Hur vet du att din uppväxt var bra? Jag tror att du är ett blankt papper när du föds som sedan fylls i, klottras på, suddas ut och sedan fylls i igen. I all sin subjektivitet kanske du hade en bra uppväxt ändå. Men det ska nog till en doktorsavhandling innan saken är avgjord.

Min uppväxt har alltid känts som en idealisk sådan. En stor familj på sex personer: mamma, pappa och vi barn. Jag minns att vårt hus var fyllt av kärlek. Även detta idealiskt; rödmålat med vita knutar. Det var långt till närmaste granne och det kändes som att hela skogen var till för oss.

Om du skulle träffat mig som barn hade du nog inte haft så mycket att säga. Jag var ett väldigt blygt barn och tyckte inte om att stå i centrum. En grå mus som min storasyster sa när hon ville vara extra elak. Känslan av att alla blickar var på mig blev alldeles för överväldigande. I bakgrunden med en bok eller ett tv-spel trivdes jag bäst. Mina syskon älskade att springa omkring i skogen och bygga kojor av gamla plankor. Efter några försök att få med mig på deras äventyr så gav de snart upp. De få gångerna jag följde med så var det antingen efter mammas inrådan eller att jag försökte passa in, ett försök att vara som alla andra.

Skogen skrämde mig, grenar som plötsligt kunde slå till dig i ansiktet, vilda djur och kanske spöken? Min fantasi har det aldrig varit någon brist på och jag blev lätt mörkrädd. Jag bad ofta mamma och pappa att låta en lampa vara tänd utanför mitt rum. Det vaga ljuset la sig som en trygg filt över mig och sedan somnade jag.

Mina föräldrar hade ett väldigt aktivt socialt liv med många vänner. Middagar, fester och annat ståhej var vanligt hemma hos oss. Sorlet av människor som skrattar, dansar och skålar blev en trygg ljudmatta tidigt i mitt liv.

Eftersom att jag var rädd för allting så var det väldigt svårt för mig att få vänner. Jag skaffade därför, som många andra ensamma barn gör, fantasivänner. Allt från prinsessor till trollkarlar, tagna direkt från någon av mina favoritböcker.

Men min närmaste fantasivän (om du nu kan säga så) var ändå Gunnar. Gunnar var en rolig, märklig och knäpp man med hatt. Han berättade dråpliga historier och älskade ordvitsar. Direkt från Göteborg kom han en natt och lämnade inte min sida efter det. Jag tyckte så mycket om honom på grund av att jag nästan kunde se honom framför mig med sina färgglada kläder och höga hatt. Tillsammans med Gunnar kände jag mig inte som en grå mus längre.

Under åren som gick fanns Gunnar med i bakgrunden och jag hade långa samtal med honom om hur skoldagen varit eller om någon kille jag var kär i. Gunnar lyssnade intresserat och nickade sen berättade han om sitt bästa recept på inlagd sill. Gunnar var så knäpp. Efter ett tag fick jag övergå till att ha våra samtal i mitt huvud, risken att någon skulle höra mig blev för stor. Jag visste redan att mamma och pappa var oroliga för mig, att jag inte växt ifrån min blyghet, att det var något fel på mig. Gunnar fick bli min hemlighet.

Mina pappas bästa vän fanns på riktigt, Peter. Jag tyckte väldigt mycket om Peter. Hans vänliga ögon som intresserat såg in i mina när jag berättade om den senaste boken jag läst eller om något skolprojekt. Han var alltid intresserad av det jag sa, aldrig någon frustrerad utandning eller himlande med ögonen. En känsla av att känna sig uppskattad och viktig. Jag tyckte om Peter.

En annan sak som jag tyckte om med Peter var att han påminde mycket om min hemliga vän. Lika rolig och knäpp. Barnasinnet var kvar. Peter brukade gömma sig och skrämma livet ur oss. Hans stora ögon såg näsan ut att hoppa ut av glädjefull upphetsning. Han gick till och med så långt att han köpte masker och kostymer på Butterix eller via nätet.



Mina systrar tröttnade snart på Peters upptåg och det resulterade i att allt fokus hamnade på mig. Jag hade verkligen inget emot det. Uppmärksamheten fick mig att känna mig verklig, jag fanns på riktigt.

Gunnar och jag pratade inte lika ofta under den här tiden. Jag vet att han inte tog illa upp, att han var glad för min skull och hur länge kan du prata med en fantasivän?

Mitt självförtroende började sakta och säkert stiga. Jag vågade prata under rasterna på skolan och lyckades faktiskt få några riktiga vänner i min egen ålder. Skolan var inte längre en lång överlevnadslektion i att gå obemärkt från nästa lektion till den andra. När helgerna var runt hörnet så längtade jag hem, då skulle Peter vara där. Det kittlade till i magen när jag tänkte på vilka tokigheter han skulle hitta på härnäst.

Jag märkte att mamma och pappa inte delade min entusiasm för Peters olika pojkstreck. Till en början hade det varit en rolig grej, ”typiskt Peter” sa pappa. Men nu började de bli trötta på att han alltid lämnade sällskapet. ”Jag måste prata med honom om det här” Det skulle inte bli en lätt sak, Peter var känslig och reagerade inte positivt på kritik menade pappa. Men ”samtalet” som pappa pratade verkade aldrig äga rum. Peter fortsatte att klä ut sig och skrämma mig så fort han fick chansen.

Men gränsen kom även för mig. Gränsen som jag kände att Peter inte fick passera: tryggheten i mitt eget rum. I början verkade som att han respekterade denna gräns men desto äldre jag blev så märkte jag hur konturerna började suddas ut.

När jag med öppen dörr spelade tv-spel eller pluggade inför något prov kunde jag i ögonvrån se att någon stod där. Lite som i den där skräckfilmen Lights Out som jag hade berättat för Peter att jag sett (när du tänder och släcker lampan så rör sig demonkvinnan närmare och närmare tills det är för sent) så närmade han sig för varje gång jag sneglade. Till slut kunde jag se hans stirrande ögon bara några meter ifrån mig. Min uteblivna reaktion sänkte hans breda leende till att bli helt stelt och ögonen, de slutade se sådär exalterade ut. Det skrämde mig, övergången från ett barn till något annat. En glimt av aggressivt hat. Innan jag hann säga något så vände Peter sig om och gick ned till mina föräldrar. Det var en märklig känsla jag somnade den natten med dåligt samvete och skuldkänslor. Men det var något med den där blicken, den skrämde mig verkligen.

Efter detta slutade Peter med sina små bus och upptåg. Han besökte oss allt mer sällan och vi tappade kontakten. Med tiden så verkade det hela varit en märklig dröm om en märklig människa. Men ibland kunde jag ändå tänka på den där kvällen; det snabba skiftet från lekfullt till hotfullt.

När jag började gymnasiet och fick läsa om ämnet psykologi för första gången så förstod jag att Peter måste ha varit sjuk på något sätt. Ibland försökte jag fråga pappa om vad som hänt hans vän ”Ja han har ju flyttat ut på landet någonstans. Vem vet vad han har för sig egentligen. Han får sina idéer” Sen var det inte mer med den saken, pappa gillade inte att älta saker.

Mina goda betyg höll i sig även i gymnasiet. Högsta betyg i allt utom Idrott och hälsa. Dagen som jag och mina klasskamrater hade sett fram emot under en lång tid var här, studenten. Det hela började med en champagnefrukost som övergick i utspring och sedan studentskiva på kvällen. Pappa och mamma höll varsitt tal där de fick avbryta flera gånger, tårar av glädje och stolthet gjorde det svårt att fullfölja. Morfar reste sig upp och skulle precis inleda sitt tal när det knastrade, någon var på väg upp för backen. På en ranglig Crescent kom en medelålders man, iklädd en illasittande kavaj och en smutsig gammal studentmössa på huvudet. Det var Peter.

Peter gick runt som en strykarkatt hela kvällen, strök omkring i bakgrunden, observerandes på avstånd. Jag märkte att han såg på mig med den där intensiva blicken. Innan jag hann tänka något annat så var han framme. I sin hand höll han ett paket. ”Den här är till dig, min lilla fröken duktig” det barnsliga leendet var tillbaka. Peter hade alltid tagit väl hand om sitt utseende, väldoftande av någon parfym, fina skjortor som gärna fick vara från något dyrt märke. Nu kunde jag känna en stark lukt av intorkat svett, håret illa klippt och han hade odlat ett buskigt skägg som verkligen inte klädde honom.

Lika fort som han dök upp så var han borta igen. Det verkade som att han satt sig på sin cykel och lämnat i hemlighet. ”Vet du vart Peter tog vägen?” Frågade jag mamma, hennes panna vek sig i veck i en rynka ”Nej jag visste knappt att han var här. Han har väl cyklat hem”

Kvällen fortsatte till småtimmarna, en fantastisk kväll faktiskt eftersom vi alla var så glada. För en gångs skulle älskade jag att alla blickar var på mig, det här var min kväll.

Till slut när ljuset till slut återkom så kände jag att tröttheten blev övermäktig. Även denna dag hade ett slut. Sömnen slog mig som en slägga i huvudet. Efter några timmar vaknade jag till. Ögonen var torra och synen grumlig och suddig.

Svett. Gammalt svett. Någon som andades tungt och andfått. Jag blundade igen, försökte koncentrera mig, var törstig och ville dricka vatten. Men tröttheten tryckte ner mig i sängen. Det luktade verkligen svett. All dans tänkte jag, vi dansade i flera timmar inte så konstigt att jag luktar svett.

Flåsandet ökade i intensitet. Var det någon här inne?

”Lilla fröken duktig…” En gestalt reser sig upp från hörnet av rummet och närmar sig.

Jag öppnade ögonen igen denna gång hade jag vaknat till lite. Nu såg jag, Peter. Han hade inte lämnat. Långsamt smög han framåt mot mig med uppspärrade ögon, återigen såg de sådär barnsliga ut, tänderna i ett brett leende. Den smutsiga studentmössan på sniskan.

”Lilla fröken duktig”

Ett skrik kom från min mage och ut ur min mun. Peters leende bröts plötsligt och panik syntes i hans ansikte. Ett brak hördes från mina föräldrars sovrum. Innan mamma slog upp min dörr så var Peter borta. Fönstret var öppet och det hördes från gårdsplanen hur han slängde sig på cykeln.

Ett halvår efter detta flyttade jag hemifrån. Det idealiska röda huset med vita knutar kändes inte längre tryggt. Min tillit till män har aldrig riktigt repat sig efter detta. De godaste intentionerna är en plan för att kunna överfalla mig när jag är som svagast. Omfattande terapi har fått mig en bit på vägen men det är fortfarande svårt för mig att upprätthålla längre relationer. Vi kommer alltid till en punkt då mardrömmarna tar överhanden och relationen till slut raseras.

Det är svårt att känna lukten av svett utan att jag darrar våldsamt. Jag öppnade aldrig paketet som Peter gav mig. Polisen fick ta emot det och jag vägrade att hämta ut det efter att utredningen lades på is. De kunde inte gå vidare med ärendet eftersom Peter försvunnit. Stugan som han bott i var övergiven, belamrad med gamla möbler, tidningar och skräp. Alla hans fåniga kostymer hängde tydligen prydligt i en garderob, strukna och med flera tecken på att de använts flitigt. En märklig detalj, mitt i vad som verkade vara ett hav av misär och oordning.

Så frågan är; hur vet du att din uppväxt var bra? Finns det händelser som överskuggar allt annat? Det är svårt att glömma traumatiska upplevelser, de har en tendens att ligga kvar hos dig som svartmögel i ett fuktskadat hem. Lukten hänger kvar.