vid namn, av tyngda bröder
vilsna i, sin själ och hjärta
dom se sin broder döden blöder
se sin systers hårda smärta 

dom vandra, mot en avgrund
dom systrar, som gravar grävt
får inte sova, en enda blund
dom packar bröder ihop så snävt

systern brodern i handen tar  
så dom lämnar den tysta sorgen  
väcker sagor som en gång var  
där de ligga gömda bakom borgen

minnets pärlband träs i natt
av sargad själ som trötter är
där krigets fasor spelar spratt
se den unge till trots blir kär

barnet leker med sten och kott
lär sig cykla under himlapell  
lyckan för dom ett minne blott  
dom söker efter den varje kväll

vad är att dikta om det bittra
när det är kärlek dem alla sakna
då var och en längta det som glittra
när mörker sveper och sorgen vaka

vad kan en poet för skadad göra
vad kan en skald då skänka frid
när krigsmaskiner allt förstöra
det rasar bomber och det är krig

i nöden vi, upp för vännen stå
minns hjärtrytm i modersfamn
sjunger visor för alla små
lyriska ord av skald tar fram

en tröst i visan en skadad få
en famn av värme i varje ord
en dikt av kärlek på vår jord
får oss att se en himmel blå

och blåa moln som far förbi...