Ju mer de tar i med effekter och animationer,
desto tommare och mer ihåligt blir det.

Jag vill se verkliga människor i
verkliga miljöer. Hus och gator.
Inte fantasilandskap skapat på skärm.
Alla dessa zombies och utomjordingar,
drakar, superhjältar, monster - ingenting
annat än pixlar på greenscreen, det vill säga
ingenting alls i en epilepsiframkallande karneval
byggd på luft och elektrosmog.

Säger du Marvel tar jag fram vedklyven.

Att vara skådespelare handlar inte om att vara snygg.
För den saken har vi fotomodeller.
Att vara skådespelare handlar om att gestalta.

Framförallt är jag trött på upplägget:
ungt blankt tomt tvålnylle i rädda världen-huvudroll.
Ett ansikte renons på livserfarenhet som regisserats
att se djupsinnigt ut i motljus.

Remakes, sequels och prequels.
Repeterade koncept, inte sällan
noga planerade efter samtida
Woke-mallar. Vara till lags.
Behandla publiken som
dagisbarn.

Filmer av idag ser ut som produktioner.
Uppfläskade reklamfilmer. Artificiella vacuum.
Marknadsföringskampanjer från löpande bandet-fabriken.
Dödfött förutsägbara manuskript. Karaktärer som talar till
varandra i korta klatschiga avhuggna oneliners.

Tacka vet jag sjuttiotalet.
Då när filmen var en levande konstart.
Då när AI inte fanns.

Rocky
Taxi Driver
Hard Times
Mean Streets
The Deerhunter
Apocalypse Now
The French Connection
The Godfather
Gökboet
Alien
Jaws