Takpannornas eviga duel
med horisonten;
glänsande stål
mot ett sprucket himlavalv

Glänsande oxidering
under ett sönderbränt ozonlager
förlagt bland minnen
invirat i mycelväven

Det är bara en fråga
innan visstiden tar slut
innan bindväven blånar
och allt brister

Det är en dorsal felställning
i själen,
en fråga om grader
oöverskådliga för människan

Låt mig bemåla problematiken
med min alldeles egna patetik
påhejad av tendenser
som aldrig går ur tiden

En skir grönblå ton
ligger som ett lock
över min öppna huvudskål
en resonanslåda öppen
för allmän beskådan

Ett gränslöst behov av tröst
naket uppvisat
för de
som saligt traverserar
den marinblå salen
med sina himmelska bränder

En atonal smekning
längst med ländryggen;
isande droppar av svett
likt feberdrömmar

Vändningen mellan bladen;
det gnisslande som förbrukar
den energin
som finns kvar

Det går tillbaka
till kärlekens spädhet
de mjuka händerna som kupar mitt ansikte
och transcenderar ensamheten