Teglet svartnar och tiden flyr. Varelsen, den som förföljt mig sedan barnsben, talar till mig; mitt namn rullar över dess tungspets. Jag lutar mig över räcket, skriker med gråten fast i halsgropen och kletar färg på väggarna.

Jag ser havet framför mig:
havet, det som är så vackert,
sänker skepp i horisonten
och sörjer i tystnad.

Jag ser skolgården framför mig:
skolgården, den som är så dyster,
tillintetgör min själsliga blick
och framkallar rädsla.

Teglet svartnar och tiden flyr. Sorgen, den som växer inom mig, får mig att minnas, får mig att leva. Varelsen vandrar inte vid min sida längre, men dess skugga vilar bakom pannbenet. Det måste jag, mot min vilja, vänja mig vid.