fortsättning från gårdagen...

"Jul i Juleå"...

...vad är det som är viktigt här i livet... om man gör något med för stor iver och hast kanske det inte blir bra... eller så blir det precis som man hade tänkt sig... och kärnan kommer fram i sitt innersta flöde vilket är gott nog... vi ska icke frukta orden utan vi ska tukta innehållet i det vi tänkt säga... alltså bara att börja direkt då... så kommer man igång med fart och fläkt... då finner du dig till rätta med ens... fast uppskjutandets manöver är en riktig nöt att knäcka... och om man känner sig vankelmodig då kan det känns svårt att ens påbörja så mycket som en tanke...

i hjärtat av Juleå lyste stjärnan starkt i toppen på den pyntade torg-granen... folk hade börjat samlas till trots restriktionerna... men det var ju tomteparaden idag... klart alla ville se alla tomtar svinga sig genom vinterlandskapet... men usch och fy vad grått och trist vädret var... himlen hängde gråsvart... just som folk stod där och drömde om stjärnklar himmel med gnistrande norrsken föll den första flingan... den dalade så fint och landade precis så att alla kunde se... en bebis som satt i centrum av betraktelsen fick den mitt på näsan... omgärdande folkskara utbras åh!... sedan blev det helt tyst på Juleå torg... ett stilla sus for genom granen medan ansiktena andaktsfulla väntade... de fäste blicken mot stjärnan i grantoppen... lugnet och tystnade var magisk... väntan på det absoluta ögonblicket höll bebisen i en nästan flygande position... som om hela skaran lättade från marken...

lilla ängeln, Nissan och bocken kom precis fram till Juleå torg... oh så vackert och stämningsfullt! viskade Nissan till lilla ängeln... bocken skulle just till att bräka nöjt men hejdade sig när snön började falla... vinden mojnade och ett stilla nästan svävande snöfall nådde nu stjärnan i grantoppen... kornsnö blandat med "lapphandskar", sådana där stora snöflingor som hakat i varandra och liknade dun... just när snön nådde ansiktena utbrast ett jubel utan dess like... så obeskrivligt vackert att många fick tårar i ögonen...

vid horisonten kunde de nu anan att tomteparaden var på väg... egentligen var det ingen parad utan hemvändande tomtar som kom för att delta i årets tomteting... där på vägen tronade hela tomtetåget... det var över hundra tomtar från hela världen... lilla ängeln och bocken smög sig upp i granen... men hallå ryade Nissan viskande väsande mellan tänderna... ni kan inte klättra upp där.... vi klättrar inte vi svävar upp... när Nissan tittade noga mot granen såg hon bocken sväva... hm? det var märkligt tänkte Nissan... nog för att bocken har magiska krafter som mig men sväva?... vad är detta nu då...

folkskaran tittade upp i granen och utbrast åh kolla den söta lilla bocken med röd rosett... men oj har ni sett den lilla ängeln... då hördes en liten skum röst ropa, kolla på mej här, nej här!... vad de fick se var rysligt underligt... tomtemor, tomtefar och farmor Ida ställde sig intill Nissan... vem är det där?... tomtemor och tomtefar kollade på varandra och började skratta... nej men titta nu kommer ju tomteparaden ropade alla... oh vilken vacker syn det var... just som snön föll allt tätare och effekten med de rödklädda tomtarna mot en perfekt vit ren snö var magisk...

Nissan vi tar det där sen med din fråga... men vem är hen?... tomtefar bad Nissan att inte fråga mer... gå du hem med farmor Ida så ska jag och mor ta oss en trevlig kvällspromenad... just då klarnade det upp och ett sprakande gnistrande vackert norrsken skådades över hela himlen... lilla ängeln och bocken var försvunna... farmor Ida sa till Nissan att de två de klarar sig så bra på egen hand så var inte orolig... sedan gick de hem... fast på vägen hem mötte de en underlig figur... som jag berättar mer om imorgon...

fortsättning följer i morgon dag...