himlen hotfullt mörk

blixtar och dunder

människan hemsökt

av vädergudars blunder

stormen ryter vild och galen

träden hukar sig skrämt

i djupet gömmer sig valen

ett av naturens sjuka skämt

så liten människan ändå är

utlämnad på nåd och onåd

blixtar genom himlen skär

naturens vresiga dåd

när stormen väl dragit över

andas människan av lättnad

ej längre vara rädd behöver

marken är mättad

snart åter naturen grönska

stormen faller i glömska

till nästa oväder anländer

allt ligger i naturens händer