Kapitel 20

När kvällen kom fann Falsil och Békhara att det hade blivit sorgligt tyst i tältet. Pojkarna var inte där. Buljongen smakade inte lika bra som när dessa tu hade småpratat intill, menade Falsil, och han saknade uppriktigt Burgils snarkningar och Tis klagande över kamratens osaliga mummel i sömnen. Tjafset om öronproppar saknade han också. Békhara sade sig rysa över ödsligheten här ute. För honom hade den aldrig varit mer kännbar än nu. Framför dem låg bara än mer ödemark – och Emonia, på ett avstånd av trettio mil, vilket skulle innebära fyra dagsmarscher om ingen fördröjning uppstod. Som tur var fanns det gott om gräsplättar mitt i den stora dominansen av ljung. Gräset var en förutsättning för att hästarna skulle orka forcera sträckan på utsatt tid, men det var också en fördel för den som ville sova bekvämt i det fria.
Falsil tuggade på ett stycke rå köttrot, som han hade haft turen att hitta i en mindre vattensamling. Smaken på den i det tillståndet var förvisso besk, men eftersmaken var så mycket mildare, vilket han gärna och om och om igen poängterade. Inte ens den bästa köttrot kunde dock förjaga olustkänslorna, vilka Falsil lika väl som sin vän närde efter att ha lurat ridkamraterna så enkelt och fräckt som man gjort. Ingenting blev bättre av att varken kläder eller tält hade hunnit torka, och nu, som så ofta under höstnätterna, rådde en mild men likväl fuktig kyla. Hade männen inte vetat bättre skulle de ha sagt att det knastrade utanför tältet där hästarna gick och betade. ”Knastret” var i själva verket ljudet från djurens fridfulla malande av födan. Det hade ingenting med någon isskorpa att göra.
Vinden hade blivit frisk, kom ibland kastvis, och slog då mot tältet med ursinnig kraft. Det skulle dock ha behövts en mycket starkare vind för att rubba tältpålarna. Skinnet som männen satt inunder var dessutom tungt. Lyckligtvis var dess insida torr. De hade varit kloka nog att rida barfota över strömmen. Både skor och andra tillhörigheter lät de stå inne i tältet, där det var relativt gott om utrymme nu när de bara var två. Falsil var orolig över Burgils sömnprat, lät han avslöja.
?Det är jag med, sade Békhara, där han satt och sög på en karamell. Vill du ha?
?Nej tack, det skulle förstöra köttrotsmaken.
?Du och din köttrot, den fastnar väl snart i halsen på dig. Karameller, däremot, är bra mot sömnprat. Jag gav det mesta av det som blev kvar till Burgil, förresten. Den som sover med en karamell i munnen kommer inte att kunna uttala en stavelse så att någon annan hör vad han säger. Vad sägs om det?
?Det var fiffigt uträknat. Kom du på det plötsligt?
?Nej, det gjorde han själv.
?Ha! Det kunde jag väl tro. Den listige rackaren.
Mest av allt var det mörkret som fick dem att känna sig utlämnade åt ödet. De hade en handlykta, men då bränsletillgången var begränsad ville de inte slösa genom att elda i onödan. Följden av detta blev att de somnade tidigt och vaknade upp i ottan. Spela kort kunde man ju göra bara om lyktan var tänd.
När det grydde hade männen redan varit på väg i två timmar. Falsil prisade den gula elden på himlen, medan Békhara klagade på att de skulle få solen i ögonen hela förmiddagen. Solen var dock när den hade stigit ur sin molnbädd svag, och det berodde på disbildning. Båda de färdandes visslade en tacksägelsehymn åt gudarna, som så visade sin nådiga sida. För en stund var Falsil lika belåten som sin vän. Vid dagens första misslyckade försök att träffa en flygande vildgås med kniv återgick dock allt till normala gängor vad det gällde honom. De fick leta frenetiskt för att återfinna kniven. Sådana här fadäser hade de inte tid med, kom de överens om, och sålunda gick de från och med detta tillfälle in för att söka fånga fisk i de små vattendragen istället, vilket var betydligt enklare. De skulle inte nödgas att leva på svältkost i dag, då bäckarna och därmed fångstchanserna skulle bli många. Blev de trötta på den enahanda kosten, nog skulle de kunna betala för sig på krogarna i Emonia när de väl kom dit. Om det nu fanns några krogar där, Falsil var inte helt övertygad om den saken.
Dock kunde han inte förneka att staden väckte undringar hos honom. Det gjorde den hos många cirkadier, det pratades om den ofta och inte alltid med samma obehag som när dess förre kungs namn nämndes. Men alla var misstänksamma mot den, och det enda sättet att få veta något om den hade blivit att resa till Velusia på sommaren, vilket nästan bara handelsmännen hitintills hade haft möjlighet till. Det ingick i deras jobb, och arbeta var något som alla ickeprivilegierade cirkadier måste göra. Sällan hade man tid eller ens råd med att ge sig ut på någon långresa. Många drömde om det. Falsil och Békhara visste varför de hade valt sjömansyrket. Och nu var de ensamma på en knappast gungande hed, där om de råkade i nöd ingen drivved i världen skulle hjälpa dem.
Békhara använde flitigt sin kikare och spanade åt varje väderstreck. Han hade gjort det som expeditionsledare, och nu var det tydligt att han inte kunde ge upp vanan. Gav order gjorde han också, inte med lika hög falsett som innan de hade gått över ån, visserligen. Sin egen röst var förmodligen det sista mannen hörde. Falsil tänkte, att när de kom hem skulle han påminna sin vän om vilken nitisk pådrivare denne var. Och hade han tur skulle deras kapten stå bakom hörnet och tjuvlyssna då. Sedan skulle Tis och Burgil få jämföra Békhara med Kommendanten. Då kunde den omedvetet yve få höra på pikar!
När Békhara för tredje gången inom loppet av en timme stannade och höjde kikaren till ögonen följde Falsil hans exempel. Två spanade mer effektivt än en, men nu började han ledsna på att inte få någonting i sikte. En smula taktlöst påminde Békhara om att de inte skulle se tornspirorna på staden förrän om fyra dygn. Fyra dygn i Den stora tystnaden, det var mycket. Så vad trodde han att han skulle få syn på redan nu? Heden skulle inte förändras markant i utseende under sträckan, men båda trodde att de befann sig i ett område där jordtäcket var tjockare än vid kusten. Efter några timmar visslade de ridande till av förtjusning över den första ekdungen. Synen var så välkommen för dem, att de prompt måste rida in i den – bara för att snart befinna sig på dess andra sida igen. I markskiktet växte inte torr ljung, utan långa strån av vildgräs som fortfarande var gröna. Det var det första beviset på att man närmade sig andra trakter. Än syntes dock inga spår av mänsklig aktivitet. Emonierna höll sig till sin stad på samma sätt som cirkadierna höll sig till sin.
?Vi borde skriva upp det, sade den entusiastiske Békhara. Det är ju en observation.
Dessvärre hade ingen tänkt på att ta med papper och penna. Skulle någon ha gjort det var det högst sannolikt att allt hade blivit förstört i ån. Man behövde alltså inte ångra något.
Alltfler smådungar passerades, och till slut, tre och ett halvt dygn senare, hade de nått den första sammanhängande skogsbiten. Ritten över heden var så gott som över.
?Nåja, än är vi inte framme, erinrade Falsil på klassiskt glädjedödarmaner. När vi ser staden lär vi också se bergskedjan, lade han till efter några sekunders paus. Den skall vara imponerande, har jag hört.
Då sjömännen inte ville rida i mörkret i denna mindre framkomliga skogsterräng, med de stenar och trädrötter som lurade överallt, stannade de redan före kvällen. Nackdelen med skogar, förklarade Békhara, var att man inte hade någon nytta av en kikare i dem. Detta stärkte Falsil i sin misstanke att vännen var fäst vid sin kikare. Bara han inte tappar bort den, tänkte han och log. Den stora fördelen med skogar var lika uppenbar: Man behövde inte gå så långt i dem för att bli liktydig med osynlig, och detta torde man utnyttja bäst strax före eller strax efter middagen. Falsil föredrog det första. När han äntligen kom ut ur buskarna hade Békhara både rest tältet och påbörjat tändandet av elden till kokkärlet. Snart spred oset från brasan och de rejäla vedpinnarna en behaglig doft, som fick männen att känna sig som hemma. Békhara lade stora stycken torkat kött i kokkärlet, och slickade sig sedan ogenerat om munnen.
?Ge hit saltet! befallde han bryskt.
Falsil var hungrig, och därmed var han en villig och snäll hjälpreda. För att riktigt få till smaken hällde de i både buljong och köttrot också. Sedan fick de njuta länge utan en tanke på att göra någon mer nytta den dagen. Békhara gick med på att spela kort och hålla handlyktan tänd inne i tältet under en del av kvällen. Det var belöningen för att ha nått så här långt, lät han förstå. Falsil opponerade sig inte, fastän han innerst inne fann det löjligt med en vän som utdelade belöningar. Revanschen fick bestå i att vinna så många kortpartier som möjligt. Och vann gjorde han, med en trollkunnig fuskares tur. Det var väl för hans kamrat att denne var en god förlorare, annars kunde man ha undrat hur den kvällen skulle ha slutat.
Många timmar senare väcktes Falsil av att dagsljus silade in genom tältöppningen och träffade honom på ögonlocken. Han satte sig upp, helt yrvaken, och ruskade om mannen intill.
?Vakna, Békhara! Jag tror min själ att vi har försovit oss.
?Försovit oss?! Var inte dum, vi har bara vilat ut, och det var vi värda. Hur bär man sig åt för att försova sig i naturen, för övrigt. Vi är inte ombord på någon båt, som du vet.
Raskt knöt Falsil upp repet som höll ingången låst. Det första han såg var att det inte längre var morgon, kanske inte ens förmiddag, det andra var att man hade fått sällskap.
?Kom ut, kvickt!
Békhara hörde att vännen var skärrad, och dröjde inte fastän kroppen kändes morgontung. Han antydde redan att han hellre hade velat ligga och dra sig i några minuter till, och synen som mötte honom fick honom när han till slut stack ut huvudet att önska sig bort. Det tog honom knappt ens en sekund att inse, att de sju män som hade ställt sig vid deras hästar inte var emonier. Men vilka var de då? De var ljusa och skäggiga varenda en, och deras klädsel skvallrade om att de inte var soldater. Likväl bar de vapen. Måhända var de jägare, men det svarade inte på frågan varifrån de kom. Misstog han sig, eller höll inte en av dem i en blodig dolk. Följaktligen måste de ha fällt något byte nyligen, kanske en indigohjort. Sådana borde det rimligen finnas gott om här. Hans farhågor sade honom att allt detta var önsketänkande. Mycket snart hade främlingarna genom att bete sig hotfullt tvingat såväl honom som Falsil på knäna. Medan två av dem höll sin kniv mot varsin respektive cirkadiers hals, gick en tredje in i tältet och rekognoscerade. Han kom ut med deras vapen och skor. Békhara befallde Falsil att hålla sig lugn, då han trodde att det kunde komma att stå denne dyrt om han inte gjorde så.
De okända talade ett språk med underliga uttal. Snart slår de ihjäl oss, tänkte Falsil, som inte hade en tanke på motstånd. Ibland var han beskyddande i överkant, den gode Békhara. Men allt som hände var, att de tvingades upp på sina hästar, fjättrade med kedjor som var rostiga och skavde elakt mot huden. Medan de red bort ifrån huvuddelen av de ting, även kikarna, som de hade haft med på färden, sörjde båda över att ha kommit så nära målet utan att nå fram. Det var det som de tänkte mest på – ända tills de råkade passera kvarlevorna efter två nyligen dödade emonier, en gammal man och en medelålders kvinna. Blodet var så färskt att det fortfarande blänkte. Kropparna var uppskurna helt och hållet. Cirkadierna hade velat blunda, men kunde inte. Deras kapten hade en gång fått dem att inse, att det alltid var bättre att använda ögonen. Skräck hade de för övrigt upplevt förr. Både det och det fulländade raseriet.
?De måste ha gjort motstånd, sade Békhara så tyst han kunde. Jag tror att vi har mött våra första rövare.
?Jag ger dig rätt på båda punkterna, sade Falsil lika tyst.
Den ogripbara tystnaden skulle följa dem åt norr, i mil efter mil, genom en väderlek som var mycket strängare än den som de hade upplevt de föregående dagarna. Efter en hård ridmarsch i fyra dagar nådde de fram till ett område med ett tjugotal långhus som stod i radiär ringform. Någon omgärdande mur eller palissad fanns inte, däremot gick vakter omkring överallt. Byn inrymdes i en uppröjd glänta bland täta granbestånd. Det fanns beteshagar också, och så välpreparerade och röjda som de var kunde cirkadierna inte tro annat än att byn hade funnits länge.
Allt verkade ytligt primitivt, men antagligen fanns det en ordning här precis som i andra samhällen. Förbluffade av detta för dem fullständigt okända nya insöp de båda fängslade männen så mycket de förmådde av synintryck. De såg barn, män och kvinnor gå omkring med förnöjda ansikten, alls inte tärda av något som tillnärmelsevis kunde tolkas som skräck. Ingen enda var välklädd. Här fanns inte sådant som mode. Husen hade ett likartat utseende, och de var alla så när som på ett i fullständig avsaknad av utsmyckningar. Undantaget fanns i byns mitt. Det hade träutsirningar vid ingången, och på gavelporten såg Békhara något som han trodde var en blomma målad i rött. Inget av husen hade fönster. I byn existerade förmodligen inte glas. Allt som fanns hade ett praktiskt ändamål, och den trygghet som betraktarna anade att invånarna kände berodde kanske bisarrt nog på vapendugligheten hos de stridsdugliga männen. I så fall betydde det att krigsberedskap tillhörde vardagen. Man kunde undra vem som var huvudfienden.
?Emonia, förstås, sade Békhara. Säga vad man vill om den staden, men några räddharar föder den inte.
Färden slutade vid porten till ett av långhusen. Denna port var välbevakad och förbommad. Man öppnade den genom att skjuta träpålarna som låste den åt sidan. Sedan knuffade man in sina nya fångar efter att först ha befriat dem från de vedervärdiga kedjorna. Falsil gnuggade sina ömmande underarmar mot varandra. Det hjälpte föga mot smärtorna, men kanske att det räddade blodcirkulationen. Han såg redan att det lyste från tre eldstäder i byggnadens mittgång, men det tog en stund för ögonen att vänjas vid dunklet – och att se ansiktena på de människor som satt hopsjunkna längs långsidorna och betraktade honom och hans kamrat både sorgset och undrande.
Några var barn, säkerligen emonier eftersom de var mörkhåriga som de andra. Hur hade man fått tag i dem, hade de månne lekt utanför staden eller hade de följt med sina föräldrar i någon karavan? Alla åldrar fanns representerade, även högre, bland människorna inne i långhuset. Britsarna som man satt på var hårda, men det fanns både fällar och filtar. En av de äldre männen visade nykomligarna till varsitt ställe. Här fanns ingen möjlighet att dölja något för någon. Men kvinnorna hade samlats i den bortre änden av långhuset, och någon hade gjort ett draperi av filtar. Detta hölls fördraget om nätterna. Emonier hade erkänt svårt för att ge upp sin känsla för vad som var anständigt. En liten klunga av unga kvinnor som hade hamnat i det blonda rövarfolkets händer höll styvt på sin sed att bära nackfläta. En några år yngre flicka med okuvad blick lät dock håret falla som naturen ville. Att man inte brydde sig om det hade nog med den hopplösa situationen att göra, men det kunde också ha att göra med rebellen som bodde i den smala men starka kroppen.
?Det var bara det som fattades, sade hon surmulet. Nu skall det drälla in cirkadier också, som om det inte stank redan innan. Vad gör ni här, för resten? Spioner, va’!
?Bry er inte om Arit, hon är halvamason, sade den äldste av männen. Men det skulle vara på sin plats att ni berättade vad ni gör så långt hemifrån. Då kunde kanske vi som inte orkar tänka på osämja få litet frid till livs. Det vore inte dumt i denna bedrövliga verklighet som har blivit vår.
Békhara nickade. Innan han sade något ville han dock veta mer om den ”bedrövliga verkligheten”. Cirkadierna fick veta att den var vad den kallats därför att den var påtvingad och hård. Den bestod i ett ofrivilligt kroppsarbete och en ständig ofrihet. Ofrihet var ingenting för någon som inte hade fötts in i den, lät mannen förstå, och med tårar i ögonen berättade han om hur han själv genom att inte kunna försvara sig hade hamnat där han hamnat efter ett brutalt överfall på en mindre karavan, där de flesta av hans vänner, de som hade satt sig till motvärn, hade dödats och skurits upp.
?Vi emonier kallar dem olesier. Olesia är vårt gamla namn på skogen här omkring. Men de är inga skogsvarelser som najaderna, utan människor. Hjärtlösa människor, vill säga. De ser bara till sitt. Andra människor utnyttjar de så mycket de kan. Det är slaveri, ni lär få se det i morgon då ni sätts i arbete.
Den gamles namn var Othoran. Han hade sett människor dö här, berättade han. Somliga hade svultit sig till döds, andra hade dödats under flyktförsök. Någon hade blivit ihjälstucken efter ett fylleslag som plågoandarna hade förplägat sig själva med, men det otäckaste han kunde minnas var när en pojke hade sprungit in i elden en riktigt kall vinterdag. Den gången hade också de skäggiga människomonstren och deras kvinnor skrikit ut sin förfäran.
?Jag tror dig, sade Békhara, fast det låter underligt. De skär upp och lemlästar lik, men klarar inte av att se någon bränna sig död?!
?De är vildar, om det säger dig något, inföll Arit.
Hon satte sig på huk invid den närmaste eldstaden och höll händerna så nära glöden hon vågade. Håret låg lydigt på hennes rygg. Det var långt, korpsvart och lika kraftfullt som hon själv. Den här personen kommer att försöka fly en dag, tänkte Békhara. Och då tar de kål på henne, som på alla dem som kämpar emot. Han sökte i sinnevärlden efter sätt att stoppa det. Sedan slog det honom att utbrytningsförsöket som han fruktade skulle ske i själva verket redan kunde ha skett, och att någon inne i långhuset hade förhindrat det, viss om att rymningar var lika med självmord. De instängda kände troligen sin rebells tankar utan och innan, ty syntes och hördes gjorde hon mer än någon annan i långhuset.
?Säg mig, hur länge har den av er som sist togs till fånga varit här? sade Békhara.
?Unge Ramberet och hans kamrat, en stackare som återinfångades efter en rymning för tre dagar sedan och slogs ihjäl, kom hit förrförra veckan, informerade Othoran.
?Och vem av de unga herrarna är Ramberet?
Pojken i fråga visade sig vara ovillig att tala med cirkadier. Han låg på sin brits, stirrade mot loftet och vägrade att ens lyssna. När man tjatade på honom att resa sig slöt han demonstrativt ögonen och gäspade så att det hördes. Ingen skulle få honom till att prata med någon som han inte hade lust att prata med. Cirkadierna var känslokalla mördare de också, och så var det med den saken. Den som inte trodde det kunde alltid fråga Arit, som hade mist båda sina föräldrar under kriget. Ramberet gjorde allt han kunde för att hålla ögonen stängda så länge som möjligt. De ihärdiga rösterna retade honom till slut så innerligt, att han till slut gömde huvudet under en flik av filten. Skratten som därvid uppstod gjorde honom rasande. När så också Arit uppmanade honom att svara blev det för mycket. Hon om någon borde ha förstått honom. Sålunda kom han att ge sig på henne istället för någon av cirkadierna. Han borde ha tänkt på att flickans mor hade varit amason. Arit kunde försvara sig, och gjorde det gärna. Förbluffade såg Falsil och Békhara hur hon brottade ned den unge helemoniern.
Så fick det givetvis inte gå till. Med gemensamma krafter slet kvinnorna bort den starka flickan och bannade henne för att ha betett sig skändligt. Som svar hävde Arit ur sig en mängd oåtergivbara ord. Vem som hade lärt henne dem om inte hennes egen mor påstod sig ingen vilja veta, men det chockerade samtliga att hon kunde så många. Hennes ilska var dock av en kortvarig natur. Bannorna, menade hon, kom alltid från folk som var avundsjuka över att inte kunna försvara sig lika väl. I huvudet tackade Békhara henne för att ha fått Ramberet på fötter. Hon hade hjälpt till därför att hon inte skulle orka höra mer tjat oavsett vem det var riktat mot.
?Vad vill ni? sade Ramberet nästan vrålande.
?Jag vill att du talar om för mig om prins Sassan har kommit hem. Är han i trygghet eller inte? Min vän och jag har rest långväga för att få veta det.
Békhara såg pojkens otroligt rynkade ögonbryn slätas ut, hans blängande ögon vidgas och förlora sin hätskhet. Hade öron verkligen kunnat spetsas så att det syntes skulle han ha fått se det också. När Ramberet svarade genom att skaka på huvudet, gömde sjömannen halva ansiktet i handkupan och ville inte prata på en lång stund, så Falsil gjorde det i hans ställe.
?Vi hade hoppats på bättre nyheter, men var förberedda på motsatsen. Är det någon här som har hört någonting?
?Nej, sade Othoran, men nu måste ni berätta allt som ni vet. Är drottningen inblandad, till exempel?
?Drottningen har inget med det här att göra, vi har undvikit att blanda in henne. Sist vi såg pojken var när han vinkade av oss i hamnen i Velusia, dit vi hade fört honom. Det kändes otäckt att lämna honom ensam, men han verkade kunna ta vara på sig. Han hade lagt sig till med ett nytt tilltalsnamn, och en väninna till oss hade ändrat hans hårfärg. Det var inte sannolikt att någon fiende skulle känna igen honom, bedömde vi det som. Tyvärr var duvorna i staden sjuka, och vi kunde inte meddela oss med Emonia, annars hade vi gjort det. Nu inser jag att vi inte borde ha åkt ifrån honom. Han skulle ta sig hem med en karavan under sitt falska namn. Bara inte rövarna… jag menar olesierna…
?Kan någon av er invigda ha förrått honom?
?Nej, sade Falsil, det finns inte ens en teoretisk möjlighet, och vi känner de här personerna. De är våra närmaste vänner.
Arit blandade sig i samtalet.
?Hur vet vi att ni talar sant? Ni har kanske bara hört talas om att prinsen saknas och vill utnyttja vår sorg i era egna syften?
Falsil tänkte efter. Frågan var befogad, det tyckte Othoran också. Det enda som cirkadiern kunde komma på var det som Sassan hade kallat sig efter namnbytet, samt dennes kulinariska färdigheter.
?Säger namnet ”Ensin” er något? Sassan, jag menar Hans kungliga höghet, hittade på det åt sig själv. Och så fick han tillfälle att praktisera som kockelev, tro det eller ej, men han trivdes.
?Ni ljuger inte, sade Othoran. Det där kan bara någon som har träffat prinsen känna till. ’Ensin’ betyder ’resande’, och det råkar vara titeln på den sagobok som han älskade allra mest när han var barn. En gång i tiden tjänstgjorde jag i palatset, därför vet jag det. Jag vet också att prins Sassan sedan mycket ung ålder har älskat att laga mat.
?Det var som jöttvingeln! hördes det från Arit.
Othoran funderade. Budskapet måste komma fram till Emonia. Men hur? De många rymningsförsök som hade genomförts hade alla avlöpt i katastrofer. Vapen saknades, och här fanns flera som aldrig skulle orka springa långt. Till dessa hörde han själv. Att fly allihop på en gång skulle helt enkelt inte låta sig göras, och nästan lika svårt skulle det bli för en ensam person att komma undan. Olesierna räknade sina fångar ständigt. Fattades en gav sig omedelbart krigarna iväg åt alla håll för att återinfånga densamme, kanske döda honom. De kunde inte riskera att en mäktig fiende hittade deras by.
Den första natten blev lång för de nyanlända, som inte fick en blund i ögonen. Det Othoran hade sagt om rymningsförsöken lät oroväckande. Men här kunde de inte stanna. Kanske skulle de få några bra idéer när de fick se arbetsplatsen under morgondagen, kanske skulle möjligheter börja skönjas i deras huvuden då. Deras tankar kunde olesierna i alla fall inte kontrollera, och inte kunde de förstå språket. Intru var lika obegripligt för de flesta av dem som deras eget språk var för andra. Othoran hade nämnt just det, att ingen av de instängda hade lyckats komma till tals med de blonda människorna hittills, vare sig med tecken eller på något annat sätt. Olesierna var aldrig intresserade av att få reda på vad deras fångar hade för synpunkter. Han hade alltså haft rätt, den gamle mannen. Det här var i sanning en bedrövlig verklighet. Den kunde knappast bli värre. Även ett slagfält var bättre, där kunde man åtminstone försvara sig.
I gryningen tvingades alla att stiga upp och äta ett kaloririkt mål bestående av en klimpig gröt som smakade jolmigt. Den var dock mättande, påstod de som visste, och på en portion kunde man utan vidare klara sig en halv arbetsdag.
?Ni vänjer er, sade Arit. Ofriheten är värre. Och ni skulle se arbetsplatsen! Om ni inte tänker äta gröten, lyd ett gott råd: Gör det! Annars lär ni svimma om några timmar.
Arit visste vad hon talade om, hon hade sett det hända mer än en gång. Békhara förklarade sig redan vara ”avsvimmad”, och åsyftade därmed sin sömnlösa natt. Falsil påstod att han själv var för slut att kunna bry sig om hur något smakade. Men varför höll han då för näsan. När han pratade om att planera en flykt – det var det fåfänga försöket att hitta en lösning på hur den skulle gå till som hade hållit honom vaken – var det många som sade åt honom att passa sig. En timme senare, efter en marsch i rask takt genom en tät urbarrskog, insåg han själv hopplösheten i det hela.
Den krävande promenaden ändade vid ett som det tycktes bottenlöst hål, ovanför vilket en kraftig hissanordnings översta del var synlig. Att det var en gruva hade ingen behövt tala om. Men vad i all sin dar var det olesierna bröt, som de trodde sig ha nytta av för egen del eller till försäljning?
Othoran hade en avundsvärd uppgift som stensorterare ovan jord och kunde genast svara på det:
?Det är ett nästan självlysande gult mineral, vars namn vi inte vet, men det är inte guld, kan jag säga. Och vad de skall ha det till? Förvisso har de kontakt med någon utifrån, som antagligen lurar dem, ty olesierna begriper sig inte på saker som handel och pengar. Inte flärd heller, men det sista skall de nog inte lastas för. Hade det inte varit för deras osedvanliga grymhet skulle jag personligen ha funnit dem vara aningen fascinerande. Och jag skulle gladeligen ha hjälpt dem med deras älskade stenar.
?Det är förstås svinkallt där nere, sade Falsil och suckade. Och mörkt och eländigt i största allmänhet.
Två och två sänktes de ofrivilliga arbetarna ned i hisskorgen. Bottnen på huvudschaktet låg femtio meter under marknivån. Precis som Falsil hade befarat var det fruktansvärt kallt i hålet. Av någon anledning var temperaturen mildare längst inne i sidogångarna, och det var i dessa som det mesta av det klargula materialet hittades. Verktygen som man använde var primitiva, de stod uppradade sedan gårdagen där man hade lämnat dem. Ljuset från handlyktorna blandades med det som avreflekterades från den gåtfulla stensorten. Det var fängslande för nykomlingarna att se.
Arit gick före och kände på väggen framför sig. Hennes oräddhet hade gjort att olesierna hade valt henne till att bli risktagare. Det var med lampornas hjälp som man lokaliserade de bästa ställena, och hade det inte varit för dem samt för de allra modigastes känsliga fingertoppar, skulle inte de sprickor som eventuellt fanns avslöjas förrän det rasade någonstans. Stora ras var emellertid sällsynta, och än hade Arit inte hört att ett tak eller en hel vägg skulle ha störtat ned. Det fanns förstås inget sätt att gräva sig ut här, en sådan bekräftelse var onödig att söka.
Det okända mineralet hade en sällsam doft. Den kunde inte betecknas som en stank, men den var annorlunda mot allt annat som fanns i naturen, trodde sig Békhara kunna avgöra. Släckte någon lyktan, vilket gjordes regelbundet för att inandningsluften inte skulle bli dålig, upphörde de fabulöst gula stenarna att visa sin aura direkt. De var inte självlysande trots färgen. I väggen bakom Békharas huvud glimmade en ovanligt stor kristall, den var så vacker att ingen hade nänts hugga loss den. Den var lika gul som sina likar, och minst lika lysande i fackelskenet. På andra ställen bildade stenen en hård men porös skorpa. Berggången var full av söndersmulad sten, och därför hade alla skor som beträtt gruvan impregnerats med doften. Vissa kängor hade blivit gula av pulverpatinan. Hur det såg ut på schaktbottnen visste kanske Arit.
?Jajamen, sade hon stolt. Men den är inte mycket att se, är jag rädd. Den är vattentäckt och oförklarligt rund. Jag tror att det här hålet var något annat än en gruva från början. Gudarnas boplats, kanske.
?Det är en vulkan, eller de sista resterna efter en, sade Békhara. Och det här med att bryta sten i dess gångar gör mig misstänksam. Våra vänner olesierna har något fuffens för sig. Tänk om det är det här materialet som får bergen att explodera ibland. Har olesierna eller deras eventuella allierade kontroll över det så har de ett värre vapen i sin hand än någon armé. Vi borde inte hjälpa dem.
Han hörde Arit skratta till.
?Skulle bergen explodera, det var något nytt. Ni cirkadier är bara för mycket. Fast jag får väl medge att ni verkar reko, du och din vän.
I oförtruten stil fortsatte hon med sin undersökning av gångens vägg. Det gick inte fort, men när hon väl hade hittat ett brytvärt ställe rådde det inga delade meningar om att man verkligen skulle sätta mejseln just där. Hennes fyndtalang var omistlig för olesierna. När skulle hon inse det. Att hon var skeptisk till Békharas påståenden om berg som flög i luften, och till och med lät sig roas av det, kunde han lätt förlåta henne. Den här vulkanen hade inte fått något utbrott på eoner, och den såg inte ut att vilja få något i framtiden heller. I Emonia, gissade han, pratades det lika litet om vulkaner som det gjordes i Cirkadias gemena kretsar. Alla infödda amasoner kände dock väl till vad dessa skräckens berg kunde åstadkomma, och vissa levde i fruktan för dem. Ovanpå det lilla exemplar som man nu befann sig inuti växte dock tät gammal skog. Arit berättade att det fanns ett dagbrott också, och det var i detta som man bröt sten om sommaren. Då kunde man stundtals tycka att det var litet roligt, åtminstone när vakterna var slöa och inte orkade springa runt och hålla koll på vad deras slavar gjorde. Ändå hade ingen lyckats ta sig levande därifrån.
?De är som komna från avgrunden, sade Arit, och de dyker upp på samma sätt som demoner skulle välja att göra. Visst blir man rädd, allt annat vore mäkta konstigt. Att komma ned hit är som att få vila från åsynen av deras hemska skepnader. Fast mest gör de mig arg.
?Tänkte väl det, sade Békhara.
Hinken som ett av barnen hade ställt intill Arit blev snart fylld. Falsil bar bort denna dagens första skörd till sidogångens ingång, varifrån den skulle hissas upp tillsammans med övriga fyllda hinkar från andra sidogångar när dagen var slut, och innan gruvarbetarna själva kunde tillåtas att lämna stället.
?Vad ni gör, sade Arit, stoppa inte på er något här nedifrån. Vi blir alltid muddrade när vi kommer upp.
?Så ofint av dem. Muddrar de kvinnorna med, de gynnarna?
?Ja, sade hon med en tydlig min av vämjelse. De gör det med förkärlek, de förbannade äcklen. En gång fick jag en sådan lust att sparka ned min muddrare i djupet, att jag än i dag måste spörja mig om hur jag kunde motstå frestelsen.
?Det var tur att du gjorde det, sade Békhara, plötsligt blek i ansiktet.
Han var fortfarande orolig över Arit. Det kunde komma att ta en ände med förskräckelse för den unga halvamasonens del, om inte de som brydde sig om henne kunde läsa hennes tankar innan dessa fick utlopp. Inte desto mindre måste hon ha varit bunden av någon form av besinning ändå, annars borde hon helt enkelt inte ha varit vid liv eller över huvud taget ha hamnat i den här byn, utan skulle istället ha legat uppsprättad, förruttnad och kanske glömd ute på heden bland andra olyckliga. Nej, hon var naturligtvis en överlevare, och som sådan bidade hon sin tid. Det tänkte Békhara bevisa att han själv också kunde.
I gruvgången lärde hon honom snart det komplicerade arbetet med att få loss så mycket av den gula stenen som möjligt utan att det omgivande berget skadades. Liksom av välbefinnande nynnade hon när hon frigjorde något större stycke. Cirkadierna fann det kuriöst att någon kunde finna anledning till att brista ut i sång där de befann sig. Sedan slog det dem samtidigt att den stilla sången hade en lugnande inverkan på de barn som var med. Kanske gjorde emonierna ofta så för att fördriva oron. Eller också var det bara ännu en av flickans många talanger de såg. Senare under dagen skulle Falsil komma på Békhara med att nynna med, och bli vittne till hur de mörkhåriga små barnen gärna följde efter mannen lika ofta som efter Arit. Plötsligt hade också han fått en liten samling av högst villiga assistenter till sin hjälp. För sjömännen innebar detta lika mycket en fröjd som en sorg. Tilliten var underbar att känna, men det var hemskt att någon kunde utsätta de här unga människorna för en så stor risk som att arbeta i en gruva.
Ibland måste slavarbetarna stanna upp en stund för att hämta andan. Då höll de sig tätt intill varandra, allihop, för att det inte skulle bli för kallt, och de minsta fick stå i mitten. Det var när de stod packade på det sättet, som någon fick infallet att lära cirkadierna att säga ”hej” på emoniska. Sjömännens uttal väckte stor munterhet, framför allt hos de yngre, men till allas nöje gav de inte upp. Innan dagen var slut hade de också lärt sig fraserna ”god dag”, ”adjö” och ”förbaskade dumsnut” så att det inte gick att ta fel på vad de sade. Och dagen tog verkligen slut. Bortsett från temperaturen och att man tvingade barn till att arbeta var det inget dumt ställe att befinna sig på, denna vulkangruva, enades sjömännen sinsemellan om. Emonierna var mer godlynta än de hade kunnat föreställa sig.
På kvällen, ganska långt efter middagen, kom Ramberet till deras sida, fylld av frågor som nästan alla berörde förhållandena i Cirkadia. Det visade sig givetvis att varenda person inne i långhuset ville höra på när pojken framförde sina spörsmål och fick dem besvarade. Mest intresserad var han av Cirkadias kungahus. Békhara log. Detta ständiga intresse för kungligheter!
?Om ni berättar om drottningen, så skall jag säga vad jag vet om vår kung. Jag vet ingenting som inte tål att beskrivas.
?Det låter rimligt. Vår drottning är hygglig, allvarsam och pliktmedveten. Hon sörjer fortfarande sin make. En fred med Emonia skulle vara värd mer än guld för henne om hon insåg det, ty fick hon uppleva den skulle vi kunna sluta handelsavtal, och välståndet skulle öka för alla. Hon kunde äntligen begrava kung Halfrid i sitt hjärta och se på framtiden med tillförsikt. Kvinnan är en god representant för sitt folk. Och hon är inte slösaktig. Hennes dotter är en kavat men litet lillgammal flicka, antagligen mycket smart, och hon är vetgirig som en forskare.
?Känner du dem? Det låter faktiskt så.
?Falsil och jag träffade dem för fem veckor sedan. Vi kom med bud från Talranne om Boters bortgång, och då framförde vi i ungefär samma veva våra önskemål om att få delta i nästa vetenskapliga expedition. Ni vet vid det här laget varför.
Den förbryllade min som Ramberet visade delades med flera av de emoniska medfångarna, kunde Békhara se. Han blev häpen. Hade han sagt något som var galet?
?Vi svär på att det var så det gick till, sade Falsil, som också kunde se att någonting inte stämde för människorna runt om. Är det så otroligt?
Ramberet frågade om de var säkra på tidpunkten för mötet med drottningen.
?Javisst.
?Och prinsessan var med?
?Ja, men hon kom in i salen helt oanmäld. Sade jag inte att hon är nyfiken av sig!
Sorlet som uppstod i den omgivande klungan bestod av diskussioner mellan enstaka individer, men en sak sade det så tydligt som någonting kunde: Här behövdes en förklaring av något slag. Och vilka det var som behövde en förklaring, de själva eller emonierna, kunde cirkadierna ha singlat slant om utan att ha blivit ett dugg klokare förrän Ramberet åter talade till dem:
?Det tycks ha uppstått ett missförstånd, fråga mig inte hur. Såvitt jag vet befinner sig prinsessan Segura i fångenskap i Emonia. Hon har gjort det ända sedan augusti. Kungen har själv fört dit henne, och kommer inte att återbörda henne förrän han vet vad som har hänt prins Sassan. Min bror arbetar sporadiskt som vakt på slottet. Han har berättat det.
Falsil och Békhara tittade på varandra unde flera sekunders tystnad. Visst var det den unga prinsessan som de hade träffat i Fendisis palats, vem skulle det annars ha varit. Inte skulle drottningen ha låtit skicka in en bedragare liksom för att låtsas som ingenting inför sina egna undersåtar. Inte heller skulle dotterns försvinnande hemlighållas. Mycket hellre än att låta tiden bero skulle hon ha korresponderat med den gamla ärkefiendens nye ledare för att få flickan fri. Men drottningen kunde inte veta vad som hade hänt Sassan. Detta var ett präktigt mysterium. Efter att ha tänkt en stund förstod emellertid Falsil hur allt hängde ihop.
?Det måste vara Ilva! Kung Tyrinn tror att hon är prinsessan. Vi är alltså tvungna att rymma och ta oss tillbaka. Det var ett hemskt misstag från början att inte berätta allt för drottningen. Hade vi gjort det kunde prinsen ha varit hemma nu.
?Det går inte att rymma, har vi ju förklarat, sade Othoran. Särskilt inte i den här kölden. Ni skulle frysa ihjäl. Vi är intresserade av att ni överlever, som ni nog kan förstå. Och varför skulle ni nödvändigtvis ta er tillbaka? Emonia ligger närmare.
Falsil svarade:
?Det går att ta sig genom Röda dalen, och vi kan inte vara långt från den. Någon måste berätta allt för Fendisi eftersom er kungs meddelanden uppenbarligen inte går fram. För han har väl försökt meddela sig ändå? Och för övrigt, har hans brev inte nått Cirkadia, och har han låtit sända iväg flera, så är han förmodligen ursinnig nu. Det kan tänkas att han går i krigstankar, och dyker då vi, två cirkadier, upp utanför stadsporten, blir vi med all säkerhet fängslade och förhörda. Vi vet hurdan Tyrinns far var. Hur som helst: Flickan som kungen har tillfångatagit är inte prinsessan Segura. Jag tror att hon är en saknad tvätterska vid namn Ilva. Ilva har varit försvunnen sedan juli, och hennes vänner längtar efter henne. Och hennes älskade har inte kommit över smärtan, utan riskerar nu, tillsammans med sin bäste vän, liv och lem som hedröjare. De är blott pojkar.
Othorans stirriga blick avslöjade att han hade låtit sig överväldigas av de många nyheterna och dessas stora betydelse. Någon måste föra meddelandet hem, men han förstod inte hur det skulle kunna lyckas. För att rymma från olesierna måste man undgå upptäckt, och det var inte det lättaste. Sedan måste man komma över en häst utan att de märkte det genast. Detta var direkt omöjligt. Att fly under dagtid skulle vara liktydigt med att begå självmord, och att ta sig hela vägen till staden härifrån med de skräckinjagande kämparna efter sig var mer än en amason skulle klara. Här hade cirkadierna ytterligare skäl som talade för att Röda dalen var ett lämpligare mål i första hand. Om den som flydde kom ända dit, vem skulle leta efter honom där. Nykomlingarna var båda fysiskt starka. Men inte heller de skulle nå dalen med mindre än att snö hade fallit och de hade skidor på fötterna. Om de inte fick snö snart skulle de bara av det skälet tvingas att vänta till våren med att fly, ty först då skulle de känna olesierna så väl att de hade kunnat komma fram till ett sätt att lura dem.
Falsils ansikte var bekymrat. Vem visste vad den självsvåldige kung som satt på Emonias tron kunde ha hittat på tills dess. Att ta en främmande kvinna till fånga var inte hedervärt, inte ens om hon var en traditionell fiende. Ramberet hade sagt att hon behandlades väl, att hon till och med hade placerats i klostret, det säkraste ställe för henne som man hade kunnat finna. Alltid något.
Falsil och Békhara tackade för informationen. Inte heller de trodde att det skulle gå att fly före våren. Följaktligen skulle de ha gott om tid att söka i sina hjärnors alla vrår efter något som kunde utvecklas till en plan så småningom. Gruvan var inget dåligt ställe att meditera på. Eftersom olesierna sällan gick ned själva kunde de inte se vad som försiggick där.
Inte verkade det spela någon roll för dem heller, bara den gula stenen kom upp. De var självsäkra och hade långt i förväg förvissat sig om att inga flyktvägar fanns för fångarna, vilka så länge som de befann sig i underjorden var hänvisade till att klara sig bäst de kunde. Dock var olesierna så intresserade av gulstenen, att de inte kunde låta sina slavarbetare slå ihjäl sig eller drivas till att begå misstag därför att någon bokstavligen stod över dem med en piska. Hinkarna fylldes alltid på den tid som var utsatt. Kanske var Békhara skrytsam i överkant när han sade att han inte skulle ge sig av förrän han visste vad olesierna ämnade använda brytprodukten till. Det kunde mycket väl vara så, att alla städer måste varnas för något nytt domedagsvapen, och vem var betjänt av att Emonia, som låg närmast till, anfölls nu av en mordlysten folkstam.
?Säg mig, hur är han egentligen, denne kung Tyrinn? Han lär vara hård om man får tro ryktena.
Ramberet nickade ivrigt.
?Det stämmer. Han är ordningen själv, säger min bror. Det är petigt med tilltal och titlar, allt sådant. Man får inte gå klädd som man vill, och kvinnorna får inte längre ha vilka frisyrer de vill. Utom amasonerna. Vissa påstår att han är gammalmodig, men jag tror att vi behöver honom, för han är stark – och plikttrogen, precis som er drottning.
?Det viktiga är att han är snäll mot Ilva. Men han är visst inte stark. Det som ni har berättat säger mig att han är sårbar och olycklig. Styrka är inte alltid att vara den som bestämmer. Man måste kunna fatta rätt beslut också.
Denna natts sömn blev inte heller vad den borde ha blivit för Békhara. Han kunde inte sluta grubbla över varför Fendisi inte kände till att kung Tyrinn hade tagit en cirkadisk flicka som gisslan. Något måste ha hänt eftersom kommunikationen mellan städerna inte fungerade. Känslan av att vara en nyckel utslängd mella två låsta dörrar hade en viss tjusning, men mest av allt tärde den. Han fruktade att vintern skulle komma att bli lång för hans del, och att den kunde bli än längre för Burgil och Tis. Stackars pojkar, tänkte han dyster i sinnet. Falsil, däremot, snarkade högt långt före midnatt. Békhara såg avundsjukt på honom. Han var en lyckans ost som kunde somna så där.

Kapitel 24

Lustigt nog kom det första av de brev som Lovánn hade väntat, det från Cirkadia, endast en dag före det från Verania. Hans tro på att den pojke som de hade hos sig skulle komma från en av bergsbyarna i sydost hade stärkts. Från bergsbyarna hade många vilsna själar förirrat sig och pojkens hår var ju svart, så därför lät han sig inte förvånas av cirkadiernas svar – att endast två av nio som hade rapporterats saknade ännu inte var återfunna. Den ena var en flicka, och den andre, en förmodad emonisk inkräktare, var kanske blott ett rykte. En spion i den här gossens ålder tillhörde inte troligheterna. Det hade de cirkadiska gendarmerna insett också. Men nog kunde han vara en emonisk pojke på rymmen – som säkert skulle få hemlängtan i så fall när och om minnet återvände. Men hur skulle han ha kunnat hamna i Velusia om han först hade befunnit sig i Cirkadia? Ingenting av allt detta lät sannolikt i Lovánns öron. Han funderade på att låta skicka en detektiv till Verania, eller kanske en erfaren gendarm. Båda kategorierna hade genom sitt diskreta agerande räddat människoliv under kriget. Om det inte hade kommit in någon rapport till det veraniska kontoret skulle det dock, som han redan hade räknat ut, behövas mer än en av vardera slaget för att komma någonvart.
Det skulle inte låta sig göras under vintern. Bergstormarna kunde bli livsfarliga och lavinerna många, i synnerhet nu, då en snörik vinter enligt lyssnarna och andra var att vänta. Han kunde också höra det från sina egna barn, som längtande pratade om alla snöbollskrig de skulle delta i. Det var som att hela det mänskliga medvetandet hade förberett sig på att bli insnöat. Varför gudarna valde vissa år till att bli ”de värsta i mannaminne” kunde inte ens så livserfarna personer som Velusias lyssnare räkna ut.
Dessa vintrar som det var frågan om kunde ge ett svalare väder till och med i den annars så brännheta Röda dalen. Dess jord skulle påverkas och kanske bli täckt av en tillfällig örtgrönska. Kanske skulle det gå att sola sig invid de små pölarna utan risk för att bli sönderbränd. Om så var skulle man finna en förgänglig oas och sedan ta med sig minnet av den under många år tills man eventuellt hade turen att få uppleva den på nytt. Till Röda dalen var det långt, men det var inte fullt så långt för cirkadierna, och inte heller för smyrerna eller emonierna. Emonierna, trodde sig dock Lovánn veta, var förälskade i sina vintrar. Det hade ju såväl köpmän därifrån som från andra ställen berättat. De skulle inte använda sin vinter till sommarnöjen, utan mycket hellre åka skidor och skridskor av hjärtans lust. Detta gav Lovánn en idé.
Vinden til hans hus var stor, mörk – och så här års fruktansvärt kall. Men var Írunn hade ställt alla gamla skid- och skridskopar hade han koll på. Varken den föregående vintern eller den dessförinnan hade han varit ute och åkt, men den här vintern skulle han det, och pojken med det färgade håret skulle följa med. Om han trots allt var en emonier så kunde han åka skidor och skridskor med så mycken elegans som en människa kunde träna sig till, och då borde han visa sig vara snabbare än någon velusier i sin åldersgrupp. När Lovánn berättade om sina planer för hustrun nickade hon gillande, förvissad om att litet skidåkning måste anses som ett ofarligt projekt, bara man valde skidvänliga ställen att färdas över. Något annat hade maken inte tänkt.
Det saknades funktionsdugliga stakkäppar, upptäckte paret när det gjorde en inventering av vintersportsakerna, och nya ryggväskor behövdes också. Írunn kunde inte finna någon användning för de gamla utslitna ting som de hade haft i sin ägo sedan minst femton år, och därför kasserade hon dem utan att blinka. Samma dag som det skedde gav sig Lovánn ned till hamnen, där ett flertal handelsbodar låg inklämda mellan småkrogar och pubar. Somliga var stängda för säsongen, men i en av de öppna butikerna kunde man hitta både skidor, stavar och annat som hörde vinterutflykter till. Det var också här som stadsborna inhandlade sadlar och kängor. Nu när han ändå var inne i butiken passade Lovánn på att ordna med ett par riktiga vinterkängor åt Sassan. När denne senare fick se dem blev han stormförtjust. Han kallade dem vackra, och köpmannen fann ordvalet kuriöst i sammanhanget. Även en inlandsbo måste väl ha sett ett par kängor förr.
Tidigt dagen efter anlände två skepp till Velusias hamn. Det ena kom söderifrån och bar bland annat med sig meddelandet från Verania om att inga människor de senaste tjugo månaderna hade rapporterats saknade utan att senare ha återfunnits endera välbehållna eller döda.
Det andra skeppet kom närmast från Cirkadia, och det var det sista som skulle gå från den norröver liggande staden i år. De enda passagerare som hade följt med denna fraktpråm var två tonårspojkar. De var inte upprymda och hade inte varit det på hela resan. Ingen av dem hade sett Velusia förr, och inte trodde de att de skulle få se något som var nytt. Någon nöjesresa var det inte för dem, fastän båda så sällan hade rest någonstans, och de visste inte när de skulle komma hem igen. Det kunde hända att de blev fast i staden över vintern, som antagligen skulle vara över kusten inom tio dagar. Innan de hade gett sig av hade de dock tagit reda på att det inte var svårt att få tillfällighetsjobb på den nya orten. Det verkliga problemet kunde istället bli att hitta en bostad som de hade råd med. De kunde inte sticka under stol med att de var rädda både för egen del samt för den oro som de kunde ha skänkt sina vänner och släktingar i Cirkadia. Om det ville sig illa skulle de vara tillbaka tidigast till våren, utan att ha kunnat sända något meddelande norrut. Mets skulle gråta i förtvivlan. Burgil var den som hade ivrat mest för det som de nu hade föresatt sig – att få klart för sig om Falsil och Békhara hade återvänt från Emonia eller inte.
Båda pojkarna insåg att männen borde ha skrivit till värdshuset om så hade varit fallet, men envisa rykten sade att ett ensamt brev kunde försvinna. Så osäkert som allt hade blivit var det ingen märklighet om ödet hade drabbat just det här viktiga brevet. Högt och klagande förkunnade Tis sina tvivel om detta. Emellertid hade Burgil inte velat lyssna på det örat, och Tis hade inte kunnat låta honom resa iväg ensam. Fyra vänner saknades, och det var fyra vänner för mycket. Ovissheten var det värsta, hade Burgil sagt. Han stod inte ut med den. Tis, för sin del, var mer arg än ledsen, men visste inte säkert åt vilket håll han skulle rikta sin vrede. Ett visst mått av självanklagelser hade han fått dras med alltsedan dagen då han hade låtit Ilva gå ut ensam genom landporten med en korg i handen. En korg skyddar inte mot rövare, en korg skyddar inte mot någonting, hade han tänkt varje dag sedan dess. Om man slår någon med en korg är det troligaste att man själv blir den som åker på stryk. Det var lika banalt som det var sant.
Länge kom de att stå på den folkfattiga kajen för at överlägga om vad de skulle göra härnäst. Burgil, den av pojkarna som tvivlade mest på att sjömännen hade kommit hem, ville tala med en lyssnare och se templet, medan Tis ville gå raka vägen till sjömännens adress och skriva in sig oavsett kostnaden och oavsett om Falsil och Békhara fanns där eller inte. Burgil snyftade som en blöt vindpust där han stod. Rädd för att möta sanningen, tänkte kamraten.
Till slut blev det Tis som vann. Tillsammans kom de att gå mot det enkla logiställe som krigsveteranerna hade angett. Detta låg nära angöringsplatsen för fartyget som de hade kommit med, och även om det inte hade gjort det skulle det inte ha förändrat någonting. De kunde inte bli mycket tröttare än de redan var, och deras bagage var ringa. Det var hungern som tvingade dem att hålla sina ögon öppna. Båda tänkte de på nybakat bröd, pajer, stuvningar och fårost. Aldrig hade de trott att de skulle få sin närmaste önskan uppfylld.
Den äldre man som stod och torkade disk när de kom tittade på dem som om de skulle ha varit komna från en annan värld. De var dyblöta av det findroppiga regnet och skakade dock mer än de verkligen frös. Hamnar utan folkliv var någonting mycket mörkt och kallt, även om det var plusgrader ute och kvällen inte hade hunnit inträda. Innan de hade yppat ett ord slängde båda av sig sina ullvantar och sträckte fram händerna mot gnistgallret till den öppna spisen. Mannen såg nu godmodigt på dem. Vilka de än var, så inte var de några rikemansbarn. Om man fick gå efter deras klädsel, så var de cirkadier. Cirkadierna hade aldrig brytt sig om sitt yttre såvida de inte råkade ha gott om guldioner, men så var det sällan. Så tilltufsad som den här duon var av väder och vind brukade de dock inte vara. De hade förstås anlänt med båten som just hade kommit i hamn. Om han kunde förstå varför någon som de gav sig ut på en seglats i denna väta och kyla!
?Vad är ni för ena, ni två?
Innan pojkarna hade hunnit svara rådde mannen dem att ta av ytterkläderna och hänga dem på krokarna på väggen. De lydde genast, och vips kunde deras armar få känna av den sköna värmen från brasan. De kände också doften av något som de hade längtat efter i flera månader. Burgil slickade sig ogenerat om munnen och sade ”nybakat bröd” så tyst han förmådde utan att viska. Mannen vid diskstället hade inga hörselfel. Han log och ställde det glas som han hade hållit i ifrån sig på en handduk, varefter han böjde sig ned. Pojkarna hörde ett dovt slamrande ljud, och några sekunder senare såg de bakplåten med de tio småbröden på.
?Det är rågbröd, sade mannen. Ta varsitt, ni, så att ni orkar prata. Här finns getost också.
Litet varm mjölk ordnade han dessutom åt dem. Han sade att det inte skulle kosta dem något, om de blott ville berätta vad de gjorde i staden så här sent på året.
?Vi söker min fars vänner Falsil och Békhara, sade Burgil och nyste två gånger i rask följd.
?Jaså? Dem var det länge sedan jag såg. Över åtta veckor. Hur var era namn då, mina herrar?
Pojkarna presenterade sig, och sedan såg de mannen gå tillbaka till kökshörnan, där han drog ut en låda. Ur den tog han fram ett litet vitt paket, som det stod ”Till Burgil och Tis” på, och som det klirrade om när det lyftes. Tis fick en känsla av is när han öppnade paketet. Det första som kom i dagen var ett brev.
?Det är nog meningen att du skall läsa upp det för oss, sade han och lämnade brevet till mannen. De vet att Burgil inte läser så bra och att jag inte kan det alls.
Mannen nickade, tog emot papperet och vecklade ut det. Handstilen hos den av sjömännen som hade skrivit det var inte snygg. Här krävdes såväl ett förstoringsglas som ett par vana ögon. Lyckligtvis ägde han båda, och han var duktig på att läsa:
?”Kära vänner. När nu er nye värd Safyr läser upp detta meddelande åt er skall ni veta att vi tänker på er var vi än finns. Är vi i Ljusriket hälsar vi till er från era föräldrar lika mycket som från oss själva. Eftersom ni nu får ta del av detta brev betyder det att vi har läst era tankar innan ni har tänkt dem. Vi tyckte att det var bäst så. Vi har förbetalt våra rum, som ni alltså får ta i besittning tills isarna går upp och ni kan fara hem igen. Arbete hittar ni lättast på Norra varvet, och ni kommer att vara tvungna att arbeta om ni inte vill svälta, era godhjärtade tokstollar. Våra tio nummer för stora kläder får och bör ni låna. De trettio guldioner som vi bifogar kommer att räcka till mat i några veckor. Ni bör vara sparsamma. Vad ni än gör, tänk inte på hämnd, ty ni kan inte veta vad som hände oss, och berätta ingenting för främlingar, då det kan tänkas att främlingar letar efter er.
Med hopp om att vi ses igen i denna värld, Falsil och Békhara.”
I flera minuter efter att ha högläst meddelandett satt Safyr lika stum som sina åhörare. Sedan överlämnade han en nyckel till dem och visade dem upp till rummet.
Detta rum var sparsmakat vad det gällde möblemanget. Fönstret var inte mer än en glugg. Stearinljus var bannlysta i hela byggnaden utom i matsalen, och ville man tända en oljelampa var man tvungen att låta den stå på ett fat eller en bricka av metall i en särskild nisch. Vissa rum hade en öppen spis, dock inte detta. Ett fyrfat stod innanför ett gallerskydd, som måste vara för när det glödde. Eldsvådor kunde inträffa också på vintern. Safyr var noga med säkerheten, han hade gått så långt som till att ställa en hink full med vatten utanför dörren till varje rum. Gardiner, som ju lätt hade kunnat börja brinna, skulle man inte ha på rummen, vilka samtliga låg en halv trappa upp. Det var ändå aldrig någon som kikade in. Inte flickor heller? Tänkte Burgil. När han tänkte efter upptäckte han att en sådan sak inte skulle ha skrämt honom, han skulle inte ha blivit arg heller.
Bordet var rankt och litet. Dess trä hade farit illa med åren och skulle inte bli gladare under de kommande. En duk kunde ha piffat upp det, men när skulle de få tid och råd att köpa sig en sådan. Värre bekymmer kunde man ha. Tis menade att de borde gå till Norra varvet redan nästa dags morgon. Burgil nickade, men motvilligt. Han skulle gärna ha velat vila och titta på staden under en eller två dagar, men fann att vännen hade rätt. Brevet från hans fars kamrater sade honom det.
?Då måste vi titta på staden redan i kväll.
?Det var värst vad du har bråttom, sade Tis. Tror du inte att du får se den ändå? Vi kommer att bli kvar här ett tag, som du vet.
I klädskåpet fann pojkarna allt vad man kunde önska av ullmössor, koftor, tröjor och benvärmare. Persedlarna hade så gott som alihop blivit lappade och omsydda, och de var avsedda för arbete snarare än för att gå omkring och flanera i. När vännerna provade dem kom de att skratta åt varandras uppenbarelser.
?Bara vi inte möter några söta flickor så länge vi är klädda i det här, sade Burgil nästan kiknande där han satt på sängkanten och drog på sig ett par av Békharas jättesockor. Tvärt nog slutade han emellertid att skratta. Det var otäckt att inte veta om Falsil och Békhara levde och ändå sitta där och glatt låna deras kläder. Tis såg vad han tänkte.
?Vi får inte ge upp hoppet. Varför skulle emonierna döda dem? De har mer nytta av dem levande. De har släppt krigsfångar förr.
?Då hade inte den där Tyrinn tillträtt. Han är tjurig, det har jag hört Sassan säga. Och om Sassan inte har kommit hem…
?… så borde våra vänner lik förbannat vara vid liv, om de inte är alldeles dumma i huvudet där borta. Och det tror jag inte att de är. Tänk, Burgil! Varför skulle de vara det, Sassan är ju inte det.
Diskussionen fortsatte ute på gatan, men nu var de noga med att kalla Sassan för Ensin istället. Liksom i Cirkadia var gatstenarna på väg att bäddas in i den mörka årstidens smuts, på vilken sedan lager efter lager av is skulle lägga sig och göra varenda sten hal som såpa. Inte heller här red man på gatorna, däremot användes gärna hästar som dragdjur för transporter av varor. Inne i myllret av gamla och nya vägar rörde sig mycket fler människor än det gjorde nere i hamnområdet. Höjdskillnaderna var knappt mindre än i Cirkadia. På Velusias högsta kulle tronade de två templen, som de vägmärken för farande de var.
Man kunde undra om Falsil och Békhara hade varit där någon gång och pratat med lyssnarna. Det skulle inte ha varit likt dem, men vem visste vad de kunde hitta på när de hade litet att göra. Burgil tyckte fortfarande att de skulle gå dit. Även om lyssnarna kanske hade gått hem för dagen var nog Gudarnas tempel öppet för dem som vill hämta stöd från någon av gudarna.
?Som Apustir, till exempel? sade Tis och log försmädligt.
?Varför inte. Honom känner du, tycker jag det låter som.
Det visade sig emellertid att också Gudarnas tempel var stängt. En vaktmästare lämnade just stället med sin skramlande nyckelknippa när de kom. Det hade precis mörknat, och då syntes inte gudastatyerna längre, fick pojkarna veta. Alltid dyker det upp nya chanser, menade Burgil, och kamraten höll med honom. När de nu inte fick se gudarnas ansikten kunde de istället passa på att se hela stadens ansikte från den fina utsiktspunkten. Kanske hade Falsil och Békhara också gjort det, åtminstone kändes det som att de kunde ha gjort det och att det var i deras spår man i så fall gick. Det mesta av hamnen skymdes av byggnader, men den upplysta piren syntes väl. Antagligen var den upplyst för ovana besökares skull, för att dessa inte skulle ramla i vattnet och frysa ihjäl.
Några dagar senare hade pojkarna ställt sig på samma ställe, i säsongens första verkliga snöyra, med två män från varvet som sällskap.
?Så ni ville gå hit och meditera, sade ni?
?Ja, erkände Tis. Vi ville skänka våra saknade vänner en tanke. De ligger kanske döda någonstans på stranden till den å som de skulle passera.
?Men vad skulle de till Emonia att göra?
?Mäkla fred.
?Inte på eget bevåg, väl?
?Varför skulle det vara så otroligt, tänk om alla gjorde det.
På kvällen samma dag uttalade Tis sina groende tvivel om emoniernas skuld till vännernas försvinnande. Békhara hade gett honom en läxa en gång, när han hade anklagat arvfienderna för att vara tjuvar utan att känna desamma. Om Falsil och Békhara hade tagits till förhör skulle sanningen ha rullats upp. Kung Tyrinn skulle ha blivit tvungen att tro dem, och de skulle ha berättat allt för honom. Någon orsak till att de sedan skulle ha hållits kvar utan att tillåtas att meddela sig med sina vänner kunde han inte finna. Det kunde bara inte vara så det var. Burgil visste inte vad han skulle tro. Han kände sig bedövad, påstod han. Efter en hel dags slit på varvet var det inte märkvärdigt att han inte iddes tänka, menade han själv.
Deras middag denna afton kom att bestå av smörgåsar, för dem en sann lyxkost, och varm mjölk. Burgil somnade med en tugga i munnen, och blev bannad för det nästa morgon av Tis, som menade att han kunde ha kvävt sig till döds. Det var som när han hade sovit med karameller i munnen i tältet.
Det var alltjämt mörkt utanför fönstret, och det var pojkarnas lediga dag. Om Burgil fick som han ville skulle den här dagen bli lång. Så mycket som möjligt skulle uträttas. Först skulle de ta en sväng förbi gendarmstationen och höra om man visste något om de cirkadiska sjömännen där, sedan skulle de pröva sina vänners skidor. Någon på varvet hade sagt att det strax söder om staden skulle finnas trevliga småbackar att testa sina färdigheter som utförsåkare i. En dag som denna skulle det antagligen vara mycket folk där.
?”En dag som denna”?! sade Tis och tittade ut. Driver du med mig, det snöar lika mycket i dag som det gjorde i går. Vi kommer att åka vilse, och så slutar vi också som två stelfrusna lik.
Då framkastade Burgil att han hade tagit reda på fakta, och vad fakta i det här fallet betydde var att röda vimplar som hade satts upp effektivt skulle förhindra allt vilseåkande för hans egen del i varje fall. Återigen fick Tis ge sig. Han kunde inte låta Burgil åka iväg ensam. För att i någon mån skyla över sin egen resignation påstod han att han följde med bara därför att en hedröjare väl också borde kunna röja hedar på vintern. Dock var han väl medveten om att röjningsexpeditioner aldrig skickades ut under vintern. Även en man som Kommendanten ansåg att det var för farligt.
Strax före nioslaget var de två tonåringarna på väg mot gendarmstationen, som öppnade just när de kom. En förvånad tjänsteman bad dem, som om de hade tänkt något annat, att ta av sig skidorna innan de klev på. Än mer förbluffad såg de honom bli när de frågade om sina saknade kamrater. Kanske tyckte han att det var en vansinnig eskapad att resa från Cirkadia mitt i vintern och låta sig insnöas som de så tydligt hade gjort. Men professionell nog att skriftligen notera allt vad de hade att säga var han, samt att gå igenom den senare tidens anmälningar över ärenden som kanske hade någon anknytning till detta. Någon matchning av uppgifterna kunde han emellertid inte finna. Hans litet skarpa varning fann pojkarna överflödig. Varken Burgil eller Tis hade tänkt påbörja en egen utredning, utan hävdade sanningsenligt att det bara var omtanke och oro, inte ärelystnad eller upptäckarlusta, som hade fört dem till Velusia lagom till vintern. Två vinddrivna, föräldralösa, men likväl målmedvetna galenpannor, tänkte tjänstemannen med en suck.
Sedan de hade lämnat sin tillfällighetsadress till mannen gav de sig vidare mot söder – på varsitt par lånade skidor och med ryggsäckar som hade fyllts med proviant och reservkläder.
De omtalade röda vimplarna syntes tydligt genom snöyran, precis som Burgil hade lovat, och fladdrade i kulingvinden på ett avstånd från varandra som aldrig översteg tjugofem meter. Om nidingar lät dem vara skulle pojkarna inte åka vilse. Tis var mer positiv nu än för blott en timme sedan. Hans ögon hade vant sig vid den gråvita dagern, och han vågade se fram emot en dags roligt äventyr. När hade han kunnat göra det sist – jo, det hade han dagarna före det att Ilva hade gått upp i rök. Då hade han fortfarande kunnat längta till att hoppa från klippan i Antiras källa. Sedan hade hans längtan långsamt förvandlats till en tunn, ansträngd hinna av någonting som kanske aldrig mer skulle blomma upp. Burgil hade tagit det bättre, verkade det som, eller också pratade han bara inte om sina känslor. Också han måste ha känt vrede, vanmakt och bestörtning, annars skulle han inte ha gått med på att bli hedröjare.
Tis gav ytligt intrycket av att ha gjort sig starkare av förlusten. Han hade blivit duktigare på att fatta egna beslut, och hade slutat med sitt fumlande i olika sammanhang. Aldrig sade han något som tydde på att han förväntade sig att få se Ilva igen, däremot hade han blivit noggrannare än någonsin med att rättvisa måste skipas. Kommendanten hade gjort honom till sin personliga favorit, och detta, visste pojkarna, skulle ha varit en befängd tanke för vem som helst som hade känt Tis före utbildningen.
Nu lät han sig gripas av Burgils tankar om Den stora ödsligheten som en potentiell vän. Den kunde bjuda på både överraskningar och nyheter, och förvisso glädjande sådana. Vimplarnas ilsket röda färg förtog mycket av utsatthetskäslan. Där en vimpel sågs kunde de vara övertygade om att de var på väg åt rätt håll. Då och då fick de finna sig i att bli omåkta av vanare skidlöpare. De yngre av dessa fann ett säreget nöje i att tjuta som besatta just vid sådana tillfällen. Cirkadierna var oförberedda på fortåkarnas beteende, men så hade de aldrig åkt skidor förr själva, och tävlat med varandra hade de bara gjort i simning, hopp, kortspel, historieberättande och busstreck. Inga av deras på detta sätt förvärvade skickligheter skulle gå till historien, och inte kunde de tro att deras skidutflykt i dag skulle göra det heller. Troget följde pojkarna de röda vimplarna tills de nådde ett mindre öppet område. Fascinerade stannade de där för att begrunda skönheten i de vitgnistrande trädskelettens vinterhud. De hade sett enstaka fruktträdsditon i trädgårdar och planteringar hemma, men aldrig hade de fått skåda hela träddungar som de gjorde här. Allt hade somnat, här fanns inte tillstymmelsen till liv förutom det som de skidrännande fritidsglada velusierna uppvisade. Skidåkning var ett av stadsbornas mest älskade nöjen, men för den cirkadier som kom hit och prövade på det skulle upplevelsen bli exotisk. Ändå fanns det velusier som föredrog att åka släde och kalla det för sitt nöje istället. Lata kallade andra dem. Tis sade att man inte skulle döma någon utan att känna densamme. Också det hade Békhara lärt honom.
Bortom den första av de stora sammanhängande lövträddungarna delades vimpelframfarten upp i två riktingar, varav den ena ledde mot skidbackarna och den andra mot ett område av småstugor, där det serverades mat och varma drycker. Safyr hade tänkt på att varna sina unga gäster för att det kunde bli för dyrt för dessa att äta där, och följaktligen hade de lovat sig själva och honom att lyda klokhetens röst. En egen matsäck måste inte nödvändigtvis bli sämre än serverad mat. Varma drycker skulle dock bli svårt för dem att åstadkomma med mindre än att de tände en brasa. Ingen av dem var pigg på det. Vantarna skulle bli dyngsura om de gav sig på försöket. Det skulle de kanske bli ändå i backarna, som de prompt måste ge sig upp i.
Deras första hisnande nedfärd var svindlande nära att ända i en katastrof för Tis, som i sista stund räddades av en velusisk kvinna från att fara med huvudet före in i en präktig ek. Hon hjälpte honom sedan på fötter och sopade med sina nakna händer bort den värsta pudersnön från honom. När kvinnan sedan avtvingade honom ett löfte om att ta det försiktigt eller välja någon lättare nedfart kände han både tacksamhet och skamsenhet. Att Burgil inte hade råkat ut för något tillbud berodde på turen. Han var medveten om det också, och valde att inte triumfera. Några minuter senare lyckades det pojkarna att finna en backe som var mer lämpad för nybörjare än den första, och när de hade tröttnat på att glida nedför den letade de upp ett vimplat spår, som skulle visa sig leda förbi en svart liten sjö.
Den mörka färgen på sjön berodde på att ingen is och därmed ingen snö hade hunnit lägga sig på dess yta. Ett vackrare ställe att inta en måltid i det fria på skulle bli svårfunnet. De hittade varsin översnöad sten, som de med vantarna avtagna sopade av, allt för att skona vantarna från fukten. Det var nu som de gjorde upptäckten att den medhavda drycken hade frusit till is. Skrattande sade sig Tis drabbad av ”idiotens ånger” över fadäsen, vilken de enligt honom borde ha kunnat förutse. Nu skulle Kommendanten ha sett dem. Burgil sade ingenting, han rotade i sin ryggväska och hittade snart tändbrynet som han hade tagit med sig. Nu gällde det bara att hitta torra pinnar. Tis såg vad han tänkte och sade ”Det där kan du glömma”.
Burgil tittade sig omkring. Allt var översnöat som hade kunnat användas till bränsle. Tis hade rätt. Så tråkigt det var att inte ha något att dricka till smörgåsarna. Uppgivet släppte Burgil tillbaka brynet i ryggväskan, och i nästa ögonblick satte han tänderna i den första lunchsmörgåsen. Den var god, även utan någon dryck att skölja ned tuggorna med. Han kom att äta den så snabbt att det gav honom hicka. Tis kom snart till undsättning genom att dunka honom i ryggen och föreslå honom att svälja snö.
Kanske var det temperaturen på snön som fick hicknerverna att till slut låta sig stillas. Burgil kunde äta sina två återstående smörgåsar utan problem, men iddes inte längre sitta på den iskalla filten, utan istället gled han ned i spåret, vilket nu då ingen hade passerat på en halvtimmes tid var på väg att översnöas. Han tittade på den alltjämt svarta sjön, som var fri från vassrester i kanten och därför kunde förmodas vara bråddjup. Fåfängt frågade han sig hur fiskarna överlevde vintern. Några måste göra det, annars skulle sjöarna vara tomma på liv varje vår. Det var inte vanligt att någon planterade ut fiskar för ros skull, men med velusierna visste man aldrig. Fiske var förmodligen ett av deras fritidsnöjen det också.
?Jag åker bort en bit, sade Burgil.
?Varför kan du inte vänta?
?Det går inte. Naturen måste gödslas nu meddetsamma.
Tis log åt sin egen dumhet. Efter tio minuter seste han sig själv upp och fann att det stack från sitthuden. Han kom att slå på den, häftigt, instinktivt, och hoppades att ingen skulle se honom just då. Turen hörsammade hans tysta bön. Sedan slogs han av att det hade blivit väl tyst i omgivningen. Han ropade Burgils namn fyra gånger, men då vännen inte svarade tog han dennes ryggväska och åkte ned i spåret, som nu i den motsatta riktningen knappt syntes längre. Vimplarna lyste lika bjärt genom det pärlgråa som förut, vilket håll man än ville åka åt, och marken var lättforcerad utan några större backar eller sänkor. På nytt ropade Tis, samtidigt som han höll utkik efter färska spår i snön. Hur skulle Kommendanten ha gjort, det visste han inte, men han anade att mannen nog skulle ha letat efter täta, låga busksnår. Efter bara några minuter hittade Tis verkligen ett sådant ställe, med färska spår dessutom, men dessa kom från flera åkare, inte blott en enda. I fjärran hördes glada röster. Kort senare stötte han på två velusiska familjer. Ingen i de båda sällskapen hade dock sett någon ensam blond pojke, och detta fick Tis att tvärvända och ge sig rakt mot busksnåren igen. Snart fick han sällskap av fadern och den äldsta dottern från den ena familjen. Tillsammans kom de tre att metodiskt söka igenom hela buskagearean, men måste efter en timme ge upp. Burgil var inte kvar, om han någonsin hade varit inne i riset. Den saken var lätt konstaterad, fastän sikten var dålig. Mannen och flickan berättade att det fanns en testuga i närheten. Kanske hade den saknade letat sig dit.
?Nej, sade Tis, det har han inte. Vi är båda hedröjare, och ingen av oss skulle åka ifrån den andre. Något måste ha hänt. Jag åker tillbaka till vårt rastställe och ser om han inte har återvänt dit.
?Vi följer med dig, sade mannen, nu allvarlig i uppsynen.
Han gav order till resten av familjen, det var fyra flickor, att ge sig bort till testugan där han själv och deras äldre syster skulle infinna sig om senast en timme. Hade inte den saknade pojken återfunnits då skulle han mobilisera varenda människa på plats som var stark nog att avsöka ett område till att göra det. Pojken måste hittas före kvällen, annars kunde han komma att duka under av kylan. Såvida han inte var vid medvetande då och inte längre bort från staden än att han kunde se ljusen därifrån. Tis sade att han skulle stanna hela natten om det blott kunde rädda hans vän. Och han såg framför sig hur han själv undan för undan skulle förvandlas till en pelare av fruset kött och blod, hoppandes in i det sista.
Att skida runt sjön lät sig snabbt göras. Vid ett tillfälle tyckte sig cirkadiern genom de fallande snömassorna se en bekant silhuett, som han förföljde i flera minuter. Småningom var han så nära inpå åkaren att han kunde ha svurit på att det var Sassan som han hade framför sig. Han skulle just till att ropa, när en kvinna och två barn slöt upp intill den okände, blott tjugofem meter från stället där Tis då valde att stanna. En familj. Då kunde det inte vara prinsen. Tis lutade sig tungt mot Falsils stakkäppar och hämtade andan fastän han egentligen inte var trött. Under tiden hann familjen försvinna ur sikte. Därefter återvände han till vimpelspåret.
?Himmelska makter, nu ser jag i syne också!
När skymningen föll grät Tis. Alltjämt hördes visslanden och ropanden inifrån dungarna och snåren. Ingenting tydde på att någon skulle ha ramlat i sjön, men hade det fruktansvärda ändå skett var det inte troligt att den olycklige skulle hittas före snösmältningen. Velusierna trodde inte på den nämnda olyckan, och människoätande vilddjur saknades i deras del av världen. Alltså trodde de att Burgil var vid liv, om han inte hade svimmat av någon orsak. Tis kunde inte påminna sig om att Burgil någonsin skulle ha svimmat. Han var det friskaste som fanns, även om han var lika fri från överflödsfett som de flesta föräldralösa ungdomar från Cirkadia och hade gått omkring och varit hungrig i precis samma höga grad som sina gelikar tills Mets hade tagit sig an honom. Det var för hemskt att han inte hade kunnat återfinnas i någon av testugorna. Och det var just i en sådan som Tis nu satt med fötterna i varmbad framför den öppna spisen och huttrade utan att frysa. Han var så gott som ensam. Endast två gamla kvinnor fanns kvar i stugan. Det var de som hade bakat det fina matbröd och ystat den goda ost som han nu fick lov att äta av utan att betala något. Alla tyckte synd om honom. Normalt skulle han ha ätit med god aptit, men bara tre timmar hade gått sedan han intagit sin lunch, och den förtärande oron var världens mest effektiva hungerdödare.
Vid fyraslaget öppnades ytterdörren. Två långa, kraftigt byggda män som såg ut att vara amasoner steg på och torkade som seden bjöd av sig skodonen noga innan de steg vidare innanför farstun och hälsade på gummorna. Sedan gick den ene fram till den öppna spisen, där han satte sig på huk och gned händerna mot varandra.
?Så, här är du, din kanalje. Dig har vi letat efter, minsann! Din kamrat är utom all fara. En vän till oss kör honom till staden i detta nu, och det är väl bäst att du kommer med oss om du skall hem före kvällen.
Tis kände varken igen mannen eller dennes följeslagare. De hade inte varit med i uppbådet, och han kunde inte minnas att han skulle ha sett dem tidigare heller. Någon måste ha engagerat dem efter det att han själv hade kommenderats in i stugan av de hyggliga velusierna, som väl inte hade velat riskera att ännu en stackars oerfaren cirkadisk yngling försvann i deras högt älskade men kanske farliga natur. Amasoner ägnade sig sällan åt friluftsnöjen, det visste alla som kände dem. Att de båda männen hade råkat dyka upp här och nu måste alltså ses som något av ett mirakel, uppkommet genom den välvilliga gudinnan Antiras verkan.
Som han anat visade sig männen färdas i en släde istället för på varsitt par skidor. Amiratins folk hade inget intresse av att fördriva tiden med skidåkning för nöjes skull. Annars var de duktiga på det mesta som de företog sig. Tis litade på att de två skulle ta honom tillbaka till staden på rekordtid, något som han gärna hade velat att Burgil skulle få se. Men Burgil, vad hade hänt honom, hur hade han kunnat åka vilse när han bara skulle leta upp en lagom avskild plats, det kunde Tis inte förstå.
?Han hade otur och fastnade i några rötter. Det kan hända den bäste. Vi hittade honom stelfrusen och tyckte det var bättre om han fick komma hem fort. Får det vara en färdknäpp? Det är prima punsch, grabben, och du är nästan en vuxen karl.
Tis visste att han inte borde säga ja, men dygnet hade många timmar kvar. När han anlände till arbetsplatsen morgonen därpå skulle ingen se på honom att han hade druckit något som var otillåtet för en person i hans ålder. En eller två klunkar punsch hade nog inte dödat någon. Hans tvekan blev kortvarig. Snart sov han djupt under en indigohjortsfäll samt ett lager av gamla luggslitna ullfiltar, och hörde inte fraset av den allt hårdare snöskorpan inunder medarna, och såg inte att amasonerna var på väg någon helt annanstans med honom än till Velusias hamn. Den ene av männen höll i tömmarna medan den andre höll utkik efter eventuella förföljare. Efter att nästan två timmar hade passerat, och snö hade fallit över heden och ekipaget under hela den tiden, släppte man på vaksamheten. Det skulle inte komma någon efter, och snön skulle sopa igen spåren efter såväl dragdjuren som släden. Amasonerna var belåtna över den goda jaktlyckan, som de hade fått vänta i månader på. Två cirkadiska tonåringar som gav sig ut själva i spåren och alltså inte hade släktingar i Velusia, det borde vara ett tydligt tecken på att de sökte någon annan person i nejden. Den personen kunde tänkas vara Emonias förlorade prins, vilken ju var i deras ålder.
Många timmar gick, och Tis vaknade på ett hårt stengolv med vare sig kudde, filt eller något ljus som brann. Golvet var kallt, nött och blänkte vid fyrfatet som tack och lov glödde och hade räddat honom från att frysa ihjäl. Han såg sig villrådigt om. Det var troligen en gammal matkällare eller möjligen ett vinförråd. Där fanns nu emellertid varken vin eller mat. Där fanns ingenting utom ensamheten och den svala temperaturen, samt en trappa av trä som ledde uppåt och slutade vid en stängd dörr. Ännu yr av punschen tog sig Tis upp till dörren på alla fyra. Det gick långsamt, men med viljans hjälp lyckades han nå dörrvredet.
Just då öppnades dörren utifrån av en av de män som hade fört honom dit där han nu var, varvid han föll framlänges och blev liggande huvudstupa över en otäck, illaluktande gammal matta. Amasonen fick honom raskt på fötter. Om pojken inte för ögonblicket kunde gå själv skulle han åtminstone tala. Om han inte gjorde det skulle han få en muskötkula endera i magen eller i huvudet. Det var inte troligt att en oubildad cirkadisk tonåring visste vad en musköt kunde åstadkomma, men det skulle han snart få lära om han inte samarbetade. Det fanns sätt att visa det på som inte gjorde ont.
Hallen som Tis släpades genom var trång och stank av unkenhet. Den ändade i ett rum som skulle ha badat i ljus om det blott hade varit dager. Men det var mörkt, och takhålet var så stort att man kunde se stjärnorna genom det. Stjärnornas lägen talade direkt om att det var långt till gryningen. Han såg Vildanden, Stora plankan, Cirkeln och Trillingpojkarna tydligare än han någon gång hade gjort hemma i Cirkadia, och skulle ha låtit sig förstummas av dessa stjärnbilders skönhet om han bara inte hade känt sig så matt och så rädd. Var var Burgil? Hade de hotfulla männen inte tagit också honom till fånga? Kanhända hade det bara varit tomt skryt, det att de hade hittat honom. Och vad var en musköt för något, det hade de inte förklarat. Det såg ut som att han inte skulle få en förklaring heller, men så sköt den muskötbäraren vårdslöst upp dörren.
?Ser du den nedersta trädgrenen på eken där borta? Se nu hur jag riktar min eldkäpp och glöm inte vad du ser. Man kan rikta den mot människor också, skall du veta.
Sedan hördes i tät följd två hiskliga explosioner, den ena kom från vapnet, den andra uppstod när ekgrenens kraftiga trä splittrades i fragment. Vem kunde glömma det som hade sett det. Tis skulle aldrig göra det. Ingen som han kände hade förmodlligen sett ett vapen som detta och skulle aldrig kunna gissa sig till dess ohyggliga kraft. Någon måste ha brukat svart magi för att få fram den.
Amasonen skrattade överlägset.
?Ack du okunnige! Detta har alls ingenting med hokus-pokus att göra, utan det är ren vetenskap. Men budskapet förstår du nog. Var finns han? Säg mig det, så låter jag dig leva.
?Menar du honom som jag åkte skidor tillsammans med?
Svaret fick den långe att ta ett hårt strupgrepp om Tis.
?Din fördömda idiot! Jag menar prinsen av Emonia. Din kamrat bearbetas just nu på annat håll, om du inte kunde räkna ut det själv. Den av er som inte hjälper oss kommer oundvikligen att dö. Så, var är han?
?Det vet väl inte jag!
Tis skrek i kapp med en flock nattpigga kråkor när hans näsben krossades. Alla dofter försvann. Med förfäran såg han in i mynningen på musköten som nu hölls riktad rakt mot hans ansikte. Det fanns goda amasoner, och det fanns onda, som de här. Han undrade vad han själv och Burgil kunde ha gjort som hade dragit till sig de fientligas uppmärksamhet. Safyr hade nog inte förrått dem, och karlarna på varvet kunde inte veta någonting om vad som hade föregått hans och Burgils resa till Velusia, eller vilka de hade träffat. Det var som att det skulle ha dolts ett stort hål bakom tapeten i Falsils och Békharas rum. Eller också hade någon helt sonika hittat sjömännens brev och slutit sig till vilka det var som hade tappat det. Någon som kanske till och med visste vilka Falsil och Békhara var. Om däremot ingen hade hittat det, borde det ligga kvar i fickan på anoraken än, och den hade han slängt på sin säng innan han hade gett sig iväg med Burgil på skidutflykten. Det fanns också en möjlighet att han själv och Burgil hade blivit sedda redan när de hade stigit i land av folk som hade spanat länge efter någon som kunde föra dem till prins Sassan. Onda ögon, leda gestalter, som de här männen.
?Skall jag skjuta honom? sade han som höll i musköten.
Den andre knyckte på nacken.
?Varför det? Vi kan väl låta honom gå barfota i snön först?
Vad barfotagång i snö kunde innebära hade Tis ingen föreställning om. Förvisso hade han kramat snöbollar med sina bara händer, det skulle gudarna veta, och många gånger under sin barndom hade han fått smaka på obehaget att bli mulad. Men aldrig någonsin hade han blivit tvingad av någon att traska barfota utomhus mitt i vintern. En sådan elakhet hade inget barn vågat uppvisa. När Tis stegade ut i det vita ttrodde han att plågan skulle bli kortvarig, att inte ens två lömska vuxna som dessa män skulle låta honom torteras på det sättet någon längre stund. Vagt hoppfull tänkte han, att det kanske bara var ett test, det hela. Om inte barfotapromenaden hjälpte skulle de förstå att han verkligen hade berättat sanningen för dem, att deras spekulationer om att han kände den emoniske prinsen bara var – spekulationer.
Han tänkte inte hjälpa dem, förr fick fötterna spricka av köld. Och det skulle de måhända göra. Nysnön hade lagt sig ovanpå en rivande skare, lika dödligt kall som isen i en giftbägare.
I sin förtvivlan fick Tis en idé – men den fordrade snabbhet. Från att ha pulsat i det halvmeterdjupa snötäcket i flera minuter övergick han plötsligt till att springa. Hans unga ben var lätta som ballonger i jämförelse med amasonernas, och innan männen hade hunnit lägga sina sinkande huggvapen ifrån sig hade pojken hunnit ett halvt varv runt husruinen. Med en häftig duns kastade han sig ned i släden, och undret att hunddragspannet då fick fart i tassarna blev ett faktum. Efter trehundra meter kunde han inte se amasonerna längre. Han visste att han måste göra något åt fötterna. Det enda som han i stundens panik kunde komma på var att slita bort ärmarna från tröjan och göra om dem till strumpor. Mörkret uppslukade honom, och det var i mörkret som han förstod hur de grymma männen hade kunnat känna sig så säkra på att ha fångat rätt personer: Det var med hjälp av ärret från Burgils blodblandning med Sassan.
Tis lyckades nå en av ullfiltarna, och svepte den omedelbart om sig. Stilla frågade han sig vad han borde göra nu. Fortsätta framåt, jo, det var nog det enda visa, men åt vilket håll? Bara därför att han själv skulle klara sig längre än de fientliga hade räknat med, var det inte liktydigt med att också Burgil skulle göra det. Var låg Velusia? Stjärnornas lägen sade honom snart att hundarna var på väg rakt åt öster med släden. Han måste få dem att ändra riktning, men hur? Till slut hittade han tyglarna, och han drog i den västra – varvid hundarna kom att gira åt norr. Han drog i den en gång till, nu inte lika häftigt, och därmed kom färdriktningen att gå mot nordväst, som han ville. Dök det inte upp något oförutsett hinder skulle han vara i Velusia långt före gryningen. Han kunde höra sin egen andhämtning, hur hjärtat klappade så att han kunde känna det. Samtidigt grät han över sin förlorade kamrat. För nu trodde inte Tis att han skulle få se Burgil mer.
?Vad skulle ni blanda blod för!
Ljusen från staden nådde hans ögon först när han var nästan framme. En gränsvakt hejdade honom precis när han hade tänkt stanna. Mannen gick omkring i en jättepäls, och fastän det var natt kunde Tis se hans andedräkt som den hade varit röken från en skorsten. Skägget glimmade av snökristaller som hade fastnat. Hans uppsyn hade något olycksbådande över sig – ja, vad skulle han tro om en nedblodad främling som kom emot honom vid en tidpunkt på dygnet som denna. Tis och mannen stirrade misstroget på varandra. Sedan kom en annan vakt och lyfte cirkadiern ur släden. Då han genast upptäckte att denne varken hade stövlar eller kängor på fötterna bar han in honom i vaktstugan, där det var varmt, och där det fanns en eldspis att värma vatten på.
Snart satt Tis på en enkel men mjuk soffa och skallrade tänder trots att han hade benen nedsänkta i en hink med rykande varmt vatten, och trots att någon vänlig själ hade försett honom med het buljong, som han försiktigt läppjade på. Hans ögonlock var fuktiga och svullna, kunde man se, och han pratade, till en början ganska osammanhängande, om onda amasoner samt om skidor och en vän, som han påstod hade blivit mördad.
?Det här är obehagligt, sade en av vakterna. Han har råkat ut för något. Om jag kunde förstå vad.
?Jag hör vad du säger, sade Tis, i ett slag medveten om att han befann sig i ett rum tillsammans med tre velusier som han inte kände. Jag har inte mist förståndet, fortfor han. Ni måste varsko gendarmerna om de råa typer som förde bort min kamrat. De måste få sota för vad de gjort. Burgil var den snällaste person som jag har känt!
?Kan du blott tala om vad det hela rör sig om, sade den skäggige, så kommer vi att sätta varenda gendarm på arbetet med att ta fast dem.
?Det har jag ju sagt. De har mördat min kamrat. Vad de heter vet jag inte. Vi hade inte sett dem förr. Allt jag vet är att de två som lurade mig är amasoner. De berättade att bekanta till dem hade fått med sig Burgil, som min kamrat heter… hette.
?De kan ha bluffat.
Tis kände varken smak eller lukt, men lyckades intala sig att buljongen var god – vilket den också var. Han märkte nätt och jämnt av dess sälta. Skulle amasonerna ha bluffat, nej, det kunde han inte tro. Burgil hade ju försvunnit först. Långt troligare var det att man hade blivit förföljda, kanske ända från staden, av de våldsamma människorna. Dessa, för övrigt, hade inte varit uniformerade, och bortsett från musköten kunde han inte påstå att de varit väl beväpnade heller. Varsitt otympligt huggsvärd hade de burit på, inga kastknivar eller dolkar.
Mannen med skägget såg förskräckt på berättaren. Musköter! Något mer utstuderat ont än det kunde han inte tänka sig. På grund av sin sprängkraft var musköterna förbjudna i alla städer, och de hade heller aldrig använts i något fältslag, då det ansågs att ett sådant tilltag skulle ha väckt gudarnas vrede. Att använda musköt skulle ha varit gement fegt. Tis medgav att de bara hade använt det till hot. Hotet var dock ilavarslande nog, sade vakten, och fanns det ett vapen av det här slaget i någon enskild människas ägo var det mer än troligt att man skulle få se fler. Alltså måste man få tag i amasonerma.
Trots skadorna i ansiktet och smärtorna som piskade jämmerligt måste Tis koncentrera sig på att beskriva platsen där han hade smitit från den förfärliga duon. Lyckligtvis kunde han ge en redogörelse som var detaljrik, och med ledning av den trodde sig snart de tre tjänstgörande vakterna på ett ungefär veta var platsen var belägen. Det fanns flera övergivna gårdar inom några mils radie, och de flesta av dem låg söderut från Velusia räknat. Tis förklarade sig redo att följa med tillbaka till ruinområdet, men någon som en timme senare steg in i stugan, och som kallade sig Lovánn, lade in sitt veto. Efter ytterligare en kvarts timme hade ett tjugotal beväpnade personer samats utanför vaktstugan. Enligt vad tis kunde se var de alla velusier, och deras slädar var imponerande och vackra.
?Är inte Germilian med er? sade en förvånad vaktpost.
Lovánn skakade på huvudet. Han hade inte lyckats få tag i sin vän, som enligt tjänaren var på fest, och eftersom han var det skulle det inte ha varit mycket till idé att söka upp honom. Det var oturens spel, helt enkelt.
?Var bor ni någonstans? sade Lovann, och såg Tis i ögonen.
?På Jättesengångaren. Hur så?
Istället för att svara kommenderade Lovánn en man att ta sig ned till det lilla hamnvärdshuset och undersöka om den saknade cirkadiern till äventyrs hade återvänt. Efter trettio minuter kom mannen tillbaka med negativt besked. Detta bev den startsignal som Lovánn fordrade för att alla skulle sätta sig i slädarna och utan vidare dröjsmål ge sig av. Förgäves sökte Tis att i sista stund övertala dem till att låta honom följa med. Lovánns raka streck till mun avslöjade för en kort stund att han var irriterad över att inte bli åtlydd. Sedan, just innan han for, log han liksom överseende mot den försvunne Burgils trogne vän.
?Du har gett oss en bra beskrivning av platsen. Vi kommer att hitta honom.
Alla slädar var utrustade med lyktor och reservbränsle till dessa. Det hade slutat snöa, men alltjämt blåste det friskt mellan buskruggar och sly. Spåren efter släden som Tis hade besagtagit var ännu färska. Tack vare att den snö som fallit varit tung skulle dessa spår inte blåsa igen genast, och man skulle kunna följa dem så gott som hela vägen.
?De skall få för sina musköter! muttrade Lovánn där han satt intill en gammal gardesofficer i tätsläden och gnisslade bokstavligt tänder i kapp med denne.
Annars skulle man inte komma att säga mycket alls under denna oplanerade nattjakt. Hedmarken var spöklikt tyst, vinden förstärkte intrycket, och himlen hade nu blivit fullständigt klar. Det höll på att bli riktigt kallt, och förmodligen skulle den mjuka nysnön hinna förvandlas till skare innan natten var över. Skare var ingenting för hundarnas tassar, och bland annat därför måste man arbeta snabbt. Men det som stressade mest var vetskapen att en ung mans liv stod på spel.
Kylan konserverade fint spåren från den av Tis kapade släden. Både tassavtryck och mednedskärningar syntes med all önskvärd tydlighet, och efter två timmar nådde man fram till området där så många av de övergivna gårdarna låg utspridda. Också här var det lätt att se vart man skulle ta vägen. Männen hittade den sargade eken, källaren med fyrfatet, samt mellan okända personers skoavtryck något som såg ut att vara krutstänk. Blod uppdagades också. Lovánn erinrade sig hur cirkadiern Tis ansikte hade sett ut och kände kväljningar. För att skaffa ytterligare uppfattning om vad som hade hänt och hur pojkens lyckade flykt hade gått till gick han runt huset, tätt följd av två gendarmer, ledd av de gropar som hade bildats i snön när Tis hade sprungit från sina plågoandar. Vid platsen där släden hade stått fortsatte velusiern, nu i amasonernas spår, tills dessa tog slut. Där hittades mer krutstänk. De okända hade gjort ett sista desperat försök att stoppa den flyende med en muskötsalva, men uppenbarligen hade de missat grovt. Sedan hade de tvärvänt österut. Lovánn var i det närmaste outtröttlig, för att inte säga orädd, där han gick ensam längst fram med lyktan höjd över huvudet och skulle ha utgjort den perfekta måltavlan för den potentielle fiende som såg honom. Sedan stannade också han. Det skulle inte vara någon idé att fortsätta till fots utan skidor, och alla skidor var än så länge fastsurrade vid slädarna. Mannarna ropade på honom, och han valde att gå tillbaka. Därefter klev alla i slädarna igen, och nu var det amasonspåren man följde. Dessa skulle visa sig ända abrupt vid ett mötande dubbelspår från slädmedar. Lovánn studerade dem för att kunna avgöra åt vilket håll släden hade åkt. Han tittade på tassavtrycken också för att bli säker. Amasonerna hade rest rakt söderut, och det var säkert frågan om minst två slädar. Men hade de verkligen den unge cirkadiern med sig?
?Nåja, det lär vi snart få veta. Vi måste bege oss åt motsatt håll i vilket fall som helst, eftersom grabben kan ha blivit kvarlämnad i någon av ruinerna.
Alla i uppbådet lydde honom. Man kände väl till hans militära begåvning och hans förmåga att tänka klart. Lika mycket imponerade det på omgivningen att han hade ett gott hjärta också.
Även amasonernas slädspår var lätta att följa, märkte han snart, och följeslagarna med honom. I sicksack ledde de in i ett myller av gamla stengärdesgårdar, och som väntat tog de stopp vid en gammal gård. Denna var större än den förra, och huvudbyggnaden var nästan intakt. För att hinna undersöka den på kortast möjliga tid måste alla stiga av, ta med sig lamporna, och sprida ut sig på våningsplanen.
En försigkommen ung gendarm blev den förste att börja ropa. Sedan ropade plötsligt alla, där de kom att forcera rum efter rum i det fordom ganska ståtliga huset. Stundom snavade de över någon möbel som hade fått stå kvar. I det som hade varit salongen fann man rostiga kedjor som var blodiga, i ett annat rum påträffades en nyligen sönderslagen pall samt ytterligare små blodfläckar. När en uppsättning skidor och stakkäppar hittadeses hörde Lovánn sin egen röst på ett sätt som att den hade tillhört någon annan.
?Han måste vara i närheten. Leta på!
Han skulle dock bli svårfunnen, tvingades han att inse. Till slut kom man att undersöka resterna av väggpanelen samt skrubbarna. Någonstans kunde ett lönnrum finnas. Medan merparten av mannarna höll på med det gick den unge gendarmen på eget initiativ uppför den inte det minsta inbjudande trästegen till loftet från den översta våningen. Där, i skenet från sin lilla lykta, fann han till sist vad han fruktat att finna: En kropp.
Först ville hans sinnen inte kännas vid synen, och han fortsatte irrationellt att studera det skeva plankgolvet, som kunde komma att ge vika men troligen inte skulle göra det eftersom någon trots allt hade lyckats bära dit en död människa. En vass, grov spik satte dock stopp för hans fortsatta trevande. Som genom ett under undvek han att förlora greppet om lyktan. Han gnydde och svor, sedan föll det honom äntligen in att han ju hade funnit det han letade efter.
Pojken låg på rygg med vidöppna, uttryckslösa ögon, men det mest bisarra med det hela var att den ena armen var avhuggen och saknades. Mycket hade han sett, men detta tog nog någon sorts absurt pris. På vägen ut funderade han över hur han skulle formulera sig så att det blev möjligt för andra att förstå och förbereda sig på vad som hade hänt. Tanken föll på, att han inte ville låta som en kvinna. Han slog snart bort den, då den var en oförskämdhet mot halva världens befolkning, och vad hade hans egen ära med detta att göra. Nog var det bäst att låta saklig ändå. Han rusade inte nedför trappan som han först hade tänkt, och inte heller kom han att springa som en galen fillidrull genom salarna. Nej, han gick med bestämda steg, som en marscherande, stum soldat. Stum – tills han stod inför Lovánn, vill säga. Då avlade han sin rapport, på samma sätt som han skulle ha gjort för sin gendarmchef, utan att överdriva eller utelämna någonting. Lovánns ögon blev märkbart mörka.
?Visa mig!
Vad lönade det att springa. Också den forne amiralen hade insett det. Att inte dröja var alldeles tillräckligt. För ordningens skull, och för att förhindra att en olycka skedde, berättade gendarmen om det svaga träet i trappan och loftgolvets plankor.
Dock skulle träet stå emot sin egen bräcklighet denna kväll. Måhända var det gudarnas sätt att visa sin nåd, när nu någon eller några människor så brutalt hade underlåtit att göra det.
Den dödes hår, skulle man finna, var blont och mjukt. Frisyren, i den mån man kunde tala om en sådan, var typiskt cirkadisk, och han hade för stora kläder på sig. Till det yttre var han alltså tämligen lik den pojke som hade klarat sig undan och som Lovánns tankar nu gick till.
?Vi får verkligen hoppas att stadsvakterna inte släpper kamraten ur sikte.

Kapitel 40

Till allas stumma förvåning infann sig slutligen Malvyr vid mötet. En tjänare hade berättat att både prinsessan och den främmande prinsen ämnade ägna resten av dagen åt regeringsbestyr. Detta var väl överdrivet, och det förstod Malvyr också, men som andra människor var han född vetgirig. Det fanns ingen lag eller stadga som förbjöd munkar att sitta som åhörare bland rådsmedlemmar, och sålunda letade han snart upp en ledig stol, precis som Segura och Sassan för tre timmar sedan hade gjort. Liksom de hade han kommit sent, men munkar straffades inte för sådant. Han var dessutom så tyst och diskret att det var en fröjd. Fendisi nickade åt honom, och det var hon inte ensam om.
Rådspläderingarna blev flera, en del blev hetsiga. De skulle vara ända till aftonen, och den sista som skulle ställa sig i talarstolen var Segura. När detta blev känt gick ett sus genom församlingen. Också Malvyr tillät sig att utbrista i ett häpet ”Va’?!”, som förmedlades vidare till de personer vilka satt närmast honom. Sassan gjorde ett segertecken som det var meningen att bara Segura skulle se men naturligtvis alla såg. Drottningens goda humör var på väg att återvända, och hon tillskrev detta sin dotter. Femton år och redan talare i rådet – även om inte alla fick den möjligheten var det inte dåligt med ett mod som lät sig prövas på det sättet. Fendisi var stolt och skulle ha godtagit ett halvdant anförande, om så hade blivit.
Men Segura hade annat i sinnet. Hon var arg, skulle man snart få veta. Hennes ilska stod i bjärt kontrast till hennes väna uppenbarelse, och hon förväntade sig att man inte skulle lyssna av artighet enbart. Hon tänkte på sin far, vad han skulle ha gjort. Vad han skulle ha sagt. Och hon visste inte riktigt själv vad hon skulle säga, förrän orden föll på hennes tunga som de hade ramlat ned från det pampiga, stuckaturrika och målade salstaket.
?Kära ledamöter, gode prins, gode Malvyr och älskade mor: Vår get är död. Den får inte ha dött förgäves. Men ingen vågar äta dess kött. Den begravs eller bränns, och med den dör vårt hopp om fred, kanske för alltid. Sedan bränns det emoniska vetet, det som skulle hjälpa barnen till ett bättre och friskare liv. Geten åt ordentligt av det, med rätta. Prima vete smakar gott för getter såväl som för människor. Och det här vetet är prima. Det måste vara kommet från himmelskt fina åkrar, omhuldat av professionella händer och skördat med stor finess så härligt som det smakar! Hur kan jag nu känna dess smak – svaret är enkelt: I morse, för tretton timmar sedan, tillredde jag mig en grötliknande grov deg av det till mig själv. Jag åt denna deg med förtjusning, skall ni veta, ni som tvivlar, och jag kan rekommendera den åt andra. Av detta följer, att vad än vårt djur dog av, så inte var det emoniernas vete. Vår get må alltså vara död – men vi är min själ inte döda!
?Tretton timmar! hördes många i rådet säga.
?Då kan det inte ha varit vetet, hördes andra svara.
Några förvirrade applåder från vissa ledamöter, och en kraftfull från Sassan, bröt genom det lock av spänning som kunde ha fått sitta länge annars. Malvyr insåg att drottningen kunde behöva någon vid sin sida, nu när hennes enda barn just hade talat om att hon hade riskerat livet för att avslöja en lögn.
?Jag skall alltid undra varför hon inte valde att testa med en annan get, sade Fendisi med sina brännande ögon dolda bakom den ena handen. Hon kan förstås inte rå för att hon är sin far upp i dagen. Hjälp mig ut, broder, jag tror jag kvävs!
Mötets avslutande blev brådstörtat, abrupt, på gränsen till kaotiskt. Fillar tog sin tillflykt till tjänsterummet, där han skyndade att undanröja alla bevis på sina personliga kontakter med Hortandry. Om någon fick infallet att kasta misstankens ögon på Cirkadias rådsmästare, fick misstanken inte gå vidare mot sammanslutningens högste ledare.
Segura och Sassan fann, med samme livgardist efter sig som sist, ånyo vägen till biblioteket, där Segura återupptog sitt sökande efter ledtrådar om Edymia bland de aktningsvärda gamla banden.
Fendisi fick ledsagas av munken till sin privatbostad. En livgardist följde dem också.
Hérata, chefen för livgardet, var fortfarande i tjänst. Tillsammans med två av sina män gick han stegen ned mot slottsgårdens bodar, i vilka vetet för tillfället härbärgerades. Där utförde han det icke särskilt tidsödande men ack så viktiga arbetet med att övertäcka vagnarna, så att spannmålet skyddades mot den inkrypande fukt som kunde komma redan med nästa morgondimma. Därefter satte han de värdefulla säckarna under bevakning. Utan att ge sig tid till vila sökte han upp gendarmernas chef för att meddela denne, att de emonier som man hade hållit i husarrest på olika håll i staden nu måste släppas fria.
?Släppas fria? sade mannen oförstående. Vi ”släppte dem fria” tidigt i morse, hela patrasket. Låt dem vara, vetja, de har gjort sitt här.
?Nej, rättade honom gardisten, de har visst inte gjort sitt. De har inte sammanträffat med Hans kungliga höghet prins Sassan. Och det måste de få göra. Vår prinsessa har nämligen lyckats rentvå dem från all skuld.
?Det är för sent att sätta efter dem nu.
?Jag gör det ensam om ingen annan vågar! Om ett flickebarn kan sätta sitt liv på spel för rättvisan, vore det inte klokt om inte vuxna män skulle kunna följa ett sådant paradexempel på civilt kurage. Vi kan stå inför ett krig om vi inte gör det.
I sitt letande efter frivilliga sprang Hérata i kvällens folkvimmel småningom på en ung man, som han hade ett minne av att ha sett komma och gå till och från slottet med ojämna mellanrum. Tis kunde med lätthet urskilja stressen i gardistens ansikte, och hejdade sig. Normalt skulle mannen ha avvisat en obehörigs frågor med en fnysning eller en kommentar som ”Sköt du ditt så sköter jag mitt”. Tis vänskap med prinsen och prinsessan gjorde emellertid att han istället berättade allt.
?Jag kan följa med dig, gardist, sade den unge spontant.
?Jag får tacka dig för din tåga, men det är för farligt. Emonierna är obeväpnade, men får de se oss komma ridande emot dem, blir det första som de kommer att tänka ”Nu kommer cirkadierna och slaktar oss, och så ger man rövarna skulden”.
?Tar ni med en häst till var och en av dem kommer de inte att tro det.
Hérata nickade gillande. Tanken var bra. Men var skulle man uppbringa trettio hästar så där i en hast. I slottsstallet fanns ett tiotal, men sedan då?
?Hade de inga egna när de kom?
?Nej, de gick till fots.
?Jag förstår. Överlåt den saken åt mig i så fall, jag ordnar det utan vidare.
?Du var mig en kaxe. Nå, visa mig då hur duktig du är!
Tis hade lagt på minnet att stallet vid Urmollusken var fullt. Om det var fullt där borde det vara det i de andra värdshusstallen också. Och där det fanns fulla värdshus kunde man räkna med att finna äventyrare. Några av dem hade säkert ingenting emot att hyra ut sitt ridjur. Den här kategorin av män och amasonkvinnor var ju på grund av sin benägenhet för spel ofta i behov av guldioner. Livgardisten kliade sin haka. Äventyrares hästar var sällan användbara i riktiga bataljer. Tis sade då, att det ju inte skulle bli några bataljer. Om han själv fick rida först skulle man ana direkt att det inte var strider som väntade, för han såg inte precis som någon hämnare.
?Om vi stöter på dem i mörker kommer ingen som inte är amason att se någonting, sade Hérata. Du är kreativ, och det är bra, men du tror alltför mycket på turen. Jag kan inte låta dig rida först, och de hästar som skall hyras måste du låta mig få välja.
?Vi säger väl det då.
Tack vare Tis förslag hittade mannen snart femton män och en cirkadisk stridsänka som var villiga att ställa upp för att få tillbaka de ivägskickade emonierna. Fem personer till, och det skulle räcka för att säkra att alla lånade och hyrda hästar följde med sina artfränder och ryttare tills man fann Tyrinns folk. Då man visste att dessa var i behov av förnödenheter tog man med rikligt med torkat kött och buljongpulver samt kokkärl. De sista skulle komma att skramla som bjällror mot varandra där de hängde vid sadlarna, och ljudet från dem skulle skrämma mången liten nattaktiv hedinvånare ned i sin håla.
Den sista som sällade sig till gruppen var uppseendeväckande nog ingen erfaren kombattant alls, utan det var värdshusvärdinnan Mets, som vägrade att låta Tis ge sig iväg på äventyr utan att hon var med. Två män fick hjälpa henne upp i sadeln. Tis avtvingades löftet att rida nära henne, så att åtminstone de två skulle veta var de hade varandra under färden. Båda fick lova att hålla sig i bakomklungan, där de skulle ha till specialuppgift att vaka över de ryttarlösa hästarna. Det var ett roligt uppdrag, påstod Hérata, kanske därför att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Det fanns inga förbud mod att vanliga civila deltog i spaningar, men hade han fått bestämma skulle det ha funnits ett. Allt som allt var de nitton personer. Sjutton man måste eller skulle inte kunna låta bli att utse sig själva till potentiella försvarare av de sista två.
Mets höll aningen hårt i tyglarna, som Tis hade sagt åt henne att göra. Marken var ridvänlig och halkan obefintlig. Ändå fruktade hon till en början i varje sekund att hon skulle falla än åt det ena, än åt det andra hållet. Hästhalsen blev för henne ett balansverktyg, en räddningsplanka att sätta den ena handen eller båda händerna mot när obalansen kom över henne därför att hon hade varit okoncentrerad. Ingen annan tycktes ha det problemet, inte heller unge Tis. Men han hade varit hedröjare en tid nu, så han kunde inte räknas som en oerfaren ryttare. För honom var det inte svårt att bromsa eller stiga åt sidan när så behövdes. Det var hans förtjänst helt och hållet att inte han och Mets förlorade varandra ur sikte och att det förblev möjligt för dem att se vad de ryttarlösa hästarna gjorde.
När mörkret föll efter tre timmar, och man fortfarande inte hade sett skymten eller ens spåren efter de bortjagade, var Mets mer stadd i osäkerhet än hon varit sedan Tis och Burgil hade rest ensamma till Velusia. Hon var orolig inte bara för egen del, utan också för hur Esy och Irida skulle klara sig ensamma på värdshuset. I sin ungdom hade hon åkt släde till Velusia några gånger. Fastän skyn hade varit mörkare då än den någonsin skulle bli i kväll, hade snöns vithet fått henne att känna sig närmare gudarna, och den tryggheten märkte hon inte mycket av nu. Hon kände sig utslängd. Det kunde lika gärna ha varit ett ändlöst hav – man visste aldrig vad som gömde sig i det svarta. En råtta eller en människa, på heden gjorde det detsamma. Det som dök upp ljudlöst kunde skrämma en oförberedd stackare till vanvett. I det avseendet var Mets liten fastän hon var stor. Liten och ynklig i en oändlighet av osynligheter. Tis hävdade att man skulle rida utan avbrott – gjorde man inte det var det inte troligt att man skulle hinna i kapp emonierna, och hade man inte funnit dem före gryningen skulle det bara vara att vända om. Endast en välrustad expedition eller en grupp skickliga jägare skulle ha kunnat fortsätta längre. Det skulle vara lika med en mardröm. Mets förstod väl, när Tis hade förklarat allt, varför man måste rida ut. Nu var hon kissnödig, och iddes inte tala om det.
I över en timme skulle hon plågas, sedan lyckades hon – i desperation, kanske – bromsa sin häst lika skickligt som en erfaren ryttare. Hon visslade åt Tis för att uppmärksamma honom om att hon hade stannat, som om han inte redan skulle ha märkt det, och sedan hoppade hon klumpigt ned på marken. Turen var med henne så tillvida, att hon undvek såväl blåmärken som benbrott. Hon hörde Tis vissla vidare, och den visslingen lät i sanning som en larmsignal. Hon gissade att Kommendanten hade lärt honom det. I nästa sekund hörde hon honom ropa åt dem i den främre klungan, att ”Mets måste kissa”, och i ögonblicket efter befallde Hérata sin grupp att stanna.
?Kissar en så kissar alla!
?Nåde den som kommer för nära mig bara! gormade värdinnan från Urmollusken.
Den enda som vågade trotsa den varningen var stridsänkan, som oroade sig för att kvinnans häst skulle försvinna av sig själv medan dess ryttare uträttade sina behov. Mycket riktigt fann änkan snart att värdshusvärdinnan inte hade fastgjort sin häst med den medhavda träpålen, som alltså hängde fritt vid sadeln fastän ryttaren befann sig på marken. Några muntra ordväxlingar senare från olika ställen bland sly och buskar samlades man i en främre och en bakre klunga på nytt. Nu visste Mets att hon hatade att stiga upp på hästar. Det var mer än lovligt pinsamt att vara den enda i en grupp som måste ha hjälp med det. Men istället för att beklaga sig valde hon att tiga. Ingen hade ju tvingat henne att följa med.
Några minuter efter det att man hade återupptagit sin österutgående färd nådde ett underligt, olycksbådande ljud de ridandes öron. Hästarna blev oroliga. Ledaren för skaran befallde ett tillfälligt stopp, sedan kastade han sig ensam av sadeln och satte örat till marken.
?Jag tror att det är fillidruller, sade han. Tillbaka! Vi får hoppas för emoniernas skull att de inte kom i vägen för dem.
Tis blev orolig för Mets. Hon sade sig ha förberett sig på att något oförutsett kunde inträffa, men hade nu insett vilken urusel ryttare hon var. Stridsänkan kom dock snart till undsättning, och därefter kunde Tis ägna sig åt att rädda sig själv. De herrelösa hästarna hjälptes nu alla åt med att få undan. Efter tio minuters reträtt syntes röda prickpar överallt bakom dem. De närmade sig från öster, och detta fick de främre ryttarna att göra en gir åt norr, varpå de bakre med extrahästarna följde med av bara farten. Ingen vågade stanna förrän man befann sig på ett avstånd av femhundra meter från de vilda grisarna, och väl där måste somliga stiga av för att kräkas. En av dessa var Mets. Hon mådde riktigt illa och frågade flera gånger efter Tis, som satt tyst och skakig i sin sadel tills någon fick den goda idén att lyfta ned honom. Fillidrullernas antal uppgick till minst ettusen individer, hävdade någon. Med den hastighet som de höll, hade de lätt kunnat få svårskrämda varelser som gråmjauier att skena. Nu fanns det inga sådana i närheten – hade det gjort det skulle man snart ha märkt det genom att hästarna började gnägga i takt.
Mets steg påminde om en fyllerists vinglande efter ett krogbesök. Småningom satte hon sig på huk. Hennes kväljningar som inte blev spyor därför att magen redan var tömd fyllde samtliga som hörde dem med obehag. Man hade dock inte räknat med det skri, som snart och plötsligt steg upp mot den glest stjärnbeströdda vårhimlen och uppenbarligen också kom från henne.
?Ett lik! ropade hon. Det ligger ett lik här!
Tis, som nu stod på marken, hann fram till kvinnan först. Därnäst kom stridsänkan med en tänd handlykta. Hon visslade till sig två gendarmer och pekade på den liggande figur som Mets hade råkat komma åt i ett försök att ställa sig upp.
?Det är väl ingen emonier heller! sade den ene av dem två, och samtidigt kunde han se att bröstkorgen på den okände rörde sig uppåt-nedåt. Därmed hade han konstaterat att Mets farhågor var obesannade. Mannen var visst inte död – men nog var han utslagen. Han var dock inte krossad av fillidruller, och det fanns ingenting som tydde på att han skulle ha druckit. Kanhända hade han fallit från vagnen i en karavan, och så illa att han hade förlorat medvetandet av det.
?Han är på väg att bli helt uttorkad, sade Tis, och förde sin vattenflaska till mannens läppar. Just då slog denne upp ögonen, och kunde, fastän tungan var nästan lika torr som läpparna, tala. Allt han sade var ”Tis?”, och i det ögonblicket blev det artonåringens tur att skrika till. Han hade känt igen den utmattade främlingen som sin saknade vän Békhara.
En halv minut senare hade Mets också känt igen mannen. Livgardistchefen befallde nu halva gruppen, däribland de två civila ryttarna, att återvända till Cirkadia med den medtagne. Först av allt såg man till att han fick litet varm buljong och bitar av torkat kött i sig. Tis opponerade sig inte. Han ville aldrig mer lämna den hygglige sjömannen ensam, hävdade han, och det var med en känsla av lättnad samt att ha gått gudarnas ärenden som han med åtta personer till nu gjorde helt om för att föra sin vän i trygghet.
Av fillidrullerna varken hördes eller syntes längre någonting. Mets trodde inte att hon någonsin skulle sakna djuren, men kunde inte förneka att det indirekt var tack vare dem som Békhara skulle överleva. Och Békhara själv skulle snart få höra historien om dem. Nu, sedan man hade gett honom mat och vätska, orkade han hålla sig vaken och tänka. Sin egen stank kunde han känna, och han avskydde den.
?Förtrösta dig, du får snart bada, sade gendarmen som red på samma häst och höll sin näsa hopklämd med tummen och pekfingret.
Sedermera kom Mets att översköljas av lyckan i att få se ljusen från facklorna uppe på Cirkadias ringmurskrön. Det blev hennes glada rop som fick de vakthavande att öppna landporten, varpå några nattsuddande marknadsmänniskor som gästade staden strömmade till för att få en skymt av de återvändande. Många av de vakter som hade bevittnat ryttarnas avfärd förvånades över att endast halva styrkan hade kommit tillbaka. Sedan slog det dem samtidigt att inga emonier var med dem, bara en stackars trashank till man som det inte gick att se var han kom ifrån därför att hans klädsel inte var en klädsel i egentlig mening och han inte visade några särskilda kännetecken i övrigt heller. Han kunde vara ett offer för rövare eller någon olycka. Spekulationerna kom i gång så fort människorna till häst hade kommit innanför stadsporten.
På grund av ridförbudet på gatorna måste alla genast sitta av, även Békhara och den gendarm som han hade ridit tillsammans med. Man diskuterade om man skulle ta honom till sjukhuset, men Békhara själv var emot det. På Urmollusken var det fullbelagt, och Mets ville inte låta sjömannen sova bland okända på övervåningen, där det saknades rumsindelning och därmed enskildhet. Lösningen fick bli hennes privata gästbäddsoffa. Den stod i en trång tambur på bottenplanet i hennes eget bostadshus. Där skulle han åtminstone få vara för sig själv under resten av nattens timmar.
Mets förhoppningar skulle snart visa sig grusas. Något som Tis hade sagt till gendarmerna om att Békhara kunde behöva livvakter, då det kunde hända att han kommit direkt från Emonia och att han kunde ha förföljare ”både efter sig och framför sig”, hade fått dem att singla slant om vilka två av dem skulle få det hedervärda uppdraget. Sedan var det bara att acceptera att sakerna blev som de blev. De två livvakterna var dock hänsynsfullt tysta av naturen – nattens timmar skulle de ägna åt något så stillsamt som kortspel, medan Tis sov på golvet intill dem, tung som en stock, och Békhara snarkade övertygande i gästbäddsoffan. Han hade fått tvaga sig i en balja i källaren och stank inte längre.
Gryningen blev inte klar och vacker som den föregående, utan dimmig och fuktig, nästan höstlik. Det kom inte som någon överraskning för någon, att en kuststadsmorgon i början på maj kunde bli trist och småruggig. Männen och kvinnorna som patrullerade murkrönet hade klätt sig i helfodrade, fuktavstötande skinnjackor. De flesta bar handskar. Alla spanade mot heden, inte för att det gick att se så mycket av den i en tjocka som denna. Man hoppades ändå, hoppades och bad till Antira samt till andra i sammanhanget betydelsefulla gudar, att skona de modiga. Vissa gick riktigt långt: De bad gudarna att ha förbarmande med Tyrinns utsända också – och skulle sedan komma att känna en värme från hjärtat, som påminde om den man kan förnimma vid en förälskelse. Allt var så nytt, så förvirrat.
Tis steg upp tidigare än han hade tänkt från sin madrass på golvet. Då stod livvakterna och tittade på honom, leende, som om han hade varit ett värmeälskande miniatyrtroll. Hans hår var rufsigare än han visste om, vilket han upptäckte efter några minuter, och han skyndade att kamma till det för att Esy och Irida inte skulle få se honom sådan.
Esys övertagande av sin döde brors sovplats hos Irida hade inneburit mer arbete för henne. Men en mycket mer hemtrevlig miljö än den som hon hade vant sig vid och en kvinna som uppträdde som en förälder kunde få kosta. Innan Esy gick till tvätteriet hann hon tillreda och servera de allra morgonpiggaste gästerna deras frukost. Hon hade redan fått rutin på denna syssla och kunde därför arbeta snabbt. När hon såg Tis kommenderade hon honom att slå sig ned och äta frukost han också. Hon ville veta vad som hade hänt på heden under natten.
?Men… det vet ju inte jag. Jag vet bara vad som hände vår grupp: Den kom tillbaka!
?Haha, mycket fyndigt. Jag vill veta vad Békhara har sagt, åtminstone. Lever Falsil, till exempel?
?Han har inte kunnat säga mycket mer än mitt namn, Esy. Och har han varit i Emonia lär inte vi bli de första som får höra hans berättelse.
?Jag tycker att du bör försöka. Vi är ju hans riktiga vänner.
Esys ord tog snart skruv. När Irida hade ställt sig bland kastrullerna, och Mets var på väg in efter att ha sett till djuren i stallet, återvände han till Békhara, som hade vaknat men var ovillig att stiga upp ur den varma, sköna bäddsoffan. En livvakt beordrades av den unge hamnarbetaren att hämta en matbricka åt den liggande, men innan han hann iväg kom Mets in med en bricka som var färdig. Och inte bara det, den dignade. Békhara stirrade.
?Skall jag äta allt det där?!
Kvinnan log stort.
?Du är ju utsvulten.
När han många tuggor senare rapade och lade brickan åt sidan, hade han med mycket god vilja lyckats svälja ungefär hälften av det som fanns på den. Mets var en underbar, snäll optimist. Hennes givmildhet kände inga gränser och hon ömmade för alla. Någon borde belöna henne för det, tänkte Békhara, och han sörjde att han inte hade fått med sig Falsil på flykten så att kamraten också hade fått uppleva denna superba gästfrihet.
En mer spektakulär flykt, trodde Békhara, än den som de hade planerat tillsammans med Arit, den teatertalangen, skulle man få söka länge i historieböckerna för att finna. Under våren, då olesierna hade låtit sina fångar bryta gulsten i dagbrottet, hade halvamasonflickan under alla möjliga förevändningar, den vanligaste var ”magsjuka”, sett till att komma i närheten av byns trollkarl och dennes föråd av diverse okända och kända ämnen. Sin amasonmor hade hon haft att tacka för alla sina kunskaper i försåtlig krigföring och för sin påtagliga oräddhet. När hon väl hade igenkänt salpeter, träkolspulver och gulstensgrus i trollkarlens gömmor, hade hon vetat att det fanns hundra gånger mer av varorna då än som behövdes för att tillverka krut i en sådan mängd, att en sprängning stor nog att åsamka ett äkta bergras med kunde ordnas. Olesierna hade bara oroat sig för vad som fördes från deras kära gruva, inte vad man hade tagit med sig till densamma. Arit hade satt upp stöttorna mot de delar av berget som inte fick lossna vid smällen, och hon hade kunnat avgöra var krutladdningarna skulle placeras för att minimera riskerna för skador och dödsfall när tiden för krevaderna var inne. Med välbehag mindes Békhara hur han hade sett de olesiska fångvaktarna fly i panik, enär de hade trott att deras berg hade börjat blöda glödande sten. Falsil hade sprungit åt fel håll, antagligen slagen av panik han med, men själv hade Békhara rusat bort från hålet i skydd av en osande rökridå, och sedan hade skogsvegetationen hjälpt honom att hålla sig undan. Paniken hade för hans del infunnit sig först flera timmar senare, då han hade nått Röda dalen och upptäckt att han var förföljd. Olesierna hade inte sett honom då de slog läger för natten, men han hade ändå inte vågat stanna för att vila. I mörkret hade han simmande tagit sig ned till mittfåran, icke vetandes att tvätterskan Ilva året innan hade gjort precis på det sättet, för att sedan glida fridfullt genom den i mil efter mil och sålunda skaffa sig ett bättre försprång än han annars skulle ha fått. Han skulle ha fortsatt att simma ända tills han nådde havet, om det inte hade varit för att fåran nedströms var en tunnel. I gryningen hade han ordnat ett avstånd mellan sig och de jagande olesierna på tio mil. Det var tillräckligt för att han skulle känna sig lugn. Problem hade sedan uppstått när han förstod att han måste ta sig upp ur den enorma kontinentklyftan utan hjälp, redskap och mättnad i magen. Han hade missbedömt distanser, snubblat, och i den hetta som hade rått hade han inte kunnat tänka klart, så han hade inte alltid valt de lättaste framkomligheterna. På något sätt hade han ändå, efter en halv dags ansträngande uppåtklättring, tagit sig från dalgolv till ovanliggande platå utan värre skador än skrubbsår och blåmärken. Han hade inte stannat vid stupkanten eftersom det var för farligt, utan istället hade han fortsatt åt västsydväst. Kosten hade fått bestå av rötter och gräs tills han efter några timmar hade haft turen att hitta ett ensamt skorpträd. Barken från skorpträdet var söt, god och energirik. Han hade tagit en hel del, men inte så mycket att skorpträdet skulle dö. Räddad för stunden hade han dragit vidare, och några dagar senare hade han funnit ett ställe med högt gräs, som skulle dölja honom om någon fiende kom nära. Där hade han lagt sig till ro, och sömnens ande hade genast slagit sig ned intill honom. Åtskilliga dagar skulle sedan förflyta, då han inte visste om han skulle hitta någon mat före kvällen. Ibland hade turen varit med honom, men lika ofta inte. En dag hade han sett en jättelik patrull av vapenbärande legosoldater röra sig över heden bara tvåhundra meter framför sig. Han hade kastat sig ned på marken, och människorna hade ridit vidare utan att se honom. Han skulle träffa på dem igen hela tre gånger, men efter att ha passerat den mörka å som kallades för Svarta gränsen hade han inte återsett dem. De hade inte varit emonier, inte cirkadier och inte olesier heller. De hade verkat komma från alla städer som fanns, och de hade ridit i formering. Så gjorde bara stridsberedda krigare, inte patrullerande trupper utsända av någon stads regering. Observationen hade skrämt Békhara, som lovade sig själv att han skulle fråga drottning Fendisi om hon kände till vapenbärarna och kunde förklara vad de gjorde ute på heden fastän det inte var krig. När och om han nådde Cirkadia igen.
Chansen kom när han fortfarande låg i bäddsoffan och mindes sina strapatser. När ottan hade övergått i tidig förmiddag steg plötsligt drottningen in i hallen, klädd i en mörk ullrock med en kapuschong som dolde halva hennes ansikte tills hon drog ned den. Esy hade varit den varskoende kuriren, förstod Tis och Békhara genast, och i det tysta tackade de var och en på sitt håll flickan för det. Sjömannen ville fortfarande inte stiga upp ur bädden fastän Fendisi befann sig i samma hall som han själv. Han skyllde det på kramp i benen.
?En extrem utmattning till följd av en omänsklig ansträngning duger gott som skäl för att stanna i sängen, bäste Békhara, sade drottningen milt.
Hon fick hans historia så detaljerat som han för stunden orkade berätta den. Hans uppgift om okända beväpnade ryttare som tycktes patrullera hedområdet väster om Emonia fick känslorna att svalla på henne. Om de inte var Tyrinns mannar, vems mannar var de då?
?Jag har nog lyssnat en gång för mycket på Fillar, sade drottningen självanklagande. Vi borde ha sänt en hemlig kurir som det var tänkt. Kung Tyrinn kan ha försökt nå oss, hans veteexpedition säger mig det. Min rådsmästare har betett sig märkligt på sista tiden, och jag har varit svag.
?Ers majestät, sade Békhara, det stämmer att kung Tyrinn har sänt duvbrev till Cirkadia. Mina emoniska olycksbröder och -systrar i olesiebyn berättade det. Men de nämnde aldrig att han skulle ha en armé av legosoldater avpatrullerandes den östra sidan om Svarta gränsen. Så den kan vara en del i en rad av krigsförberedelser från Emonias sida. Men med tanke på just vetet som Ers majestät nämnde och på vad de emoniska gruvfångarna har sagt tror jag inte det, utan jag tror att hären tillhör en okänd fiende.
En tanke slog Fendisi:
?Såg du någon av de okända bära på en musköt?
?Nej, bevare mig, det gör ingen krigare med någon anständighet i kroppen!
Kvinnan nickade, men det syntes att hon inte var tillfredsställd. Ögon och kroppshållning utstrålade sorg och bedrövelse.
Var armén fortfarande kvar där Békhara hade sett den, så kunde inte gårdagsexpeditionen eller de emonier som den sökte finna ha stött på den. Än var det alldeles för tidigt att börja kalla de väntade för ”försvunna”. De kunde ha blivit sinkade av olika saker, som till exempel hästar på rymmen eller andra pinsamheter. Tis hade hjälpt till med inhyrningen av riddjuren, och ville inte höra att man hade tappat bort ett enda. Detta upprepade han flera gånger, och det bekymrade honom föga att det var fel personer som han sade det till. Antagligen ville han ha vittnen på att han hade sagt det alls, om nu gudarna skulle visa sig ohörsamma inför hans böner.
Békhara tittade på Tis medan denne pratade. Det var inte likt pojken att prata så fort. Och de inhyrda hästarna var långt ifrån det viktigaste att diskutera nu. Han var nervös, rädd. Kunde det ha något med Burgil att göra?
?Varför är inte din kamrat med dig? Är han ute på heden?
?Nej… jo, det vill säga – han ligger begravd där. Ja, du hör rätt, han är död! Stendöd! Åh Békhara, det gör så ont att tvingas berätta det! Ni varnade oss med ert brev, men när Safyr läste upp det lyssnade vi inte tillräckligt noga. Det borde inte ha hänt. Jag är så ledsen.
Sjömannen visste inte vad han skulle svara. Han hade känt någonting på sig ända sedan Mets hade serverat morgonmålet. Instinktivt hade han vetat vad han skulle få höra när han hade sett Tis men inte Burgil i kvinnans hus. Men Tis fick inte ta skulden på sig bara därför att han hade varit med. Det var det ondas sak. Békhara anade att det skulle ta tid för Tis att acceptera det själv.
Samma förmiddag författade drottningen ett brev, som kopierades och spreds till alla grannstäder. Det innehöll en förfrågan om de främmande ryttare som Békhara hade beskrivit och som väl om allt stod rätt till någon borde kännas vid. Hon hoppades på ett snart svar från åtminstone Talranne och Velusia, och fastän hon inte visste om rosenduvan skulle lyckas ta sig över de ännu iskalla bergen till Amasonland skickade hon ett meddelande även dit. Om ingen visste vilka legosoldaterna var, skulle hon föreslå en samlad styrka som kunde möta dem. Sådant, detta visste hon genom att ha studerat historiska källor, hade i alla tider varit ytterligt svårt att ordna med. Detta berodde på byråkrati lika mycket som det hade praktiska orsaker. Men det svåraste hindret var den allmänna prestigen. Vem skulle leda det hela, vems talan skulle föras, vilken stad skulle få den största äran om de okända omsider visade sig vara verkliga fiender utan någon egen nation? Bara något så komplicerat och svårlöst som det kunde utfalla i splittringar mellan folken. Ändock hoppades Fendisi relativt optimistiskt på att någon skulle erkänna vapenbärarna som sina. De hade inte burit musköter. Kung Tyrinns regeringsråd fick en förfrågan precis som de andra städernas styrelser. Den som ombesörjde att den duvan kom iväg var en leende Malvyr, vars drömmar om en handelsväg genom Röda dalen ännu inte hade lämnat hans sinne.
Man letade efter Fillar resten av förmiddagen utan att finna honom. Han hade förvisso blivit lovad några timmars ledighet, men det retade drottningen att inte ha mannen i närheten nu när staden så väl behövde hans tjänster. Han var inte ens på sitt rum, och inte fanns han i sin bostad heller. Vad man inte visste var att han hade smugit bort till Pansarrundmunnen för att varna sin hemlige mästare om de brev som Cirkadias drottning hade skickat ut under morgonen samt om den självsvåldiga prinsessans kupp med sitt eget liv som insats.
Hortandry visste först inte vad han skulle säga. Något som detta hade han inte trott kunna hända, fastän han hade fått vissa oroväckande rapporter om Seguras vänskap med Sassan, dels från en av sina småagenter, dels från Fillar själv. Att en politiskt oerfaren flicka på femton år hade kunnat omintetgöra hans planer så tilltalade honom inte. Han kände en intensiv lust att ta hämnd, men visste ännu inte hur det skulle gå till. Det var för sent att hälla gift i hennes mat. Blev hon förgiftad nu skulle det inte gå att skylla det på att hon hade provsmakat vetet.
?Men hennes agerande oroar mig, Fillar. Hon är en sann dotter av Halfrid, låter det som. Och det som modern och munken har lärt henne är strävan efter sanning och rättrådighet. Hon kommer bara att bli starkare med åren, hon kommer att bli starkare än Fendisi någonsin kan bli. Alltså är hon för farlig att bortse från. Förr eller senare kommer vi tvingas att göra något åt henne.
?Hon är ett barn, Hortandry.
?Om tre år är hon vuxen. Såvida inte drottningen faller ifrån helt plötsligt och snart kan våra åtgärder mot Segura få anstå tills dess. Nu har du en sak att göra, och den måste göras genast: Ta död på prinsen en gång för alla! Jag vet – han är också ett barn. Men det säger jag bara: Det är hans huvud eller ditt! Misslyckas du med det kommer det att vara ditt fel, och det tål jag inte. Kommer emonierna tillbaka in i staden, vilket allt talar för, skall de finna en död prins istället för en levande. Då kommer vi inte att behöva frukta några hjältedåd från prinsessans sida, och inte från någon annans sida heller. Ingen av våra fårskinnskrigare kommer att lyssna på det örat. Vi kommer att få vårt krig, dessvärre något tidigare än beräknat – men dock.
?Jag är inte lika säker på det som du, mästare. Och jag hjälper dig inte om du fortsätter att hota mig. Du behöver mig, vare sig du vill det eller inte.
Fillar återvände till sin arbetsplats flera timmar tidigare än han hade meddelat om. Han sökte upp den tjänare som var Hortandrys andre agent på slottet, och rådgjorde med denne hur man skulle gå till väga för att röja emoniern ur vägen.
?Det blir inte lätt. Man måste nog arrangera en olycka.
?Nej, sade Fillar, det duger inte. Det måste se ut som den avrättning det är. Vi vill att Fendisi skall bli misstrodd.
Tjänaren föreslog då att han själv kunde smyga in i Sassans rum och lägga sig under prinsens säng.
?Dumbommarna bevakar ju inte rummet när han är någon annanstans än där. Men jag kan inte ta mig ut samma väg, som du förstår. Det måste bli fönstret. Det är en lång luftfärd därifrån till gatan. Femtiotvå meter, närmare bestämt. Hortandry får ge sig till tåls. Kan han det skall jag nog ordna med det här kriget åt honom.
Fillar medgav att man kanske inte hade något val. Planen var riskabel och fordrade vissa förberedelser. Tillika krävde den en del hjälp av turen, även om mördaren verkligen lyckades fly via repet utan att få svindel. Om han föll under flykten och sårades svårt måste någon döda honom. Han sade sig vara beredd på detta, och hans ord gjorde Fillar för stunden nöjd. Tack vare det kunde rådsmannen träda i tjänst igen, med sin vanliga säkra attityd, strax efter tolvslaget.
Nästan på minuten samtidigt skingrades dimmorna från morgonen och förmiddagen, och en vaktpost som hade stått och vakat oförtrutet med vapen och kikare på murkrönet sedan gryningen meddelade att han såg människor och hästar närma sig från heden. Snart kunde han och hans kamrater se att det var de hemvändande som hade funnit dem de sökt och nu förde dessa med sig på de hyrda hästarna.
?Antira vare lovad, de lyckades!
Porten öppnades – långsamt, ty järngallret var tungt och mannakraft fordrades för att man skulle få upp det. Som alltid när vägen mot heden gavs fri ville nyfikna se vilka det var som kom den här gången. Hortandry råkade passera just då, och de i folkvimlet som var observanta och kände igen köpmannen steg genast åt sidan för att han skulle få en bättre åskådarplats. En dag, tänkte han, är det mitt förlängda svärd ni väjer för, arma människor.
En viskande röst, inte hörbar för någon annan än honom själv, letade sig genom luften till hans osynliga öron. Bland de inridande såg han ett ryttarekipage som var spökblekt och genomskinligt. Ryttaren, som var gänglig och hade ett omanligt böljande hår, såg ned på honom och log.
?Sade du något, far?
När han hade ridit förbi blev han osynlig. Hortandry flydde, dock utan att direkt lägga benen på ryggen, in bland gränder och smågator. Han var kraftigt byggd, men saknade en tränad mans styrka och skulle snart ha blivit andfådd om han hade försökt springa. Den spöklike följde inte efter, och inte den viskande rösten heller. Trots det fortfor Hortandry att känna sig jagad. Någon spelade på en flöjt, precis samma sorts flöjt som Culuaien hade gjort. Det ljudet var lätt att känna igen, han hade alltid hatat det. Nu fann han snart att det dock inte handlade om ett spökes musikinstrument, utan endast om att någon hade fest i ett av husen på den trånga gata där han gick. Ett fönster stod vidöppet, och inifrån huset hördes inte bara tonerna från flöjten utan också en del fyllesång varvad med rop och skratt från festdeltagarna. Hortandry passerade fönstret så snabbt han kunde, viss om att det skulle bli allt mindre av flöjtmusik ju närmare hamnen han kom. Och där skulle luften ha fritt spelrum istället för att bli kastad fram och tillbaka mellan husfasader.
Inte långt från piren, vid vars bortersta spets hans främsta fartyg Larian låg förtöjt och guppade i den milda blåst som hade efterträtt förmiddagsdimman, såg han den raske unge man som hade hjälpt Archase under förrgårdagen komma dragandes med en tjärtunna på en trävagn. Cirkadiern hälsade och bockade artigt, men stannade inte då den förmögne mannen inte föreföll att ha för avsikt att prata med honom just nu. För övrigt kunde han inte låta sig sinkas i sitt arbete, och kanske kunde inte köpmannen det heller. Medan Tis försvann med tjärtunnan fortsatte Hortandry vidare mot hamnmarknadsstånden, vilka ännu befann sig i uppbyggnadsstadium. Stadsinvånarna hade tydligen svårt att tro på att den hemska vintern var över. Och visst kunde det fortfarande svepa in snöstinna moln över städerna vid kusten, men risken för det minskade stadigt för var dag som gick. Nu när dimman hade lättat sken solen som den himmelska juvel den var, och med den fördrevs tillfälligt alla former av spöken som kunde hemsöka någons hjärna. Verkligheten kunde vara värre, skulle Hortandry snart erfara.
Det uppenbarades när han kastade en blick mot kajen igen för att se vilka som kom och gick från hans fartyg. Ofta, hade det visat sig, skadade det inte att söka avslöja fripassagerare i tid, dylika kunde gömma sig väl och dyka upp som gubben i lådan mitt ute på havet, hungriga och panka. Hortandry såg intet misstänkt i den vägen, men en silhuett som påminde oroväckande mycket om
Olvins gjorde honom efter en stund fundersam. Då gynnaren rörde sig bort från pirområdet och var ensam fann den skarpögde det vara idé att följa efter.
Hortandrys farhågor besannades då han fick se den reslige amasonens ansikte, förvisso väl dolt under ett tjockt skägg, och det var mycket nära att han hade brustit ut i några för honom ytterst opassande svordomar. Istället tvingade han sig till att lyssna efter en förklaring på varför mannen tog en så vansinnig risk som att komma till Cirkadia.
?För det första: Jag har varit här tidigare i omgångar och blev inte igenkänd då. För det andra: Det skulle ha varit farligare att stanna i Talranne. Visenke har fallit i onåd. Det sista meddelandet som jag fick från honom innehöll en varning för att kontakta honom på nytt. Och till Emonia kan jag inte heller återvända som det ser ut nu. Dels dök käringen upp så att jag blev tvungen att expediera henne, dels visste hovet redan att Visenke och jag är gamla vänner. Deras förbannelse till kung har med all säkerhet skickat frågor om oss till Amiratin nu, om inte skräcködlan hann berätta alltihop först. Jag kan inte visa mig någonstans snart, så jag reser till Verania och följer med en eskort till bergen. Vi måste få fart på Ourat-Keh tills Ingayal kommer med sina guldioner. Får ynglet syn på dem kommer han att ångra sig djupt om leveransen inte är klar. När vi har vapnen dör Ourat-Keh. Har inte Euire förekommit mig, så tar jag uppdraget. Baillitse har insett nödvändigheten i detta. Han vet att hans främste ledare har lidit samma förlust som han själv kommer att göra.
?Var är Baillitse nu?
?Han vaktar huset i några dagar och röjer undan allt som kan väcka frågor. Han borde inte löpa någon större risk, då Euire så lämpligt har makulerat akten om honom.
?Det hade varit bra om ni hade varskott mig först!
?Det gavs inte mycket tid till det. Visenke kan sitta fängslad. En hel del tycks hänga på våra emoniska partivänners fattningsförmåga. Förhoppningsvis har någon därifrån varskott våra män i ödeslottet om det skärpta läget. Amiratin kommer troligen att begära Visenke utlämnad, i så fall kommer Tyrinns gubbar att föra honom genom Smyrapasset när det väl har blivit avtöat där. Smyrapasset är som gjort för bakhåll. Våra män kommer att frita Visenke lätt som ingenting, och har de då äntligen fått de förbaskade musköterna kommer de att göra det utan förluster. Så får såväl Amiratin som Tyrinn något att bita i. Det kallar jag att sätta sig i respekt.
?Men varför gav du dig inte till ödeslottet själv istället för att resa hela vägen till smedjan?
?Någon måste bistå din syster med ynglet, och Baillitse skall fara till ruinen, om han inte redan har gjort det. Informationen kommer alltså att nå fram i tid. Min huvudagent i Smyra, samme en som fick mig att avstå från att försöka värva Palínt åt dig, har talat om att passet kommer att vara oframkomligt åtminstone fram till början av juni. I juni gifter sig Tyrinn. Hans bröllopsgåva från oss blir döden. Han kommer inte att kunna avhålla sig från sin lust att jaga i skogen, och därför skall vi ge honom ett armborst där pilen går åt fel håll, bakåt istället för framåt. Idén kommer från Baillitse, som kan allt om vapen. Hans ritning över konstruktionen är mästerlig.
Hortandrys rynkade pannveck slätades ut en aning. Han sade att han skulle vara nervös så länge som Olvin var kvar i staden. Olvin själv tog irriterande lätt på denna oro. Det var ett typiskt amasondrag att göra så. Beskedet om att han skulle avresa tidigt nästa morgon gav en viss förtröstan, som den stenrike slutligen lät sig nöjas med.
Eftermiddagen övergick i afton. Strax efter det att Sassan hade ätit sin middag, som vanligt med drottningen och prinsessan vid sin sida, tog dessa honom med till den lilla audienssalen. Där inne satt fyra storvuxna män, lika mörka som han själv, på varsin stol och väntade. Deras anförare reste sig omedelbart när han fick se sin prins, och efter någon sekund gjorde kamraterna detsamma. Sedan föll alla fyra på knäna, gråtande fastän de var vuxna karlar, och ropade ut sitt lov till Antira. Sassan kände på sig att han skulle sträcka ut sin högra hand ett stycke, och när han gjorde det kysste männen i tur och ordning dess ovansida.
?Jag tror att jag har gjort så här förr, sade han lågt och såg på Fendisi.
?Det har du, min prins. Men det var inte här. Det var i ditt hem i Emonia. Och det är hem du måste och skall. Ditt minne kommer undan för undan att bli bättre. Chansen är större att ditt huvuds alla luckor läks om du får återse din barndoms salar och det folk som du har vuxit upp med.
?Så jag skall..?
?Du skall resa hem alldeles snart. Så är det.
Det hade nästan hunnit bli natt när Sassan smög ut ur biblioteket, där han hade tillbringat tre timmar för att ägna sig åt letandets ädla konst tillsammans med den alltid lika entusiasmerande Segura. Han var så trött att ögonen sved, och det var nära att han hade missat sängkanten när han skulle sätta sig på den för att sparka av sig inomhusskorna. Fönstret stod öppet och natten var sval, så han drog igen det, men först efter att ha betraktat den lysande månen i ett par minuter och kommit fram till att det var alla goda häxors och trollkarlars förlovade natt. Nöjd med det lade han kinden mot kudden och somnade efter blott två gäspningar.
Hans drömmar kom att kretsa kring flytande små näckrosor på en mörk vattenyta och ett mystiskt stjärnstoft som om och om igen landade på hans panna. En mild kvinnoröst sjöng en uråldrig häxhymn. Tre magiska tärnor nynnade bredvid sångerskan. Inget ansikte kunde Sassan se, men han antog att kvinnovarelserna måste vara vackra alla fyra så fint som deras sång ljöd. Det var nu när han drömde som han för första gången på länge erinrade sig hur vackra kvinnor kunde vara, och hur han förr hade ertappat sig själv med att längta på ett trånande sätt efter dem. Det var ingen vanlig dröm, och inte kunde den vara djup – hade den varit det borde han ju inte ha varit medveten om att han drömde. Snart nog hade den dock förvandlat sig själv till ett mörkt töcken, där inga näckrosor fanns med och hans vilja inte kunde styra vad som skulle ske. I detta obskyra intet, som kanske fortfarande var vatten, rörde han sig ofrivilligt långsamt, uppåt. Det fanns ingenting att hålla i. Jo, nu visste han med bestämdhet att det var vatten. Någons händer drog honom upp den sista biten, och han pustade ut, glad över att kunna andas. Han såg en ljushårig jämnårig pojke flyta intill sig, som på en flotte. Vattnet bar honom som det kunde bära ett nedfallet lönnlöv: Han måste vara orörlig länge för att börja sjunka. Så betedde sig varken vatten eller pojkar i vanliga fall.
?Din dumbom! sade den blonde. Jag är död, förstår du väl!
Någonstans ifrån måste ljus komma, annars skulle inte Sassan så tydligt ha sett att pojken talade till honom under vattnet. Så kunde ingen som levde göra. Nu såg han facklorna och berget. Han var i en väldig grottsal, och där fanns flera ljushåriga ungdomar, varav två var flickor. Man hoppade eller dök från en hög avsats, men det var flickorna snarare än äventyret som var det mest lockande. Ingen utom Sassan tycktes förstå det. Flickorna visste inte om det själva, det var det bästa av allt. Under vattenytan skrattade deras bror hjärtligt åt vad han såg. Han kallade Sassan för ”emonier” och försvann sedan så långt ned att han inte längre kunde skönja honom. Prinsen dök efter honom, men med ack så långsamma rörelser. Det gick inte att hinna i fatt den dalande eller ens att få en skymt av honom. Djupet var mörkare än ytvattnet. Sassan gjorde ett försök att skrika, men vattnet stramade mot hans hals och vägrade att fortplanta vart ljud han gav ifrån sig.
Drottningens kammartjänare såg prinsen sparka och fäkta med armarna. Hans rosslingar var knappt hörbara längre. Det centimetertjocka repet var det perfekta redskapet för ändamålet. Det tog ingen plats, det var starkt och smidigt. Först någon minut efter det att prinsen hade upphört att kämpa släppte tjänaren taget, öppnade fönstret oerhört sakta, och knöt ihop tre gardinlinor med varandra samt fäste den ena änden vid två järnspjälor som höll upp fönsterblecket. Dessa järnspjälor var av starkt smide, vilket han hade förvissat sig om i förväg. Men det saknades fyra meter för att linorna skulle nå ända ned till marken. Då vägen nedanför var helt belagd med gatstenar, förstod attentatsmannen att det kunde bli livsfarligt att hoppa den sista biten, så han halade in de hopfogade linorna igen och knöt nu fast sitt stryprep med den nedersta änden. Därmed hade han fått ytterligare en och en halv meter till sitt förfogande. Detta var betydligt mindre riskabelt. Med denna förvissning påbörjade han så den vådliga klätterfärden nedför slottsfasaden och klippan som byggnaden var uppförd på. Inunder honom väntade en stengata, där allt föreföll att vara kav lugnt. I byggnaden mitt emot klippan var det svart i alla fönster, vilka för övrigt var stängda. Krigsguden var nådig och lät mannen nå gatan utan tillbud. Sedan sprang han, för säkerhets skull i sicksack, till sitt hem, där han smög in genom porten och undvek att tända någon oljelampa.
Samma natt flög en jagad sparv in genom det öppnade fönstret till rummet där Sassan låg. Det ringa ljud som den gav upphov till med sitt paniska flygande från vägg till vägg fick en av vakterna utanför dörren att reagera. Med en brinnande handlykta steg han in till prinsen och såg genast att fönstret stod på vid gavel. Han lokaliserade också fågeln och lyckades hjälpa den att hitta vägen ut till det fria igen. Under tiden muttrade han litet förstrött, att det var märkvärdigt med de sovandes dövhet stundtals, och fick medhåll av kamraten.
Inte en snarkning hördes från prinsbädden, slog det båda männen samtidigt. Den ene gick fram och lyfte sin lykta över ansiktet, och när den andre drog ned lakanet en bit skrek båda ut sin förfäran. Strypmärkena var synliga som eldar.
?Han är varm. Måhända är det inte för sent. Lyft ned honom på golvet, så skall vi se om det inte går att återuppliva honom. Hjälp mig, för gudarna, annars dör vi kanske alla!
Amasonen som kom med befallningen hade varit med om att återuppliva kamrater som hade skadats i strid. Av erfarenhet visste han att ingenting i världen kunde vara mer stressande än en situation som den här. Kamraten fick hjälpa till med att hålla det kungliga huvudet bakåtlutat medan han själv gav konstgjord andning och hjärtmassage. Sekunderna gick.
?Lev, prins, lev!
Amasonen var stark och tung, och hann fastän han inte tog i knäcka två revben på den medvetslöse innan dennes bröstkorg gav någon respons. Fönstret bakom mannens rygg slog lätt då det fortfarande inte var stängt. Inte behövdes det stängas helt heller, menade han. Friska fläktar som blåste in i rummet kunde bara vara av godo när det gällde att återuppväcka någon som i praktiken var död. Ytterligare ett revben var nära att knäckas på Sassan innan hjärtat gick i gång och lungorna började andas av sig själva. Amasonen slutade arbeta och torkade svetten ur pannan. Ännu en befallning lämnade hans läppar:
?Hämta en häxa eller en trollkarl! Sedan kan du väcka Hennes majestät.