frågan är åter bringad
av tomma vindar förd
den ligger tung i luften
som bär dess vitnessbörd
dagarna passerar lätt,
obemärkta, förbi
och växer samman
till en komisk tragedi
frånvänd, vidrig evighet
av blytung slöja höljd
som fager aska, spriden,
från avgrundens högsta höjd
plågad narr ur vaken dröm
och förbannad listig häxa
hamrar och slår split
lär varandra en läxa
hederns strålglans blänker
på kungens bleka hud
medans prästen smider ränker
och överger sin gud