Ska man svara med statistik?
Ålder, civilstånd, yrke, adress, inkomst, titlar?

Ska man svara med intressen?

Ska man lägga ut sitt privatliv i detalj?

Ska man lämna en fullständig anamnes?

Ska man svara med oförargliga personliga ting,
såsom favoriträtt och musiksmak?

Ska man berätta om sina politiska åsikter?

Ska man berätta om sin religiösa eller filosofiska övertygelse?

Ska man räkna upp sina bättre egenskaper?
Ska man räkna upp sina sämre egenskaper?

Kan en människa någonsin nå en hundraprocentig självinsikt? Vet man vad man skulle göra i alla tänkbara och
otänkbara situationer?

Kan man skala bort alla sina illusioner, självbedrägerier, överdrifter, livslögner?

Vem är du.
Frågan är för allmänt ställd för att kunna besvaras.
Fråga hellre om vem jag är i det specifika avseendet.

Inför opreciserade frågor av det slaget gör man en snabbanalys. Vad är det den här individen, i den här situationen och i den här miljön, är ute efter med sin
högst relativa fråga?

Precision är vackert. När tanken blir klarlagd.
När orden har ärende, riktning, sakkunskap.
När orden används rätt och i rätt betydelse.

Att slarva med språket är inte vackert.
Bland det värsta som finns är eufemismer.
Att krångla till det i onödan. Att sväva på målet.
Ett ålderdomshem är fortfarande ett ålderdomshem,
även om man kallar det servicebostad.
En städerska är fortfarande en städerska, även om man kallar henne sanitetstekniker eller golvkosmetolog.
Det svamlarna och de politiskt korrekta velpottorna inte hajat är att själva företeelsen inte förändras bara för att man ger den nytt namn.
Eufemismer kan också användas som rökridå.
Som ett sätt att ljuga, att fly en fråga.
Makten, vilken den nu är, gör detta på daglig basis.
För att undslippa ansvar. Eller av konflikträdsla.
Kalla en spade för en spade.

Managementfloskler och ytliga svengelska importerade uttryck betraktar jag som en ohyra, som en språkets smittohärd. Ett språk för mellanchefer och bankpersonal som vill verka finare än vad de är.

Gullighetsinfekterat barnspråk betraktar jag som
språklig diabetes. Folk som säger "naaw" eller "bästis" får mig att ta fram öronpropparna.
Mellanstadieelever är förstås ursäktade.

Till sist.
Vägrar använda ordet "hen".
Åtminstone inte utan citattecken.
Ordet är en plantering, först använd av genusdoktrinens rättrogna lärjungar och nu av i stort sett de flesta.
Vilket kan bero på fyra saker:
1. Genusdoktrinär övertygelse, det vill säga kön är bara en social konstruktion.
2. Inställsamhet. En vilja att ligga rätt i opinionen.
3. Lathet. Man orkar inte använda ordet vederbörande.
Eller så tycker man att det tar för lång tid med honom eller henne.
4. Okunskap. Man känner inte till ordet vederbörande.