Lite korpulent, men gymnastiskt har duvan flugit upp till takåsen, där hon vilar med sin lätt korpulenta kropp, och ser ut över den sköna trädgården med fruktträd och rosenrabatter. Hon tror sig vara osynlig, men bryr sig inte, om någon tar ett fotografi då och då.

Så kuttrar hon - i ett nyklassicistiskt modus
med små kuttrande drillar i bestämda takter med betonade och obetonade stavelser. Fast inte just nu, när hon enbart förmedlar sina expessiva läten, ja du förstår, om du lyssnar ordentligt, vad fågeln tänker och känner, om tjuven, som snott hennes smycken och hennes duvbo i björken invid huset.

Men på takåsen kan hon harmoniera, och samtidigt tycka illa om de skränande måsarna, som bara äter, blir något tjockare av sill, som de fångat ur havet, och utslängda brödskalkar till föda av människors goda gärningar.

Om man bara blir av med måsskrän skulle livet varit mycket trevligare, tänkte ringduvan, som försöker hantera dinosauriefåglarna med lite ljusare läten för att inte ta illa vid sig. Värst vad de är usla på att lyssna, men om avsikten är en annan, blir det ett sådant väsen.