Solstrale… Med stolthet låter jag ditt ljus skugga migInom utom bortom räddning finns i oss alla en skaparkraft som tar oss igenom robusta hinder... ljuset inom oss, själva själens lyskraft... du som kan ge den fritt utrymme att lysa klart...
som inte fått utlopp det levde sitt eget liv i min då sargade kropp ... kraften höll en bristande knopp i stunden sekunden innan allt då inget var omöjligt i tidens hav blev det en flotte ... det klack till inombords knoppen vecklades ut öppen vacker fruktsam åter spirade ett nyfött hopp ... nu är jag det min farfar var så noga med att låta mig få veta att jag var... en solstråle ... jag minns hans stora varma händer som kupade om mitt ansikte lyfte upp det mot sig såg genom min själ och sa... ... det ljuset vi har och som vi föds ur som sen förvandlas till inre lyskraft låt ingen, mitt barn, släcka det solstrålen är det som föder liv utan den blir det inget liv... ... hyllar orden genom mitt varande för många är det som kallar mig solstråle, frisk fläkt eller ljus men vad de kanske inte vet om är att en del av mitt ljus reflekteras genom en spegel som vi alla får inbyggd vid födseln en spegel som reflekterar det ljus som andra har ... dock har barn ibland förlorat ljuset sin självlysande förmåga vilket gör att de ögon som syns på barnfotot inte är de samma som på studentfotot... ... alla ni som känner att ert ljus falnar ni som är rädda det skall försvinna er vill jag särskilt uppmärksamma och hålla fram i ljuset, och belysa er Jag står i skuggan av ert ljus med stolthet ...
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 145 gånger och applåderad av 13 personer Publicerad 2022-10-26 12:09
|
Nästa text
Föregående Solstrale |