I

Hon är kvinnan

som tänder gryningens första eld

i ringen av sten

där glöden ännu lever

och hon undrar

inte längre

vart han försvann

i nattens tystnad

II

Händerna knackar gnistor

ur stål mot stål

mot torrstrå och fnöske

mot fångande ris

hon leker med elden

som är en kattunge

med päls och små klor

i morgonväkten

hon smeker, hon blåser

liv i lågorna

som famnar björkens

späda klyvved

hon sjunger tyst

för att fåglarna skall vakna

och brasan växa

till värme och värn

III

Visst var han där

visst minns hon handen

som sökte hennes

i nattens tid

visst var han

sin breda rygg

och sitt skägg

av vitaste silke

och ögonblicken

träddes som pärlor

på tråden

som spindeln spann

medan stjärnor kom

och stjärnor gick

och allt var sagor

invid lägrets eld

IV

Han var

och hon har

slut på frågorna

om då och nu och sedan

och går stigen

ner till sjöns kant

för att hämta

ämbarets vatten

som alltid förr

till sig och till djuren

och till en vän

hon inte känner

V

Hon lägger sin klädnad

över törvedstallens gren

och kliver i sjön

för att göra sig ren

Hon ser lommen simma

längs tjärnens skuggstrand

hon känner småmörten

runt anklarna

hon lever

hon är

mitt i stunden

av eld och vatten

och hon undrar

varför och varthän

och tänker på ord

som att älska