dagen som en droppe vätecyanid på tungan. makabra, vanställda monument av lidandet omger mig, Lars Noréns patologiska fallosar som reser sig mot en svavelgul himmel och ejakulerar naket, vitglödgat lidande över staden, Andreas Lundbergs, ”Storm i den pelare som bär”; lidandets orgastiska utlevelse, den avgrundsdjupa depressionen med tillhörande ECT-behandlingar; ett organ avskuret från resten av människokroppen, förblöder på en kall metallbricka på Sahlgrenska i Gbg,  allt detta som magnetiska, hypnotiska monument av lidandet, och jag lägger mig på golvet, under allt detta som skyddad från solljusets frätande aura, en filt av mörker, en tröstande filt av lidande och smärta, ja jag kan inte läsa om de som är lyckliga, lidandet är en katedral av mänskliga kvarlevor, av köttslamsor som ruttnar i vinden ansatta av ivriga flugsvärmar, fåglar som drar upp röda , stinkande trådar av kött ur katedralens tak, och ovanför alltsammans, en svavelgul sky som är försjunken i sig själv, tung av kemikalier och rök. och Lars Noréns säd faller i sjok över de rykande leråkrarna i Skåne,