Det sista jag tänker på vid dagens slut,
det första jag förnimmer ur en svunnen dag.
Du är en ängel och jag, blott en drasut.
Men kärleken saknar resonliga drag.

Motstånd mot hjärtat blir en hopplös kamp,
när dina ögon skärskådar min själ.
Då drabbas förnuftet i mitt sinne av kramp,
och jag älskar dig halvt ihjäl.

Trots mitt hjärtas begivenhet,
min kamp för att vinna din aktning,,
reduceras en älskande till en hoppfull poet,
som ryggar inför en given betackning.

Jag blir mitt starka yttres karikatyr,
spänner vart atribut jag äger.
I min kärlekspjäs förnuftet flyr,
kärlekens nektar får smak av vinäger.

Vad som kommer ur spelet vet jag ej,
efter veckor av kärlek och självförakt.
Efter att inget vilja mer än att vara med dig,
är känslorna bortom min makt.

Helst skulle jag förmodligen sluta,
men hur ska jag kunna värja mig?
Hur ska jag finna i min själ att förnuft ingjuta,
när jag ej ens äger ord att beskriva dig?