fristen gick ut, och så stod vi då där
men ångest i hjärtat och brusten själ
med mordiska tankar och blodad tand
vilsna i mörkret och utan land

gatlyktans sken var knappast nog
och spriten kunde inte rena vårt blod
känslor kunde inte låsas inne
och vi blev aldrig kvitt våra minnen

med spirande hopp och medvetna val
stal vi och skänkte och tog och gav
men berått mod var vår enda ädelhet
och söt-sur sarkasm vår enda kvickhet

rättvisa skipade vi med blankt stål
och brände avskummen på bål
vilket också var vår givna rätt
den enda gudagåvan till människors ätt

men rättvisans mantel på människan hängd
med ögonen öppna men hjärtat stängt
kunde, skulle, ville aldrig sluta väl
trots vår \'klara tanke\' och vår \'rena själ\'

så manteln förvandlades, och rätt blev fel
och vår vandring blev vriden och skev
i gatlyktors sken gick vi med skammen
vår herden har inget till övers för lammen