Satiriskt skådespel om riddare, ordnar och elefanter.

Daniel får ny titel av danska kungen – så ska prinsen tilltalas nu (msn.com)

En gång i en fjärran by, långt bortom horisonten, fanns en bonde vid namn Daniel. Han var en enkel man, van vid att plöja åkrar och mjölka kor. Men en dag hände något som skulle förändra hans liv för alltid.

Det var en solig måndag när kung Carl XVI Gustaf, drottning Silvia och kronprinsessan Victoria kom ridande på sina elefanter. De bar stolta sina ordnar – Elefantorden och Serafimerordern – som om de vore de mest värdefulla skatter i världen.

Daniel stod där med gapande mun och stirrade på den mäktiga synen. Han hade aldrig sett något liknande. Kungens elefant hade en krona på huvudet och drottningens elefant bar en diadem. Kronprinsessans elefant hade till och med en liten tiara.

“Vad är det här?” frågade Daniel förvirrat. “Varför har elefanterna ordnar?”

Majoren, som stod bredvid honom, log hemlighetsfullt. “Det är en gammal tradition,” sa han. “Elefanterna är våra beskyddare. De bär ordnarna för att visa sin lojalitet.”

“Men vad betyder orden?” undrade Daniel.

Majoren ryckte på axlarna. “Det är en komplicerad historia,” sa han. “Men i grund och botten handlar det om att elefanterna måste bestiga Kepekaisen ända upp till Venusberg. Där ser de den serafimblå himlen och får sin styrka. Sedan sjunker de ner igen när de behöver den.”

Daniel tittade på majoren med förundran. “Så elefanterna går på Viagra?” frågade han.

Majoren skrattade. “Inte riktigt,” sa han. “Men det är en liknande princip.”

Daniel nickade och tittade på elefanterna. “Och vad har det med mig att göra?”

Majoren log. “Du är nu en riddare av Elefantorden,” sa han. “Det är din uppgift att följa elefanterna till Venusberg och se den serafimblå himlen.”

Daniel tittade på majoren med förvåning. “Men jag är ju bara en bonde!” sa han.

Majoren skrattade igen. “Det spelar ingen roll,” sa han. “Elefanterna har utsett dig till deras beskyddare. Du är nu en del av deras ordenssällskap.”

Daniel kände sig hedrad och stolt. Han klev upp på sin egen elefant och red iväg mot horisonten. Han visste inte vad som väntade honom på Venusberg, men han var redo att ta sig an sitt nya uppdrag.

Och så red Daniel, den nyblivna riddaren, iväg mot äventyret. Elefanten hade ingen kedja, men den bar stolt sin krona. Och när de nådde Venusberg, såg de den serafimblå himlen och kände styrkan strömma genom sina kroppar.

Så nästa gång du ser en bonde på en elefant, tänk på Daniel och hans äventyr. För i en värld där elefanter går på Viagra och berg bestigs av beskyddare, kan allt hända – även i Chang May där elefanterna kanske inte kan bestiga berg, men där frisören alltid har en vass fiskkniv redo.

Och så var det sagt, i den satiriska byn långt bortom horisonten.***