Det måste finnas ett syfte
en färg som står ut
mot tidens turkosa meningslöshet

beröringslöshetens skoningslösa prism
får ljuset att manipulera allt till oigenkännlighet
alla går sönder av taktil overksamhet tillslut
i alla fall jag

Men under mig är orostiderna glömda
ansikten som glödande kolvar
en pyrande hetta av ren etanol;
kemiska sammansättningar som får alla att smälta samman

Rösternas ohejdade skratt
handen som vilar på hennes axel
och glädjen i den delade blicken

Det finns inga fönster;
ingen utväg för den syntetiska glädjen
En tryckkokare av gränslöshet
som expanderar källarens rymd

Heltäckningsmattan hägrar med sin mycella karaktär
strån av minne som trampas ned
under de nattliga kavalkaderna

Jag hör allt med missunnsamma öron
tänker på fötternas närhet till det som är under mig
låter min blick sväva ut genom fönstret
pressar handen utmed lårets svarvning
blodet stannar av
da capo från gårdagen