De blå rockarna är mer vita av snö och is på männen när de rider genom stormen i nattens mörker. Blott månljuset visar emellanåt soldaterna vägen. Hästarna är utmattade, de frustar blod och saliv men fortsätter ändå framåt som de är tränade. Männen är mer än trötta, de har ridit genom natt och dag sedan de lämnade Haltdalen och tog sig över Tydalsfjällen och förbi Hjerpe Skans.
Därefter bröt de order och red söderut, de tolv visste att de snart skulle bli eftersökta så de driver hästarna bortom sans och vett ty de vet att priset för deras vägval är obetalbart. Därtill heder och ära till de som bringar dem åter inför Armfeldt, döda eller levande.
Så de fortsätter, genom natten, genom trötthet som snart begär en obetalbar tribut av männen. Men ändå fortsätter de, utan att tala med varandra, det behövs inte, de vet vad som väntar och vad som krävs så de fortsätter.
Över fält och genom skog, förbi enskilda torp vars falnande glöd skänker de sista rökstrimmorna till natten genom slitna och gamla murade skorstenar. Som stod i givakt, likt enskilda soldater mot månen svaga strålar. Det var oundvikligt men en känsla av ensamhet och utsatthet sprider sig och ligger snart tung över männen men de fortsätter.
När de djupa skogarna strax norr om Kyrkefalla omsluter männen kastar en stormvind av karpusen på en av männen som svärande håller in sin häst, snart följer de andra hans initiativ. Deras anförare skäller ut mannen, karpusen måste knytas, det har han sagt om och om igen.
De vänder vägen åter och ser till deras spår såväl som de snöfyllda dikeskanterna. Att leta efter en mörk pälsmässa om natten kräver att Gud står dem bi konstaterar en av männen men de letar ändå ty att rida om vinternatten barhuvad är sjukdom och död.
Gud verkar dock vara på deras sida för snart skymtar deras anförare en päls i ett buskage så han sitter av hästen och pulsar genom snödrivorna, för han leder genom att gå före och på intet annat vis. Även om han förbannar mannen när snön tycks passera tre fot om inte mer. De andra männen rider fram och den karpuslöse hoppar snabbt ner från sin häst och följer efter genom snön.
Framme vid mössan hörs ett morrande läte följt av flera andra, de drar sina värjor och står redo, ser sig om genom mörkret men det tycks behålla sina hemligheter. De nappar åt sig karpusen och backar sedan bort från skogskanten, mödosamt, steg för steg, utan att släppa mörkret med blicken.
Ett ylande skär genom stormen men männen låter sig inte skrämmas utan vaksamt fortsätter de till de andra. När de åter sitter upp på hästarna hörs steg som skyndar genom skog och mark, grenar bryts, flämtningar och morrande som närmar sig. Hästarna gnäggar uppskrämt, de vädrar någonting i luften och rör sig allt oroligare.
Männen drar värjor och börjar ställa sig i formation när deras anförare ger order om avmarsch. Så de skidar värjorna och rider istället i formation, nästintill knä mot knä men ändå inte ty vägen är smal. De ser sig ej om men de lyssnar, de hör hur de jagas allt närmare. Efter blott ett ögonkast bakåt ges order om galopp och de trötta hästarna ger snart sitt allt för även de anar oråd, de känner vittring, vittring av ondska och smärtsam död.
Mannen som rider sist vänder sig flämtande om och ser hur varg efter varg spränger fram genom skog och snödrivor på sin jakt efter männen. Vargarna ylar, de tycks mana på varandra och deras tänder glimmar i månljuset. Men framförallt är det deras skrapande tassar, flämtande andetag som antyder en målmedvetenhet som skrämmer.
Mitt bland vargarna anas först en vargr sedan flera andra, de särskiljs inte bara på grund av deras blonda pälsar utan också för att även om de rör sig lika hastigt som vargarna gör de det på två ben, likt människor. De tycks ta över bland vargarna som verkar vika undan om än blott för ett ögonblick för att ändå bana väg.
Skräcken sprider sig bland männen men deras anförare som även han förstår allvaret söker ändå att sprida ett lugn, en känsla av kontroll även om det ingen finns.
Så han manar på männen samtidigt som han söker efter en utväg, någonstans där de med en rimlig chans kan möta sitt öde.