Jag blundar.
Men existerar inte.
Jag ser.
Men mörkret sträcker ut sin hand.
Du var den vackraste.
Av dem alla.
Som nyutslagen diamant du glittrande magnolia.
Mina tårars regn hjälpte dig att hålla dig kvar lite längre.
Tills de gyllene vingar lyfte dig upp mot stjärnhimlen.
Världen fortsätter leva.
Sägs det.
Vad vet jag.
För mig går livets färger i gråskala.
Försöker ta mig upp ur sorgens kvicksand.
Men mamma.
Du ska veta. Att även när magnolians kronblad vissnat.
Jag ännu kan höra din röst.
Jag ännu kan le åt våra minnen.
Jag ännu känner all den kärlek du gav mig.
Du fanns hos mig som om du var mina hjärtslag.
Nu andas jag dina andetag.
Tillsammans var vi som jade och ametist.
Du var som den vackraste gröna sommaräng och jag ett lila hav.
Men jag behöver dig.
Vill inte känna mig avstängd.
Har varit det så länge nu.
Vill öppna upp mig.
Så som du.
Jag får bära dina kronblad nu.
Jag får glittra som nyutslagen diamant.
Jag får vara dina vingar.
Men magnolian kommer för evigt blomstra inom mig.
Idag är det din dag.
Alla dagar är din dag.
Mina tankar går till dig.
Jag önskar jag kunde krama om dig.
Om bara en sista gång.
Men det är för sent.
Älskade älskade mamma.
Även magnolian gråter nu.