I många år nu har jag bett en bön
bett en bön om hjälp, om ljus och om nåd

jag har bett en bön till någon jag tvivlar starkt på
men som jag ändå alltid talar med

någon som är difus och svår att få grepp om
denna någon får mig att gå framåt
fast i starkt tvivel

denna någon får mig att stanna upp, blicka upp mot stjärnhimmlen
och önska
att få en skymt av det den är

den får mig att blicka inåt och ransaka mig själv gång på gång
plocka sönder, bygga ihop

mitt i mig finns en kärna av stark tro på någon
men även ett lika starkt tvivel på dess existens



de flesta väljer att kalla denna någon för


GUD