En vecka mitt i sommaren buntar man ihop
väldigt många andra barn
som inte heller hör hemma, varken här eller där.
Det är egentligen något väldigt fint.

Tanken var, iallafall den första tanken,
att samla ihop det som kanske var skärvor.
Barn som halkat mellan sömmarna,
mellan kontinenter som inte hängde ihop
som de skulle alltid.

De barn som inte fick det barn behöver
när mammor och pappor gör saker
som liksom Gud vill.

Det var nog det fina i tanken som gjorde
min vrede så bred. jag tror inte det finns mått
långt nog att mäta den med.

En vecka om året kan jag prata om hembiträdet
som bodde på bakgården, i vår trädgården.

En trädgård med ananas, papaya och cocospalmer.
Våra vilda schäfrar släpptes ut ur kojan om natten
för att bita i benen på de eventella förbrytare som,
om de hade stege,
skulle kunnat ta sig över muren och
glasskärvorna
in till oss.

En vecka kan jag prata om nästan vad som helst.
slipper mötas av konstigt blick som säger
jag skall inte tro att jag är speciell på något sätt.

En vecka om året kontras det bara
av något lejon eller någon indian
med dödligt gift i pilarna. Jag njuter
och tror knappt att det är sant.

Jag får säga att mango är min favoritfrukt
och vi skrattar åt jordgubbar och pinsam glädje
över någon stel kiwi i ICA-butiken.

Efter några år blir jag några år äldre. Det är då
något konstigt händer. Med mig eller runt omkring.
Det kan jag inte avgöra. Jag står i tältöppningen.
Det skall börjas. Mötet. Sjungande barn,
tonåringar och vuxna.

Det kommer att bli ett långt möte. Det kommer
att bli heligt och en hel del gråt.
Fast först skall vi skratta och vara glada.
Vi som är Guds barn. För det är vi väl? Allihopa!

Jag fladdrar mer än tältduken. Flimmer.
Jag skall inte gå in, tänker jag, jag behöver inte göra det.
Men jag vågar inte gå ut heller. Fastnar i dörren.
Till slut får någon fatt i mig.

Jag kommer faktiskt inte ihåg vem det var.

Däremot kommer jag håg läkaren på mottagningen.
Hon är sur för att vi tar upp hennes tid såhär sent,
med något så oviktigt som att
den här tjejen andades väldigt konstigt
väldigt länge men nu andas hon bra igen.
Ja, jag förstår henne.
Absolut.

En dag möter jag en norska på väg mot matsalen.
När jag säger vad jag heter stannar hon upp
och tittar förväntansfullt på mig.
Men, är du släkt på något sätt med hon där
missionären som skrev den där boken
om döden och livet.

Ja, säger jag, hon är min mamma.
Norskan ler med ögonen och hasplar fram en fråga
om hur det hela har gått.
Hon ser ut som om det är spännande att prata
med mig. Jag vet inte vad jag skall göra.
Man svarar på frågor, så mycket förstår jag ju.

Jo, hon är död, svarar jag. Hon dog i våras.

Jag säger det inte för att vara dum, det gör jag
verkligen inte. Sådant har jag gjort förut,
för att ge igen lite, men den här gången är det bara
att jag inte har så mycket annat att säga.

Norskan blir generad och ber om ursäkt.
Jag tycker synd om henne som nu vänder bort ansiktet.
Jag säger: det är ju inte hon som tagit död på mamma.
Det är inte hennes fel.

Mamma skulle inte ha varit mindre död
för att hon inte frågat. Hon vet inte riktigt vart
hon skall titta. Vi sätter oss inte tillsammans
i matsalen.

Jag tröster mig med barnen från Syd Amerika.
Jag vill också komma därfrån! De har något i blodet,
något rytmiskt, passionerat. De håller ihop
och spelar panflöjt och konstig liten gitarr.

Musiken, den nästan hakar fast innanför kläderna.
Kan inte komma loss. Det känns hemskt
att känna så. Jag känner mig som Judas.
Som säljer själen för en panflöjt.

Jag låtsas inte om det och skriver en sång
som vi skall sjunga för alla de andra.
När vi gör det sen, för flera hundra andra barn,
då är jag nästan, nästan från Syd Amerika.

Jag hoppas att pulsen skall smitta av sig
och leva vidare i mig när jag åker hem till ön.
Det gjorde den aldrig.

När jag är gammal nog blir jag ledare.
Jag sitter längst bak i tältet
för att se om det fladdrar eller kräks någonstans.
Det är ganska otroligt att jag fortfarande
får vara med.

Jag står inte med i ringen av ledare. Jag sitter brevid
och låter hjärtat hamra så mycket det vill.

Så säger de plötsligt något om att det är Gud
som skall stå i centrum,
annars behöver man inte komma hit.

Där når jag bristningsgränsen. Det är inte alls så,
protesterar jag. Gud är överallt. Även i helt andra trakter
än här. Man får springa hur långt bort som helst.

Man får kräkas om man vill, säger jag. Jag säger
något om barn, fina tankar om skärvor och krockar.
Om hem och om längtan och antagligen
lite till som jag inte kommer ihåg nu.

Det är inte det som skall sägas, det är helt uppenbart.
Det är viktigt, säger jag, men sen säger jag inte
så mycket mer om varför.

Det är inte heller någon som frågar.
Bara hur jag har det med Jesus.
Tack bra! svarar jag. Jaha...
Jag är van att gå själv på gräsmattor
så det gör mig inte så mycket.

En kväll när det krockats åt alla håll
hamnar ledarringen runt några barn
från Bangladesh. De kan inte vända sig
någonstans.

När jag får veta vad som skett bakom tältet
söker jag upp en av dem.
Jag vill ge honom lite märg och skydd.
Jag andas lugnt för att lugna ner mig själv.
Måste ta det försiktigt, det vet jag.

När jag lägger handen på hans axel känner jag
i hans kropp
att det redan är för sent.

På kvällen får de ställa sig och be om förlåtelse.
Till Gud och alla andra. Det skriker i mig.

Det är inte så jag ser det, konstaterar jag.
Jag märker att jag talar till fel person.
Armen som lagts på min arm dras hastigt undan.

Jag är på andra sidan. Nu är det inte panflöjt längre,
det är toner från Fan själv. Antagligen är det så
det uplevs, det är så jag tolkar det.
Jag talar konstiga bokstäver i kombination.

Det var inte första gången för mig. Det är inte mig
jag är arg över. Att lämna de utlämnade barnen
är något man inte får göra. Det var det som hände.

Jag ville säga att självaste Gud
har talat till mig, men det skamgreppet ville sig inte
i min mun.

Det var ju därför vi skulle träffas. För att läka det sårade
som kanske hade blivit. För att betala tillbaka
om det fanns skuld någonstans. Hunger.
Det var själva tanken bakom.

Förlåt, vill jag säga
till någon som skulle behöva höra det,
vi vet uppenbarligen inte vad vi håller på med.