Än väntar jag på dig, på en bänk, på en strand

ser måsar som svävar ut mot havets rand

Dofter som andas, där sol möter sand

den sanden som rinner som tid ur min hand

Du borde vara, så nära intill

två läppar mot mina, är nu det jag vill

Vi ändra ett skede, mot helt nya spår

att kalla det vilja, är en blek metafor

Minns du än trappan, till parken i byn

vi sprang undan regnet, jag halka i dyn

jag hade ristat ett ord där till dig

blankt mitt i rosten stod det Marseille

Tänk om vi skulle

fly dit ihop

släppa allt gammalt

köpa ett slott

bygga ett liv där

så länge vi kan

kom nu

vi reser

Vi två

hand i hand

Du borde vara...

Jag sitter och väntar på dig på en bänk på en strand

Nu kommer du till mig. Din hand i min hand