Intill mina fötter reser sig den höga platån där vägen tycks försvinna upp bland molnen. På väg upp försöker myggen förvandla mitt ansikte till ett månlandskap och jag börjar nästan ångra mitt tilltag.

Min hud lyser ilsket rött och T-shirten är inte längre vit, shortsen har fått flera revor, kängorna har sett sin glans dagar. Remmen från ryggsäcken skär in i axlarna. Dagens hetta klibbar som en blöt handduk mot min hud.

Vägen är snårig och långt där uppe skymtar jag sockervadds moln. Fjärilar skimrar som av balklänningstyg, dansande till ljudet från ett vattenfall. Likt en klyfta skär det rätt igenom vegetationen och bildar här och var små dammar.

När jag äntrar bergets skarpa krön breder urskogen ut sig så långt ögat kan nå, en taggig silhuett effektfullt inramad av de vita kalkstensformationerna. Träden står som en tät mur på båda sidor medan växtligheten strävar upp mot ljuset.

Jag känner hur den mystiska djungeln omsluter mig, ett obeskrivligt skådespel. Uppe i träden väsnas fåglarna. Myrorna kilar över mina kängor. Den allra sista biten av stigen är smal och vindlar sig uppåt längs ett vattendrag.

Till slut når jag den sista utposten där en otrolig syn möter mig. Jag skymtar skogen som klumpar av grön tvättsvamp likt ett modelljärnvägslandskap. Och som utlagda spegelglas slingrar sig flodens deltasystem sig som en orm in i paradiset.