I rullstolen sitter hon och väntar på mig. Tunnare för var gång vi ses. Hon lyser upp när jag kommer in genom altandörren. Med en vacker blombukett till älsklingsvasen. Kaffe och favoriten Budapestbakelse har jag med mig. Lite lyxigare än boendets fika.

Vi fikar och pratar om Melodifestivalen. Tänk, att han Bagge gick till final, säger hon klarsynt. Men svävar plötsligt iväg till det förflutna, som vore det dagens verklighet. Pratar om sin mamma och syster som om de lever. Fast de är döda sedan fyrtio år. 

När vi pratat några timmar, börjar tröttheten ta ut sin rätt. Hon nickar till. Jag packar ned termosen och klär på mig. Kramar om henne och vinkar i dörren. Går till bilen och kör hem. Och jag tänker som alltid. Detta kanske var sista gången jag såg denna älskansvärda kvinna och vän, nittio år fyllda.

Ulla, min Ulla