jag har ännu inte vant mig

vid väggarna klädda med cd
eller vad som helst

vid känslan att ligga skivad upplagd på fat
på en brits under spotlights
vid ljudet skrapande
i ett kaklat
rum

vid tanken på att öppna min hjärna

hälla ut de där försiktigt i bomull inlindade
under tidningshögarna undanstoppade
de där tankarna som jag lagt bakom spisen, kylskåpet, soffan
alla de där
som

jag vet att jag börjar gråta
när du frågar mig hur jag klarar det

och det är så dumt

det är så dumt för såklart klarar jag mig
det här är väl ingenting det är så här
ibland
och allt blir bra allt blir bra
snart kan jag titta dig i ögonen igen och le utan tårar
men du får inte

var rädd om skatterna när du lindar av tidningspappret och bomullen
de tål inte att tappas i golvet
de spricker sönder och jag vet inte vart jag ska gå då

så jag håller ihop
ett tag

för det går ju alltid över
och är väl inget att prata om inget alls att prata om
det är bara jag som är lite dum
jag klarar mig


men jag vänjer mig försiktigt vid tanken

kanske är det dags igen att beställa tid