Jag vill så gärna skriva en sonett,
ett ljuvt poem som roar samt behagar
men redan här vill jag ge upp och klagar
för det är ta mig fanken inte lätt!

I andra strofen måste det bli rätt
och rimmen måste följa samma lagar.
Jag suckar till och sätter dit ett "hagar"
i ren blasé. Vad var väl det för sätt?

Nu ger jag upp. Jag blåser till reträtt!
Men då - med ens - så har jag plötsligt sett:
Det kvarstår endast ynka tre små verser.

Det är ej mer än ett plus ett plus ett.
Så jag tar sats och slutför min "sonett",
ett eldprov, hittills värst av diktens pärser.