hennes leende var som en sommaräng... men minnet av den blev till en frostnatt... han stretade i den mörka gränden med sin existens... de mörka solglasögonen dolde illa det sargade sönderslagna ansiktet... bussen tog honom med genom staden... en gammal bekant steg på... kollade in hans ansiktes trasor... medan svaret på den blicken blev... ja jag har börjat med ridsport, jockey du vet... ah, ah ja jaha... svaret lät inte vänta på sig... och han visste det... bekanten var ju perfekt att stöta ihop med en sådan dag... en som fyllde i själv den mening som man började... som om man nu kan veta va en annan vill säga... 

hon iakttog honom från ledbussens mitt... såg det sargade ansiktets trasor... mannen bakom det och speglingen som drog fram vekheten... i vilken han hukade sig för de undrande blickarna... de möttes, deras blickar, i spegelglaset... ute var det nu kväll... och deras ögon levde upp för en stund... men de svaga lågorna falnade när de blåstes ut liksom av en vintervind i rädsla att bli upptäckta... bekanten klev av och nu stod han blottad inför blickarna...

bussar med bakvända säten är tragiska... den som vill ha sitt ansikte ifred blir hela tiden beskådad... vare sig den vill det eller inte... värst var att hon inte slutade känna att han hade döden hängande över sig... och han tyckte det var jävligt frustrerande att hon sett... för då kunde ju alla se... drogernas inverkan tänkte han att hon såg... hon tänkte att han kanske var på väg till sjukan men inte velat säga något till bekanten... för det såg hon att bekanten endast var bekant... vänner bryr sig och skulle ha lyft de mörka glasögonen... 

nu stod han i busskuren och funderade efter att han klivit av vid ändhållplatsen vart han skulle åka... obekväm över att hon också stod där gick han och rökte ett bloss... där ifrån iakttog han nu hennes gester... han sneglade över hennes axel och kunde se att hon kollade upp något bussbyte... ja ja tänkte han jag ska inte bry mig, men nog är det ett sug i den blicken... cigaretten drog han sista blosset ända ned till filtret... usch nu luktade hela bussen rök... men han orkade inte stå kvar ute i kylan... det var då det slog honom igen hur han saknade henne...

i somras hade hon varit hos honom på deras familjs lantställe... de hade haft det så jävla bra... på midsommarafton kom hennes tjejkompisar och några av deras pojkvänner... hela gänget tältade på fältet invid stranden nära utedasset och utomhusdushen... asså det var fan så grymt utbrast han mitt i allt... påverkad av tunga droger och totalt mörbultad efter först misshandeln och sedan påkörd i sidan, en smitning... men huvudet ville inte tagga ned och eftersom han inte riktigt kopplade ihop känslorna så ja opåverkad, nej, men liksom förlamad... 

hon iakttog honom i ögonvrån eftersom hon känt att han skruvade sig extra när hon kollade på honom... därför hade hon valt att sitta en bit bort... och låtsades kolla mobilen men hade kameran på och kollade på honom ibland... varvade skuggningen av honom med att läsa nyheterna... kanske fanns en ledtråd tänkte hon i någon händelse... kanske var han efterlyst...

nattens mörker tätnade jämte att regnet tilltog... några åskknallar hördes och båda kollade på varandra och sa... hörde du vad jag hörde... samtidigt sa de orden, generat bortvändande ansiktena från varandra... men så utstod de inte nyfikenheten och frestelsen att snegla mot varandra igen...

nu började hans droger tunnas ur kroppen en aning... då kom den första chocken... först satt han bara där och smålog emot henne med tankarna på det ljusa vackra midsommarminnet... men sedan vek han sig i kramper och kallsvetten drog över honom med våldsamt rinnande floder över ansikte och händer... hon såg och skyndade att slå 112... det blev för mycket för honom... polisen, ambulansen, fan fan fan, hann han tänka sedan mindes han inget förrän han låg i ambulansen på väg mot sjukhuset i ilfart...

hon satt där i framsätet och ambulansföraren frågade om det var hennes pojkvän där bak... nej, jag råkade bara se att något var fel... jag följer med till sjukhuset eftersom det var dit jag var på väg, men jag klev på fel buss... ja ha, men vem skulle du hälsa på på sjukan... nej, jag ska opereras imorgon men skulle läggas in ikväll... ja ja jag förstår... men nu har jag bestämt att skjuta upp operationen... va? men du känner ju inte killen... nej, visserligen, men jag upplever en sådan oro och stress inom mig... och det är något i mötet med denne unge man som känns bekant och jag vill inte lämna hans sida... jag vet det är en outgrundlig ologisk reaktion, kanske chocken... men jag såg honom för mitt inre precis en halvtimme tidigare hur han låg död på marken... ingen såg honom förrän dagen nalkades och då var det för sent... det var därför jag tog fel buss...

väl framme vid sjukhusets akutmottagning blev det en väldig fart... hon stod där lätt förvirrad och visste inte vad hon skulle göra... ambulansföraren och ambulanssjuksköterskan förklarade för henne vad som nu var i görningen... nu kommer de att ta honom till röntgen och sedan blir det en massa undersökningar... men vi kan be att de skriver in dig som nära vän, då får du vänta och du blir kontaktad när han är undersökt... tack, fantastiskt och vad bra... de kramade om varandra så hårt och varmt att kropparna för en stund var helt stilla... hon kunde känna deras oro också... känner ni vad jag kände om hans nära döden typ, vad kallar man det, utstrålning... mm, fel uttryck, ja, men ni förstår... ja vi kände vibbarna och ja du gjorde rätt, vi måste vidare, men, hej med dig och ta väl hand om dig...

minnena från midsommarfirandet lyste upp hans inre med ljus... så mycket glädje och bad och lek och skratt... de körde båt och tolkade efter med gummiring, så jävla roligt... röntgensköterskan undrade vad han sa... så jävla roligt, svarade hennes kollega, det är en kille som yrar i sömnen eller nått... men, han, kunde inte känna det som att han var borta... han var i upplevelsen fysisk i den där drömmen... dåtidens sommarminne uppspelade sig inom honom med alla närvarande attribut... men det tragiska var hur det kom att sluta med en katastrof... 

midsommargästerna som kommit till ön hade i sin tur med sig oönskat gods... de unga och naiva kunde inte ana hur nära döden de var två timmar innan... de satt där vid bryggan och skröt ömsom ojjade sig över vem som stylat bäst på gummiringen efter båten... träningsvärk, små blessyrer, och lite plåster blev invävda ingredienser i ett störtskönt glädjerus... fan, helvetes jävlar, vad in i fööörrrr...  ... sköterskan skrattade åt alla svordomar som bubblade upp ur den unge mannen... men det var där emellan svävande blodtryck med snabba ömsom långa mellanrum mellan hjärtslagen... 

vad har han tagit för något gick sjuksköterska fram och frågade henne... ja har ingen aning vi möttes på bussen och då såg han helt färdig ut... tror ni att han har fått en hjärnskakning, ja jag hoppas att ni röntgat huvudet... ja lugn, sade doktorn som just dök upp, vi röntgar hela honom... vi tror han har varit med om en bilolycka, alltså blivit påkörd av en smitare... va? men gud, ändå!!!... jag som trodde att han bara var drogad på nått vis... sa ni bilolycka? ... vet ni polisen jag måste ringa polisen genast... nej, vi ringde polisen och de kommer hit strax och då får du prata med dem här på plats...

det tog kraft att smälta detta och hon somnade direkt där hon satt efter de gått in till honom... polisen hade fått tag på övervakningsfilmer och en busschaufför hade de hunnit prata med när de dök upp... de misstänkte föraren för drograttfylla så de sa att en polispatrull var satt på att hitta föraren snarast... hon berättade vad hon hörde från bussfärden när han talat med sin bekant... hon berättade med lugn röst, ja han sa, kolla den där bilen, och så såg han ut genom bussen... jag kunde också se bilen det var en röd Ferrari som hade stjärnformade navkapslar och på den högra sidan saknades en av dem... ah vad bra iakttagelse... jo, jag tror att när jag klev på, ... , så hade han klivit på två hållplatser före mig, alltså, vi möttes på bussen... hon ville ju inte avslöja att hon var obekant med honom... ja men tack så länge då, sa polisen, tror att vi har vad vi behöver... jo förresten ditt telefonnummer... ja visst... 

han låg där i sin dröm och hade nått det tragiska slutet... sköterskan hörde hans snyftningar och samtidigt började hans hjärta svikta kraftigt... hon ropade på läkaren som genast fattade medicinska beslut om intensivvård... hon kunde se när de flyttade honom till IVA och strax efter kom en sköterska och sa att du får stanna här för på IVA är det besöksförbud pga coronarestriktioner... 

hon tänkte, hoppas de räddar livet på honom... samtidigt kom en  ung kvinna in och satte sig bredvid henne... hon bara satt tyst utan ett ord eller någon rörelse... liksom om hon var förstummad... nu kunde hon inte låta mer tid gå och öppnade upp för ett samtal med den unga kvinnan... ursäkta kan jag hämta en kopp kaffe åt dig, ja jag ska ha en själv... va? ja ja visst, svarade kvinnan med förvirrat uttryck... ja jag kommer strax...