gå ens en meter eller två... så ser jag tanterna på gården spatsera med hund, katt eller rullatorn... jag blir så avundsjuk att jag ropar ut... hallå jag kan inte gå inte ens ett trappsteg ned till er för ett samtal...

sommardagarna spritter utanför... kärbo tjatar i ett kör om att åka hit å dit... Skansen eller skärgården eller gå en runda upp på berget... kollar på honom och tårarna sprutar ur mina ledsna bedjande ögon... snälla älskling säg inget mer om att göra sånt jag inte kan... åk själv till Skansen är du bussig... nej säger han, inte utan dig... då gråter jag ännu lite till... isolerad och omotiverad...

om en vecka tar yngsta dottern studenten, men hur ska det gå... det kommer inte att gå... vad ska jag hitta på... hon vill ju ha mig med på allt... jag ska vara en snäll flicka och sitta vackert i en vecka... kanske läker knäet då... fast jag har ju redan suttit i tre veckor och nu inne på min fjärde... till vården kan jag inte söka mig... då smittas jag av corona och då blir allt ännu värre... då kan jag inte vara med överhuvudtaget...

så jag parar huvudet med skaftet och försöker dela med er min smärta som fortplantar sig än hit å än dit runt runt i min kropp... diskbråck i nacken, i svanskotan, reumatism i ryggen, fibromyalgi, sköldkörtelrubbning, astma, allergi, eksem, och nu knäet... bara att inse det är slutlekt för en tid... men oj vad jag önskar jag var på benen igen...