För varje gång
som hoppet tog slut
ristade jag in en markering
på min äckliga, feta hud
för att hålla räkningen
på hur många gånger
jag dött – inombords

Men ni vet hur det är
- det kan blir för mycket
av det goda och
det tappar sin tjusning
fastän vanan sitter kvar
och flyter lika naturligt
som alfabetet och
multiplikationstabellen

Vart ärr – en egen historia
Blodet – lidelsefullt vackert
Smärtan – slår ut ångesten
(om så bara för en stund)
Så vad har jag att förlora
när jag redan är död –
flera gånger om?