– Vänta nu, bromsar Calvin, fortsätter handlingen med ett möte mellan Jesus och en rik man?
– Som ställer frågor om evigheten och tycker Jesus ställer orimliga krav och går bedrövad därifrån ja.
– Du driver med mig?
– Verkligen inte, driver du med mig?
– Nej, jag hade ingen aning. Jag bara återgav en märklig dröm. Jag har inte läst Bibeln sedan söndagsskolan.
– Då måste vi leta upp en Bibel direkt efter lunchen och läsa berättelsen tillsammans. Det ska bli mycket intressant.
Calvin finner öppningen att förlänga samtalet även efter lunchen som mycket tilltalande.
– Jag äger inte ens en Bibel, men det ligger en bokaffär tvärs över gatan. Jag bor tjugo minuters promenadväg härifrån. Vi kan väl läsa berättelsen över en kopp kaffe hemma hos mig.
– Med stort nöje, min bäste Calvin, men hur kan en reformator leva utan svärd?
– Va?
– Ja, utan någon Bibel i sin ägo?

Calvin är tvungen att fundera ett tag på hur han ska formulera sig och när han sätter igång hör han att han låter ovanligt förargad.
– Hur konstigt det än kan låta så handlar det faktiskt om vördnad för Gud. När jag hör Bibelns representanter på TV, det må vara gudstjänster eller debatter eller dokumentärer får jag alltid samma krypande känsla; de pratar inte om den Gud jag upplevt. Något är fel. Bibelns Gud verkar alldeles för småaktig och fyrkantig och nedlåtande och dömande och dumförklarande... Han lägger ifrån sig besticken och tar ett fast tag om bordsskivan.
– Jag hade faktiskt flera stycken Biblar tidigare, arvegods och sådant som delats ut i skolan och i lumpen, men när jag flyttade för några år sedan hade jag just sett en debattserie med representanter från flera olika religioner och frikyrkopastorn som var med hade gjort mig så upprörd att jag slängde varenda Bibel jag ägde i samband med flytten.
Luther lyssnar väldigt muntert till den engagerade utläggningen och när Calvin betonar ”slängde” brister han ut i ett hjärtligt skratt.
– Jag gillar din inställning!
Calvin är för upprörd för att smittas av skrattet, men han börjar verkligen tycka om denne Luther.
– Berätta om den Gud som du har upplevt, fortsätter Luther.

Calvin tar upp besticken igen och tuggar i sig lite av kycklingen medan han funderar.
– Gud är oändligt god och oändligt kärleksfull, fortsätter han efter en stund. Oftast när han pratar om sin gudstro brukar han formulera sig i formen ”jag tror” men det här samtalet är helt olikt alla andra samtal. Allt gott vi kan se och uppleva är återspeglingar av Guds väsen. Allt ont vi upplever har sin grund i att Gud är oönskad och borthunsad från människornas imperium. Ändå älskar han oss oändligt och försöker engagera sig i hur vi väljer att leva våra liv och hur vi relaterar till våra medmänniskor. Han gråter med oss när vi gråter och skrattar med oss när vi skrattar. Han vet att vi är människor. Det blev inget fel i processen. Vi var inte tänkta att bli robotar eller änglar eller gudar. Vi skapades till människor. Människor är bristfälliga och det är mänskligt att fela... Och det är gudomligt att förlåta... Hänger du med Luther?
– Calvin, min broder. Det var en synnerligen god predikan. Tugga i dig det sista så betalar jag för oss båda. Du behöver ett svärd.