Det var det sista jag skrev, kanske mest på prov. Jag försöker skriva utan att tänka, skriva enbart på känsla. Ni ser, allt handlar om en liten pojke och hans drömmar. Han har kort ljust hår, något färgat av åren möjligtvis, men fortfarande ljust. Han älskar bergen och fjällen, floderna och de röda vinerna. Han vandrar däromkring utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Han trivs bäst för sig själv när han är bland andra, men saknar dom när han är ensam. Han tycker om att gå ner till vattnet på morgonen, jag tror han gillar att se skogen vakna. Men det är nog mest en försiktig försäkran om att något inte ska ha förändrats under natten. Han sätter sig på någon sten alldeles invid vattnet, funderar på livet och skriver på ett gammalt papper han ärvt. Han undrar varje morgon vem som satt där innan honom, vem drömde som han gör nu?

Det är förfluten kärlek blandad med frost. Det är sagostunder med främmande människor på platser ingen besökt. Det är en stilla önskan om ett annat liv. Det är en stilla önskan om en blå regnbåge som är fri som en fågel som vågar flyga dit den vill. Det är något vildvuxet, inte skapat av någon annan. Det är att sakna längtan och det är att försöka glömma.

Vad är meningen med livet? Vill du ha sanningen? Det finns ingen mening med livet. Det handlar bara om att utnyttja den lilla tid man faktiskt har till att leva det liv man vill, men det kan inte kallas mening i den rätta bemärkelsen. Vad vi än minns och hur vi än tolkat det, är faktiskt av mindre betydelse. Vi är fria i drömmen, detta liv utav två.

Du ska veta att jag accepterar din tystnad, men jag lider också av den. Jag uthärdar smärtan för mig själv, såsom jag alltid gjort. Förmodligen en svaghet, men jag försöker se det som en styrka eftersom jag inte har något val, jag kan inget annat.