I begynelsen hittade folk sina egna stigar och utforska skogen runtomkring.
Man kunde vandra ensam i år och komma tillbaka som en vis människa. Man hade en visdom om livet.

Men nu har vi byggt en autobahn genom livets snåriga skogar.
180 km/h utan möjlighet att se något annat en en grå väg.
Ett felsteg och du kraschar och tar dig aldrig upp.
Nu vet vi allt men kan ingenting om livet.

Jag tror ingen av oss på riktigt vågar att bromsa?