Min farbror har en docka. Den är helt gjord i trä och blänker i solen. Min farbrors docka har inget ansikte. Dockan är lika stor som en människa. Iklädd kostym och skor sitter den ensam på hans kontor. Ibland kan jag se den sitta där inne på en gungstol. Det knakar och knarrar när du får stolen att röra sig fram och tillbaka. Vi får inte gå in på kontoret om ingen är där, det har min farbror sagt flera gånger. När han ska ut på ärenden så är detta alltid det sista han säger ”Kontoret. Ni får inte gå in där” Egentligen så behöver han inte säga det, varje gång. Det är alltid låst ändå. På nätterna så kan du höra hur dörren slås igen och nyckeln vrids om. Jag brukar vakna med ett ryck och har sedan svårt att somna. Tanken att den sitter där inne, ensam ”Gå inte in på kontoret” På morgonen skyndar jag mig förbi dörren. Om jag blir kvar för länge så kan jag känna hur den stirrar på mig genom dörren. Min farbror brukar byta kläder till dockan. Vid dessa tillfällen lämnar han alltid dörren öppen. Ritualen pågår en stund, då kan du se hantverket, inoljat ekträ och fina detaljer. Jag skäms lite för dockans skull när den sitter där naken utan kläder. Idag ska min farbror ut på en resa. Han ska vara borta i fyra månader, ingen vet varför. Men det är lönlöst att ställa frågor. ”Önska mig lycka till” han kysser mig på pannan. Jag väntar på att han ska påminna om att ”inte gå in på kontoret” men det kommer aldrig. Det är sent, dags att sova. Sömnen kommer snabbt. Det rasslar och låter från hallen. Ett knastrande knarrande ökar i intensitet. Är farbror hemma redan? Drar mig upp ur sängen och smyger försiktigt till fönstret. Ingen bil. Gungandet, nu våldsamt och vårdslöst. Paralyserad, oförmögen att tänka går jag försiktigt ut i hallen. Gungstolen slår nu i väggen, den vårdslösa aggressiviteten skrämmer mig. Hjärtat slår hårt och det dunkar i mina trumhinnor. Men sedan upphör det plötsligt och det blir tyst. Nu vågar jag inte gå längre, med små,försiktiga steg tar jag mig tillbaka till tryggheten. Men jag är inte tillräckligt försiktig och den där listen ger ifrån sig ett högt ljud när min tyngd möter den. Det börjar låta igen från kontoret. Någon går runt med tunga skor som om att de är alldeles för stora. Jag springer in och slår igen dörren till mitt rum. Varje natt vid samma tid kan jag höra det våldsamma gungandet och hur någon går omkring med tunga steg. Jag är så rädd att den ska ta sig ut. Men dörren är låst, min farbror låser alltid. Men nu hör jag hur dörren gnisslar och handtaget rörs om. Stapplande steg och jag drar täcket över huvudet. Min farbror har en docka som inte gillar att vara ensam. Jag vet också att den inte gillar mig.