När man närmar sig 70 och man tror sig ha sett och hört det man velat se och höra och tror sig ha upplevt det man velat uppleva så är det väl bara att sätta sig ner och vänta på slutet.

I helvete heller.

Jag ska springa tills jag inte kan springa längre och jag ska sätta upp ett mål för springningen så länge jag känner lusten att göra det.

Om en vecka går halvmaran i Helsingfors. Det är rekordmånga anmälda. Det här loppet började 1981, samma år jag träffade min kommande hustru. Men jag har sprungit det tre gånger tidigare.

Det är en fin bana med 30 % stadsmiljö och resten en sträckning längs med havet och de lyxiga ambassadbyggnaderna på några öar.

Nu i år har jag tränat i snitt 2,5 gånger i veckan. Spänsten är inte densamma som för 22 år sen då jag började med maror.

Snabbheten har fått ge plats för tålamod ! Ja faktiskt !

Att runda en krök och se en lång raksträcka framför sig på flera kilometer kräver idag tålamodet att kunna tänka sig slutet av rakan UTAN att öka farten utan bara söka beta av steg för steg och kanske rent av kunna njuta lite av naturen.

Den förmågan har jag fått lov att öva upp med åren för att stå ut med fartsänkningen. Det är en förlust och sorg att inte få benen att springa så fort man önskar. Det är "gammen", sa pappa. Ålderdomen.

Jag ska nu ge mig ut på den troligtvis sista träningsrundan innan maran. Det är 14 grader och en begynnande sol på himlen. Begynnande ! Hahaha ! Solen är ju där hela tiden. Det är bara lite moln i vägen då och då.

Att springa är en filosofi.

Egentligen utan att veta varifrån den kommer, vad dess mening är och hur det kom sig att just jag blev en lärjunge.

Nu känner jag mig lätt nedstämd.

Vill inte se målet.

Men bara njuta.