Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Rått delar jag på ansiktets lögncentral, brutalt belyses hjärnan i ett sista ord. När den domnat efter slutförd text letar den sig fram mot sanningsljuset!


Brutala bett

Jag har träffat mig själv bara en gång Det höll på att utplåna oss båda Ingen sårade som hon dess skarpa kanter skar in med spår av bett Vi hann nästan inte existera för varandra Endast orden band ihop oss Svarar tystnaden när du skriver är det inte jag som är borta bara hon


Fri vers av Connie
Läst 637 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2007-07-01 17:14



Bookmark and Share

  Lavinia Röd
Det här är starkt! Men jag funderar över om berättarjaget träffade hela sig själv eller bara domaren? Applåderar och sparar!
2010-05-11

  Inkarasilas
Självkännedom, förneka jaget, aaaah och för den delen din tavla blåste bort hjärnan på mig, klart Slut.
2007-12-17

  aol
starka rader om ditt eget djup grep tag i mej
2007-11-17

  Mikael Lövkvist
En stark läsupplevelse, jag känner av sorg och mod då jag läser denna. Dina bilder är också helt fantastiska.
2007-07-23

  Bjarne Nordbö
Tror inte du kan vara tyst, till och med i tystnaden måste du höras. Här har du funnit en vacker ton du spelar på.
2007-07-14

  Måna N. Berger
Mig själv är den sista jag skulle vilja möta, illusionernas död! Vässad dikt!
2007-07-02
  > Nästa text
< Föregående

Connie
Connie