Det var på den tiden då stadens marknad
var en begivenhet av rang. Dagarna var
visserligen fyllda av höstrugg och glansvåta
lövmattor, men folkströmmen sinade inte.

Storögt skådade barnen allehanda ting
bland marknadsstånden. Ryckte ivrigt sin mor
eller far i armen. Pekade uppspelta med ett
vantbeklätt finger mot något som lockade.
Kringlor, brända mandlar, lyckopåsar.

Om än ingen snö fallit, befarades den kommande
vintern bli den mest nederbördsrika på länge i den lilla
staden. Allt enligt bondepraktikan. Fast inledningen
skulle bli bister. I flera hem oroade man sig för att det
som kunde ställas fram på julbordet detta år inte skulle
vara mycket att se fram emot. Kanske var det några
av dessa stackare som nu håglöst och tomhänta sökte
lite värme från järngrytornas värmande eld.

En som besökt höstmarknaden i alla år tyckte att
denna gång, som var den 25:e i ordningen, kändes
speciell. Detta torg som hon Signe Violet Antonsson
älskade över allt annat. Från konstpausfontänen i
österled omgiven av två pampiga silverlindar tvärs över
till lusthuset och den gröngulmålade telepagoden med
Rikstelefon skrivet i gammal snirkelstil. Däremellan
fanns gott med plats för olika tillställningar. Och denna
gång var marknaden åter på allas läppar. Knallar från när
och fjärran hade fyllt varje ledig meter. Plånböcker i
äkta skinn trängdes med handväskor, keramik, bakverk,
byggsatser, leksaker, pussel och hantverk av det mest
skiftande slag.

Klockan 12 på fredagen hade ruljansen satts igång. Men
till Signes och väninnan Hulda Mårtenssons bestörning
syntes inte positivhalaren alls synts till. Trots att klockan
slagit sex och kommersen så här första dagen brukade
sluta vid 19.00, konstaterade Signe att hans givna plats
framför AK:s Fruktbod var tom.

– Giovanni, har inte kommit. Han med sitt kära positiv
och sitt alltid lika hjärtliga skratt är synonymt med hela
marknadsidén. Att fylla ut mänskors vardag med lite
ljus och hopp.
– Än har inte sista ljuset blåsts ut. Vi har ju en ny
marknadsdag i morgon. Han kanske dyker upp,
resonerade Hulda.
– Men detta är ju ett jubileumsår. Och i ur och skur har
han haft sitt positiv och godis- och lyckobrevsstånd,
svarade Signe indignerat.
– Något ligger i görningen. Brukar känna såna saker,
sa Hulda med lite förväntan i rösten.
– Det får vi allt si, sa Signe medan de sakta lämnade platsen.

Plötsligt ljuder fabriksvisslan, den som varit tyst sedan
företaget gick i konkurs för en tid sedan. Människor
stannar upp, fryser liksom till mitt i rörelsen. Frågande ser
de på varandra. Samtidigt hörs det efterlängtade ljudet
av positivets glada toner. Äntligen står Giovanni på
sin vanliga plats. Skrattande börjar han dela ut
lyckobreven utan att denna gång ta betalt för dem. En
liten flicka räcker ett till sin far för läsning. Han spricker
upp i ett stort leende, lyfter upp dottern i famnen och
valsar runt i cirklar.

Om Giovanni visste de egentligen inte mycket. Alltid har
de tänkt att han är en fattig vagabond som får ihop till
brödfödan genom att veva sitt positiv på marknader som
denna. I själva verket har han gott om pengar, men trivs
med att ibland luffa runt på vägarna och sprida lite glädje.
Denna gång står det samma sak på alla lyckobrev som han
frikostigt delar ut.

Fabriken för komponenttillverkning är räddad. Alla tidigare
anställda välkomnas tillbaka till arbetet redan på måndag.
Och en liten bonus betalas ut innan jul.