Står utanför dörren till mitt föräldrahem. Håller det solkiga nyckelbandet i handen. Det som likt en stafettpinne vandrat runt bland oss syskon några dagar. Vi har inte haft tid att vara här tillsammans för att rensa. Vi har alla flyttat långt, långt ifrån den här platsen. Tillryggalagt ett säkerhetsavstånd till kärnreaktorn som utgått härifrån. Nu har den slocknat. Vad innebär det? Vem är vi nu? Vem är jag nu?

Jag ser på dörren. Den är smutsig. Det är som en mörk rand längst kanterna, som att skiten pressats ut där inifrån. Handtaget till dörren är svart av smuts. Jag har preppat med plasthandskar redan när jag tog emot det äckliga nyckelbandet. Jag tar ett djupt andetag och håller andan en stund. Gör mig redo. Sticker nycken i låset, vrider om, trycker ner handtaget. Andas ut och öppnar dörren. Stanken som slår emot mig får det att vända sig i magen på mig. Jag får kväljningar. Hjärtat börjar klappa okontrollerat. Paniken dunkar i bröstet. Jag klarar inte detta! Låt mig slippa! Skärp dig säger jag till mig själv, börjar andas genom munnen och kliver in.

Det är så skitigt. Smuts, smuts, smuts överallt. Ingrott, i lager. I den här lägenheten finns en hinna av smuts över varenda sak. Över golv, socklar, väggar, strömbrytare, dörrar, karmar. Men det måste väl ha blivit värre sen sist? Det är några år sen jag var här. Det kan väl inte alltid varit så här illa? Jag behåller skorna på och går in i köket. Grått ljus faller in i burspråket över bordet. Det går nästan inte att se något genom de skitiga rutorna. Ett fönster är öppet. Frisk luft strömmar in. De fluffiga gardinerna i cericerosa chintz har mörknat genom åren. Hur länge har de suttit uppe? Minst 10 år i alla fall. Ser mamma framför mig när hon stolt visar upp dem. Hon hade sett ett tips i en tidning på hur man hänger dem. Hennes älsklingsfärg, det hade varit rea på Ellos och hon hade klätt in stolsitsarna i samma tyg. Förflyttas bakåt i tiden. Barnen är små, den gången, de klänger på mig, de vill inte vara här. Deras pappa hade passande nog fått förhinder att följa med. Storkusinerna likaså. Men vi syskon är på plats. Pliktskyldigt ska vi fira, vad det nu är. Det luktar gott av maten från spisen. Min blick vandrar oroligt över dukningen och får min misstanke bekräftad. Tydliga spår av matrester på besticken. Tallrikar och glas har som en oljig hinna över sig. Resolut samlar ihop allt och bär till diskbänken. Biter ihop för vad som komma skall. Det finns inget sätt att linda in det. När hon frågar säger jag att det inte är riktigt rent. Att jag bara ska diska om. Och så sätter det igång. En flod av ilska och bitterhet väller ur henne:

- Så fruktansvärt för dig att behöva komma hit. När det är så skitigt här, när du tycker vi är så äckliga. När du hatar oss så mycket. Åh, vad du lider av att vara här. Som du skäms för oss. Du tycker vi är skit, eller hur, säg som det är. Vi är ingenting värda för dig. Du som har blivit så fin att att du inte kan nedlåta dig att ta i våra saker. Ingen annan som kommer hit tycker som du, bara så du vet. Det är du som alltid varit så fisförnäm och tycker att du är bättre än alla andra. Du är en sån pedant och städar hela dagarna. Det är helt sjukt, att va så äckelmagad som du. Hur klarar du dig i världen när du har den störningen. För om inte den här städningen duger för dig då måste det ju vara nåt fel på dig. Du måste ju va sjuk på nåt sätt. Eller så vill du bara vara jävig mot mig. Ingenting jag gör duger ju för dig. Det har det ju aldrig gjort. Du vill ju att jag dör, så jag kan ju lika gärna ta livet av mig på en gång.

Det går om och om igen. Hon går en sväng i lägenheten och klagar högljutt inför de andra medan jag diskar, torkar och dukar. Ingen säger nåt. Sväljer och sväljer min ilska. Det är ingen idé att säga emot henne. Nästa gång hon kommer in i köket säger jag lugnt och stilla:
-Ok. Är du klar nu? För då kan vi kan äta. Annars måste jag gå.
Jag möter inte hennes blick. Har så fullt upp med att hålla ihop mig, och barnen känner in mig och gnäller och gråter. Hennes ansikte slår om på en sekund inför hotet att vi ska gå. Hon sätter igång med att kvittra om gardinerna igen och försöker gulla med ungarna som trycker sig emot mig. Hennes omsorg som inte togs emot sitter i de där gardinerna. Och nu ska de slängas.

Jag tittar på pappas plats vid bordet. Stolen är lite utdragen, som om han bara gått iväg en stund. Mitt hjärta fladdrar till av igenkännande glädje ett ögonblick. Det är som att jag kan höra hans djupa brummande andetag. Som att hans blick en stund är närvarande. Men så ser jag: inga korsord, ingen kaffemugg finns där som det brukade. I stället är bordet belamrat med papper. Syskonen har lagt fram allt som behöver gås igenom innan det slängs. En uppgift att ta tag i. En startpunkt. Jag sätter igång. Och redan har jag vant mig vid stanken.