Tankarna sprakar sakta och marken
skakar till elementens remi

Mörk må drömmen vara, men mörkret
är vackert när regnet tragiskt
klöser i mani

Himmelen spricker upp och molnen
brinner sakta till solnedgångens
blod röda horisont

När sinnen skingras till krossat glas och
filosofi då rötterna frustar
av skogens-lungors
fantasi

Då känner jag kraften i jordens magi

Som den lysande stjärnan tänder den mitt blod

Ty de eviga ljuset brinner starkt i min själ

Ty mitt inre mörker är så vackert om jag sår ett frö
med kärlek och vattnar det nya perspektiv

Då växer min skog och rötterna frodas och bildar en knut
av styrka i min stjärnhimmels fantasi

Sammhörigheten med jordens magi