“Horses are just horses and their manes aren't full of fire
The fields are just fields, and there ain't no Lord” Aldrig har jag känt mig så liten och ensam. Så otvivelaktigt vilse med grenar som slår mig våldsamt i ansiktet. Känslan av att drunkna är så närvarande. Det finns ingen stans att gå och jag faller handlöst som i en dröm. Jag tror det var Leif GW Persson som skrev så. Känslan av att säkerhetsbältet som hållit sig tätt omkring din kropp, samma säkerhetsbälte kväver dig till döds när vattnet svämmar in. Igår grät jag hopplöst i köket. En av katterna drog ner en kruka och då var den där igen. Känslan av att drunkna på land. Jag vibrerade medans dammsugaren ivrigt sög upp klumparna av jord. ”And everyone is hidden, and everyone is cruel
And there's no shortage of tyrants, and no shortage of fools” Vem är jag? Vem har jag blivit? Varför detta intensiva hat mot mig själv? Jag tror att någon eller något har tagit sig in i lägenheten. Något väsen, kanske ett osynligt ting. Det viskar fula ord i mina öron och fyller mig med sorg. Jag sätter mig i kontorsstolen. ” kan jag ringa dig klockan 12?” ” ja, det är inga problem” Sitter säkert där i en halvtimme och stirrar in i datorskärmen. Vad ska jag säga? Jag skäms. Jag vill gråta igen. Vill vara liten och obetydlig igen. Men det går inte att gömma sig. Den där saken smyger omkring härinne. Nu rasslar det i badrummet. Den låter mig vara för en liten stund. Men jag vet att den kommer tillbaka. På kvällstid kanske. På natten när jag har somnat? Vi har ett korthugget och krampaktigt samtal över webbkameran. Inte ens i datorn vågar jag möta blickar. Jag är tio år igen och har gråtit så mycket att linserna till mina glasögon är grumliga. Känslan av att åka skolskjuts med en klump i magen. ”Det är inte så farligt. Känn inte efter så mycket” om jag bara hade sagt ”Men allt jag gör är att känna!” ”vi kan ju göra en övning. Varje dag så berättar du något positivt som har hänt i skolan” Sen drog jag upp glasögonen igen. Sen var jag glad och fylld med positiva händelser. Vi avslutar samtalet. Jag stänger min dator. Jag skäms. Den där saken verkar ha gått ut. Men jag vet att den kommer ta sig in igen, genom någon spricka eller ett öppet fönster. Jag lägger mig i soffan. En pojke är bara en pojke och hans glasögon är fyllda med tårar. Den här lägenheten är bara en lägenhet och det finns ingen här just nu.