En klunk vin och lite självömkan

i en alldeles för stor värld

för att någon ska orka bry sig

Jag blåser bort mina drömmar

som dunet från en maskrosblomma

Fnyser åt min spegelbild

Tar en klunk till

för att lossa skorpan från såret

som börjat klia

Kryddar tillvaron med fantasier

småler tills verkligheten larmar

glaset gapar tomt